Jag satt en stund och studerade Sonny. Sonny var en smart kille med bra betyg, alltid en av de bästa grabbarna på proven i sin klass. Inte som jag själv som i bästa fall kravlade mig precis ovanför godkänt strecket. Sonnys röda hår var rufsigt, ett par finnar lös matchande i pannan. Han kisade lite av röken som han börjat puffa fram, ögonen sökte sig bort från mig. Klockan tickade hårdare nu, den hade nästan nått fram till halv åtta. Jag reste mig och gick till telefonen i lägenheten. Ringde Pim som skrek glatt när jag presenterade mig. Det var dags att dra till den väntande festen. Jag passade även på att ringa min morsa och tala om att jag skulle bli sen men komma hem efter festen. Sedan gick jag tillbaka till köksbordet, tog de sista resterna av Marinellan. Stod en stund och iakttog Sonny som kallt tittade in i väggen med sin rykande pipa fast i högerhanden. Jag vände mig om och gick ut från köket, öppnade lägenhetsdörren och lämnade Sonny i sin ensamhet.
På tio minuter var jag i Västhaga och hemma hos Lisa Larsson dit Pim hade förlagt festen. Pim visste att jag var vansinnigt förälskad i Lisa som aldrig visat några som helst tendenser till att bry sig något speciellt om mig. Det var mycket folk där när jag tog mig in i vimlet. Walle och Göran upptäckte mig direkt då dom hade ockuperat köket som låg direkt till höger när man kom in.
-Tjena PB, skrek de båda och kom fram och kramade mig.
-Grattis din sega gamle mittfältskämpe, skönt att se dig här.
-Hallå boys, fan va skönt att se er också.
Maria som alltid punktmarkerade Lisa stod vid köksbänken och skar upp citroner som hon la på ett fat ihop med salt. Tequilan stod bredvid. Anette Rundqvist hjälpte till men vände sig och vinkade åt mig. Från vardagsrummet längst in kom så Lisa farande ut i hallen med sitt blonda hår och mittbena. Hon var kraftigt sminkad med kolsvart mascara och tydlig markerad eyeliner runt ögonen. Hon hade svartmålade naglar och mörkt rött läppstift på sina runda fylliga läppar. Lisa var verkligen otroligt vacker. Hon kastade sig runt halsen och pussade mig rakt på munnen med sitt röda läppstift. Lisa var ordentligt full men det var knappast någonting som jag brydde mig om just då.
-Va roligt att se dig PB, sa hon sen när jag stod där som ett fån med hennes blodröda läppfärg över hela min mun. Vi har väntat på dig. Pim har sagt att du är på väg att bli fotbollsproffs. Farsan älskar fotboll, han har läst om dig i tidningen. Välkommen hem till mig och ta för dig av ölen i kylen.
Lisa la sina läppar på min kind bara för att vara säker på att sätta sitt personliga bokmärke på mig. I samma veva rusade Pim fram med sina armar utsträckta och skrek högt.
-Världens bästa landslagsman! Örebros svar på Platini och allas vår välgörare i framtiden. Var snälla mot PB nu och han kommer att belöna er när han kommer tillbaka hit i framtiden med en bankbok tung som en hel tegelvilla. Jag ser att du redan blivit belönad fortsatte Pim och nickade menande mot de röda läppmärkena i mitt ansikte.
Sedan la Pim armen över mina axlar och drog in mig i vardagsrummet där det var packat med folk. Svartklädda stod Pims bandpolare i Mental Istid och hängde vid dörren till den franska balkongen. De småsnackade med de lika svartklädda medlemmarna i bandet Allvarligt Förbannade Atleter. Jag kände inte någon av Atleterna men hälsade med tre stadiga handslag när jag kom fram. De andra nickade bara igenkännande.
-Behöver ni en basist, vräkte Pim ur sig lite på skoj till Atleterna. PB här drömmer om att få lira bas och gärna i ett band som The Cult. Ni dyrkar ju dom, eller har jag fel? Dreamtime, deras debut är så jävla bra.
-Det är ett av våra favoritband men The Cure och Joy Division är bättre sa en kille som hette Arvid och var sångare i bandet.
-Lirar du bas? Han vände sig mot mig med en frågande blick.
-Nej, verkligen inte. Är helt omusikalisk men som Pim sa så drömmer jag ständigt om att få stå på scenen med basen hängande nere vid knäna, röken sprutande upp på mig och en mystisk ljussättning som skapar nya världar hos de på golvet. Som på mig själv när jag ser en riktigt bra konsert. Jag älskar det. Skulle ge upp allt jag har, inklusive fotbollen, för att få stå på scenen istället inför villiga brudar.
-PB lirar fotboll istället, han är bättre med fötterna än med händerna. Vi firar honom ikväll för att han åker med landslaget nästa vecka på turné, det är fan inte många som får göra det. Pim log stolt när han sa de orden och klappade mig lite grann på axeln.
-Kul, sa Arvid. Är visserligen totalt ointresserad av fotboll men det låter skoj. Lite som om vi fick lira på Roskildefestivalen. Det vore vår landskamp. Vill du ha en öl?
Arvid räckte över en burk som jag tog i handen, öppnade och drog i mig fyra stadiga klunkar direkt och sa tack.
-Skål då, sa Arvid och skrattade.
-Skål, sa Pim och resten av gänget vid balkongen. Vi slog ihop våra burkar och satte dom till munnen och drack under några sekunders tystnad.
Kvällen fortsatte i samma stil. Ölen flödade, Tequilarace i köket och en dånande musikvolym på stereon. Vinylplattorna låg utspridda överallt i vardagsrummet, stereon var öppen för alla. Själv satt jag i en fåtölj med en cigarett i mungipan, en öl i vänsterhanden och en tjej som hette Helena i knät. Hon var den tredje för kvällen som jag hånglat med. Det hade börjat med att Lisa slitit med mig in i en klädkammare och runkat av mig. Jag fattade ingenting men protesterade knappast. Snarare hoppades jag på att det kunde bli nått mer med henne som jag drömt om så länge. Men det gick fort, både i hennes hand och tiden i klädkammaren. För sen for hon ut därifrån och satt resten av kvällen vid Arvid och grabbarna i Allvarligt Förbannade Atleter. Pim hade flinat och jag tänkte att kanske var det hans present till mig som han hade lovat. Pim hade utlovat ett knull men en avrunkning från Lisa var nästan i samma nivå även om mitt hjärta faktiskt krossades en smula i det momentet då hon for ut från kammaren. Sedan dök Anette upp. Vi stod ett tag i hallen med händerna överallt på varandra. Men då var jag återigen inne i drömmarnas land. Kroppen var bedövad av alkoholen och självförtroendet fanns där helt plötsligt igen. Jag blev trevlig och charmig av några järn. Ett trollerinummer utfördes varje gång som procenthalten i mina vener fylldes på. Och nu satt jag där med Helena, en smal och tunn tjej med otäckt sexigt åtsittande svarta jeans. Hennes permanentade svarta hår hängde ner över ett solbränt ansikte. Hon var oerhört kåtsnygg och det värkte innanför mina byxor. Helena kände det förstås och satt och retades. Hon skruvade på sig, gned handen förbi grenen ibland och satte sig gränsle över paketet som skrek över att få komma ut. Men inget fick komma ut. Istället försvann Helena från rummet efter ett tag och kom inte tillbaka. Jag grinade inte allt för länge över det utan satt i min fåtölj hela kvällen och snackade med de som kom förbi och satte sig i soffan. Jag hade en underbar kväll med alkohol, mina bästa vänner och en del skönt hångel.
Det började bli sent och folk försvann från festen. Göran och Walle var för länge sedan borta. Pim hade precis varit framme och kramat mig, blinkat lite grann med sitt vänstra öga och nickat åt en lång och ståtlig tjej. Hon hette Pernilla och nu hade han tänkt att ge sig av med henne. Jag var bra i gasen men reste mig strax efter Pims sorti och gick mot ytterdörren. Lisa stod i köket och kysste trummisen i Atleterna, mascaran hade förflyttat sig ner på hennes kinder. Ett mindre gäng satt och spelade kort vid köksbordet när jag tog mig ut från festen. Cykeln stod kvar, jag tog den och började röra mig upp mot stan.
Jag var fruktansvärt hungrig. Det blev ju ingen pizza med Sonny och Putte som planerat. Sista chansen var Mc Donalds, fyllemagen skrek som ett brandlarm. Utanför hamburgerrestaurangen efter två Quarter Pounder Cheese, en liten pommes och en stor cola sprang jag ihop med en aspackad Fredrik, en bekant från norr. Han bodde vid Bromsplan, spelade fotboll i Rynninge och var en av stans största pratkvarnar och retstickor. Nykter skojade han bort vem som helst men full blev han bara otrevlig och plump mot alla i hans omgivning. Nu stod han intryckt i en portuppgång och förolämpade två irriterade Kumlabönder. Fredrik kunde knappt stå upp men munnen vevade på som en galen sportkommentator. Bönderna var på väg att slå när jag gick emellan för att rädda Fredrik från en rejäl jävla smäll. Det var en ovana jag hade, att gå emellan när vänner var på väg att råka illa ut. Själv sökte jag aldrig bråk men hamnade ofta i gruff, då och då brakade det loss i knytnävar. Ibland gick det bara inte att snacka sig ur situationen.
-Lägg av, ser ni inte att han är packad. Jag spände ögonen i de två grabbarna.
-Lägg dig inte i det här för fan, sa bonden.
-Han är en polare så jag lägger mig i det om jag vill. Ni är ju två mot en era feghelveten, dessutom kan han knappast försvara sig.
-Stick för fan, jag vill inte se ditt äckliga tryne här. Du får tio sekunder på dig sedan smäller det.
-Börja räkna då för jag rör mig inte förrän ni låter killen gå.
Jag puttade undan de två tjockskallarna, tog tag i Fredriks arm och knuffade iväg honom bort från händelsernas centrum. Fredrik började hasa sig iväg och passade på att skicka iväg några dräpande kommentarer innan han hade fått nog. I samma veva kände jag en stark smärta strax under revbenen. Ryggen var vänd mot bönderna där den mest snacksalige hade slängt fram sin tunga näve rätt in i sidan på mig. Det brände till ordentligt men jag vände mig snabbt och den exploderande ilskan som rätt exponerad ofta kom till nytta på fotbollsplanen slog till på en hundradels sekund. Jag gick till våldsam attack och vevade med mina knytnävar som slog till på överarmar, i magen och på bröstet på Kumlakuken som backade och backade. Den andra killen hade tagit ett steg åt sidan och stod och tittade på. Bondjäveln såg chockad ut när jag gick till attack igen mitt ute på Drottninggatan utanför hamburgerkedjans stora fönster där trötta och alkoholbesudlade ögon satt och stirrade.
Precis när bonden tappade balansen och öppnade för ett gratisslag mitt på käften vaknade jag till. Hade lätt kunnat sänka min motståndare med min högernäve mitt på snoken men den brända ledningen i hjärnan hade hunnit läka så jag stannade upp mitt i en rörelse. Konsekvensens tanke dök upp samtidigt som jag hörde någon skrika att dom ringt efter polisen inne på hamburgerstället. Jag slappnade av. Det räckte för att det fega aset som jag kunnat göra slut på gjorde ett sista utfall med sin högernäve och träffade mig snett på näsroten. Därefter drog han iväg ner för Våghustorget.
Jag skrek ut min smärta. Satte mina händer över näsan och konstaterade att det åtminstone inte kom något blod. Helvete, jag skulle ha gjort slut på den jäveln när jag hade chansen, hann jag tänka där jag stod mitt i gatan. Sedan kom jag ihåg polisvarningen och hämtade snabbt cykeln och försvann nedför backen västerut på Rudbecksgatan. Näsan värkte och det dunkade i hela jävla ansiktet men alkoholen som fortfarande fanns i kroppen hjälpte till med att bedöva det lite grann. I spegeln hemma i badrummet såg jag att det svullnat upp runt näsan men annars var det inte så farligt. Så jag hämtade lite is, la det i en strumpa och placerade den över näsan när huvudet väl vilade mot kudden i sängen inne på mitt rum.
När jag vaknade dagen efter var det inte bara bakfyllan som dunkade i huvudet utan näsan gick inte att nudda. Det gjorde ont så in i helvete när jag petade på den. Bara den inte är bruten tänkte jag. Fyra dagar återstod till det nordiska mästerskapet i Finland och jag blev orolig för att missa det som jag nu kämpat så oerhört för att nå. Jag återvände till spegeln och konstaterade att det fortfarande var en rejäl svullnad. Huden var även lite lätt röd men inte så farligt som befarat. Nä, bruten var inte näsan. Det konstaterade jag direkt men det värkte som fan i alla fall. Även vid revbenen var det lite ömt och knogarna på högerhanden var lite röda. Det blev två magnecyl och ett glas vatten innan frukost. Fyra dagar tänkte jag igen. Det ska nog gå. Bara jag inte blir blå och lila i ansiktet. Smärtan kan jag ta, får hoppa över nickduellerna. Jag skrattade och gnydde om vartannat för mig själv. Och såg in i badrumsspegeln. Idiot mumlade jag sedan. Allt du kämpat för med mardrömmar och ångest, med fysiskt slit och disciplin en hel sommar hade kunnat gå om intet beroende på din brinnande jävla hjärna. Fan så dum du är…
Pelle Blohm 