Jag tänkte aldrig komma tillbaka…

Jag körde långsamt in i det lilla samhället Svärtinge strax utanför Norrköping. Det var sent i januari. Dimman låg tät över vattenytan på Glan. I horisonten på andra sidan sjön såg jag svagt röken som steg upp i skyn från pappersmassafabriken i Skärblacka. Vägsaltet och de avgassvarta snöslamsorna ramade in landskapet. Allt annat var grått, en lätt ångest kröp i mig. Flykten från bråken, från sveken, från en liten inskränkt stad med sina småstadshjärtan var ett faktum. Jag hade tagit steget till slut och jag tänkte aldrig, aldrig komma tillbaka.

Tio år senare i en spelarbuss från Sundsvall på väg mot Göteborg. I natten passerade vi min hemstad. Det var tyst och de flesta sov. Vi klöv regnet, vi klöv mörkret och staden. Jag satt och såg ut genom fönstret. Min hemstad på en armlängds avstånd. Min uppväxt strax bakom staketet. Minnena kom tillbaka. Fotbollsplanerna. Skolgården. Vännerna. Tragiken. Drömmarna. De som försvann och aldrig kom tillbaka. De som stannade kvar.
Jag såg mig själv i fönstrets spegel. Så mycket äldre än då. Där kom det plötsligt till mig. Ett hugg i bröstet. Melankolin och den starka känslan av identitet. Hur platsen gick in i mig och sa: Det är dags för dig att komma tillbaka. Ute på Närkeslätten med fjärrvärmeverkets röksignaler i bakrutan och släktens trådar utspridda över åkrarna och skogarna kände jag att det var dags för förlåtelse. Jag ville hem igen.

Ett decennium på vägarna. Runt världen. En nyfiken rotlöshet som var på väg att ta slut. Jag behövde komma tillbaka till någonting som var enkelt och kravlöst. En plats där jag inte behövde kämpa för att ta mig in i. Örebro var min bakficka. Jag kunde varje del av min hemstad. Och människorna? Jag brydde mig inte om dom. Det var inte därför jag ville tillbaka. Jag ville till platsen. Ville följa Drottninggatan genom stan, se slottet ligga lika stolt som det alltid legat där i den svarta ån. Stå högst upp på Stortorget och se ut över den gamla brandgatan, det ståtliga rådhuset som en gång i tiden fick Kung Karl XV att utbrista: ”Å hut Örebro-bornera inte, svagdricka.
Kungen tyckte det var ett skrytbygge. Allt för imponerande för en liten skitstad som Örebro. En liten skitstad som trots allt var hemma. Jag kom hem till sist men längtar ständigt ut igen. En vandrares själ som aldrig får ro.

Annonser

Tårar trängde igenom mitt livströtta skal…

I fredags strax innan midnatt tog jag mig över ett helgputtrande Stortorg i Örebro för att i min ensamhet gå på punkkonsert. Klassiska Göteborgsbandet Attentat spelade på rockklubben Plektrum nere vid Oskarsparken. Kvällen väckte någonting hos mig. Jag satt där och inväntade konserten i en glest besökt bar. Ett ungdomsställe för besökare runt tjugo någonting. Verkade det som. Musiken som spelades i lokalen var hård och jävligt bra. Jag satt med en Newcastle Browne och kände mig som den gubbe jag i sammanhanget var. Samtidigt märkte jag hur jag hade saknat ett sånt här ställe med grym punk, rock och ännu hårdare rock. Jag är lite ensam med den sidan av min musiksmak och med åren har de hårda kanterna slipats bort. Numer smyger man omkring i softa after work lokaler, pubar och stillsamma restauranger. Intalar sig själv att det verkligen är det här man vill ha. Det andra har man växt ifrån. Kanske är det också så men inte ”all fucking time.” Inte fan kan man bli trött på en enkel bar med enkla ölsorter där det spelas skitbra musik.

I den lilla trånga lokalen en trappa ner drog Attentat till sist igång sin konsert. Runt tjugo unga entusiaster stod längst fram och körde stenhårt till varje låt där sångare Jönsson eldade på de få men lojala headbangarna. Jag stod lite längre bak och ramlade många år tillbaka där jag påmindes om en KSMB-konsert på Haga fritidsgård i min ungdom. Lika glest i publiken men samma drag framför scenen. Under den mest allsångsvänliga punkeuforin var det nästan så att nostalgitårar trängde igenom mitt livströtta skal. Jag blev varm och känslosam. Såg mig om i mörkret för att se om någon kunde upptäcka mina glansiga ögon.

Jag vet inte om andra fastnar i känslor som växte hos mig där i fredags. En kort sekvens av att åka raka spåret till tiden då musiken betydde som allra mest. I min vänskapskrets pratar vi aldrig om det medan jag inne i mig själv ständigt far genom tidsmaskinen fram och tillbaka. Jag kan inte påstå att det var en av mina roligaste kvällar i fredags men ändå väckte den en stor saknad av tiden då krogen och musiken var bland det bästa jag visste. Musiken har alltid varit viktig för att trigga igång olika känslor. Att försätta sig i en sinnesstämning. Sorg, saknad, pepp, glädje eller bara en satans energi. Fortfarande är det så men jag tror att cirkeln har blivit så mycket tajtare. Den här punken och hårda rocken som lirades på Plektrum var magisk. Energin i källaren trots den fåtaliga publiken och Attentats engagemang i en situation som måste varit något av en besvikelse var en spark där bak. När jag gick hem gick jag med en klump i magen. En patetisk nostalgikänsla. Avundsjuk på de unga som under kvällen var där och mitt i nuet medan jag vandrade i det förflutna. Jag hatar den känslan. Jag älskar den känslan. Det är förjävligt…

”Underdog”

Känslan kom till mig för några dagar sedan.
Jakten på att få komma in genom dörrarna till medelklassens perfekta värld måste få ett stopp.
Varför försöka?
Är jag den där som ska vara där?
Jag ser, läser och lyssnar.
Självförhärligande.
Så att man får dåligt samvete bara av att leva.
Det finns stunder då jag bara vill dra iväg från den här präktiga tillvaron.
Från småstadens bojor.
Spränga det bekväma och röra sig i riktning mot…
Ja mot vad?

Markurells i Wadköping!?

”Jag ska börja bli elak. Jag ska odla mitt hat.”
Som Lustans Lakejer sjöng en gång.
Nä fan.
Finns för mycket sånt skit just nu.
Men jag ska bejaka.
Börja bejaka min outsidersjäl.
Min underdogmentalitet som inte vill försvinna.
Ska inte försvinna.
Den är min drivkraft?
Min styrka.
Nu vänder jag och börjar gå åt andra hållet.
Ni som vet allt, kan allt.
Ni homogena.
Diskutera i grupp…

Kanske är det det här jag ska göra…

När jag var liten följde jag ibland med min pappa i hans lastbil när han åkte runt i landet och levererade varor. Minnena är grumliga och kanske en aning påbyggda i den vuxna mannens huvud. Men jag satt där i hytten bredvid min pappa och följde vägens krökningar och landskapets förändringar. Kanske ett första frö till den kärlek av vägen och resorna jag nu som vuxen själv älskar. Det mänskliga psyket är en lurig värld. Vad fastnar? Vad fastnar inte? Omöjligt att svara på.
Men jag satt där bredvid pappa och ett tidigt minne är när farsan klappade mig på axeln i hans lastbil på väg norrut i landet och försäkrade mig om att jag skulle gå i hans fotspår och bli chaffis med vägen som arbetsplats. För frihetens skull som han sa. Skönt att komma bort från tjafset på hemmaplan, tjatet från morsan, som han också sa.

I grundskolan sa man att Pelle du måste skaffa dig bra betyg och en rejäl utbildning annars blir framtiden jobbig för dig.
När jag sedan blev arton sa mina fotbollsledare att jag borde jobba på bank för det var framtidens yrke. Vid tjugoett ville andra klubbledare att jag borde utbilda mig inom försäkringsbranschen för nu var det där framtiden låg. Däremellan ”tvingades” jag in på en ekonomisk gymnasielinje för att samma fotbollsledare hade känningar på skolan och det ekonomiska alternativet var det enda som dom kunde erbjuda. Mina betyg var nämligen ingenting man viftade med av stolthet. En gratis chans från några välvilliga vuxna rådgivare var alternativet. Det kraschade förstås. Allt gick åt helvete med ett brak och jag började jobba på den där banken. Allt handlade om pengar. Pengar, pengar, pengar! Alla skulle jobba i någon del av finansvärlden. I alla fall under åttiotalet. Vad jag egentligen var intresserad av att göra var det ingen som frågade om. Jag var i och för sig lika förvirrad då som nu, vägen var lika gropig som alltid. Men jag hävdar att en skicklig person att hålla i hand, som vågat och förstått mig på djupet, hade ändå nått närmare sanningen än det stolpskott jag då blev. För det fanns tecken även om dom var väldigt vaga vid den tidpunkten.

Men spelade man fotboll så verkade det självklart för alla rådgivare att alla fotbollsspelare var skapta, uthuggna och skulpterade på samma sätt. Helst designade för pengar och försäkringar. Det var gräddfilen in i bank- och försäkringsbranschens interna utbildningar. Personligen var jag totalt ointresserad av denna värld av vita skjortor, slipsar och vattenkammade korta frisyrer. Visst, jag försökte anpassa mig. Först genom den där sorgliga gymnasielinjen, som enbart gav dåligt självförtroende. Sedan bankjobbet som skulle ge mig en gedigen grund i kassaärenden men som istället gav mig kalla kårar. Några år senare var jag nära att irra mig in bland pensionsspararprofeterna men besinnade mig när jag för första gången lyssnade på mig själv. Det här var inte min värld.

Sedan den stunden har jag ägnat livet åt att hitta lösningen på livets gåta. Nu är jag fyrtiosju och fortfarande famlar jag i mörkret. Insikten om att jag aldrig kommer hinna fram till en lösning har allt oftare slagit mig. Livet kanske är så här för alla. Förvirrat? Kanske handlar det bara om att ”go with the flow” och lyssna på den magiska magkänslan om man är i position för att kunna göra det. Jag har nu jobbat tretton år som frilansande journalist. Som skribent inom en rad ämnen och som fotbollsanalytiker i tidningar, TV och radio. Kanske är det det här jag ska göra…

Viktigt att stå fri…?

Mannen stod och sippade på kaffe i en pappmugg utanför den pampiga ingången till Rudbecksskolan i Örebro.
-Är det du som skriver krönikor? Frågade han.
-Det är jag, sa jag.
-Ja, jag kände igen hunden fortsatte mannen och skrattade till lite grann.
-Jo, det är ju så det brukar vara sa jag och log lite.
Solen lös rätt in i ansiktet på mig och jag stod där med mina pilotbågar från Prada och vi pratade löst om lite allt möjligt. Bland annat om konst och kommunal inblandning i kreativa projekt. Vilket är vanligt i Örebro åtminstone.
-Det är viktigt att stå fri, sa han sen. Man tjänar förvisso mindre pengar men man vinner i integritet.
Stå fri…?
Som journalist, krönikör och även faktiskt som expertkommentator är det viktigt att stå fri. Att ha integritet. Men det är fan inte lätt i en värld av nätverkande där man ständigt är beroende av andras val och beslut. Det skulle kanske vara lättare om det som frilansare gick att överleva på enbart skrivande till exempel. Men det är inte lätt. Man behöver vara bredare och göra flera saker samtidigt och det innebär ofta att man måste in och gräva i de där nätverken som jag försökt gjort i över ett års tid. Det har känts bra ibland, mindre bra andra gånger. Resultatet? Tja, jag vet inte…

Jag kom att tänka på en gammal intervju i DN 2010 med musikjournalisten Jon Savage.
”Jag vill inte ha kontakt med allmänheten. Jag är författare. Jag är introvert. Jag vill bara sitta i ett rum och leka med mig själv.” Detta om varför han han inte går på middag med andra brittiska författare och kulturkritiker.
Angående kultureliten som han tyckte var pompös och navelskådande sa han också:
”Det är en klubb för inbördes beundran och jag har alltid hatat gäng. Så fort du hamnar i ett gäng är det någon som ska tala om för dig vad du ska tycka och göra. Jag bestämde mig för länge sedan att ingen någonsin ska tala om för mig vad jag ska göra.”

Det är inte många förunnat att skita så i sin omgivning och bara köra sitt race men han har en poäng med sitt resonemang.
Så fort du hamnar i ett gäng så är risken att det är kollektiva åsikter som gäller. Kanske inte från början, kanske inte i alla gäng alltid. Men generellt så ska du foga in dig i det kollektiva och njuta av konsensusdrinkar resten av livet. Det är här svårigheten kommer in. Jag försöker foga mig ibland men märker att så fort det blir allt för mysigt och homogent trevligt då ringer flyktklockan. Det måste få skava, det måste finnas plats för nått mer än konsensusdrinkar i baren.
Stå fri…?
Livet är fan inte lätt…

En fejk för den goda berättelsens skull?

BildDen officiella historien är att jag inte hade läst en bok innan jag som 21-åring fick Gudfadern i min hand. En tjock jävla pocketbok med bokstäver som små muslortar. Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den men föll handlöst in i berättelsen och plötsligt var jag nykär i läsning. Det är den storyn jag drar när jag då och då är ute och talar om sambandet mellan skrivande och läsande. Hur viktigt det är för språket, för kommunikationen, att läsa romaner. Men även hur häftigt det är när man hittat koden till läsningen och hur berikande det är. Sade han pretentiöst och undervisande…

Så plötsligt dyker ovanstående fotografi upp och slår hela den perfekta dramaturgin i kras. Pelle Blohm som trettonåring på ett flyg mot Los Angeles USA 1980 läsande en bok. Tada… En fejk för den goda berättelsens skull?
Nja, nu ska vi inte vara för hårda mot den gode Blohm för jag misstänker stark att det där är en Franz Beckenbauer biografi som jag bestämt kommer ihåg att jag läste då. Det var där i den boken sanningen skrevs om att Västtyskland alltid presterar bäst när alla är osams, bråkar och lagkemin frätt sönder totalt. Det var på den tiden de alltid vann. Numer är dom snälla och spelar fint men dom vinner sällan. Har däremot ingen aning om dom läser romaner.

En Alain Mikli-Philippe Starck produktion…

Jag går på stan och märker allt oftare att människorna blir allt suddigare. Ni vet som på TV när man inte vill röja en identitet. Plötsligt noterar man att någon vinkar och jag vinkar tillbaka fast jag inte har en aning om vem det är. Vinkade personen ens till mig? Då brukar jag se mig om bara för att vara säker. Det ser säkert dumt ut.
Så jag har börjat se ner i backen när jag går genom staden. Förr mötte jag alltid blickar. Inte av någon speciell anledning. Det är bara så jag är. Nyfiken och analyserande. Då ingår det att notera och registrera livet omkring mig.
Men när man inte ser längre..

För knappt ett år sedan skaffade jag mig nya svindyra coola glasögon med progressiva glas. En Alain Mikli-Philippe Starck produktion. Kungligt snygga men med facit i hand lite framtunga på min näsa. Men dom fungerade fint ändå. Men så plötsligt började det skava obehagligt och huvudvärken kom smygande. Omöjligt tänkte jag. Men så va det. Synundersökning förra veckan och visst. På ett år har synen försämrats så mycket att nya glas måste in igen.
Bara att hosta upp hästhandlarplunkan och betala. Life´s a bitch and then you die…

Det handlar om livet runt fyrtio fast jag med mina fyrtiosju släpar efter en smula. Kroppen går in i en fas där man nästan kan känna av dag för dag försämringar. Fortsätter det så här är jag blind innan femtio fast optikern säger att det brukar stanna av efter ett tag. Jag har åtminstone slutat skrattat år min pappa när han i yngre år krängde på sig sina coca cola-bottnar när han jobbade. Tänker på en film jag såg för ett tag sedan. Var det Woody Allen kanske? En person blev plötsligt suddig och otydlig för alla. Familjen helt stirrig, vännerna förbryllade. Så är alla för mig just nu.
Om en dryg vecka säger dom att mina nya glas ska komma. Tills dess får ni ursäkta ni som eventuellt passerar mig och hälsar utan gensvar. Jag är varken arrogant eller sur. Bara tillfälligt blind.

 

Same Oul´Town

Motorcyklarna har börjat ryta utanför vardagsrumsfönstret igen. Solen har lyst rätt igenom lägenheten, rätt igenom den långa serveringsgången och avslöjat dammråttor, grus och varghundsspår som legat gömda i månader.
Jag var ute och gick på stan idag igen, precis som jag gjorde igår, i förrgår och flera dagar i förra veckan. Samma gator, samma ansikten, samma gamla människor som man möter.
Livet i en småstad.
Livet…?
Samma sol, samma regn, samma stad, samma huvudvärk.
Samma berättelse, samma stad.
Samma gamla…
Jag går och nynnar på den där låten med Saw Doctors, Same Oul´Town, och den träffade mig hårt idag.
Same Oul´Same Oul´.
I´m sick and tired of this town.

Allt du kämpat för…

Jag satt en stund och studerade Sonny. Sonny var en smart kille med bra betyg, alltid en av de bästa grabbarna på proven i sin klass. Inte som jag själv som i bästa fall kravlade mig precis ovanför godkänt strecket. Sonnys röda hår var rufsigt, ett par finnar lös matchande i pannan. Han kisade lite av röken som han börjat puffa fram, ögonen sökte sig bort från mig. Klockan tickade hårdare nu, den hade nästan nått fram till halv åtta. Jag reste mig och gick till telefonen i lägenheten. Ringde Pim som skrek glatt när jag presenterade mig. Det var dags att dra till den väntande festen. Jag passade även på att ringa min morsa och tala om att jag skulle bli sen men komma hem efter festen. Sedan gick jag tillbaka till köksbordet, tog de sista resterna av Marinellan. Stod en stund och iakttog Sonny som kallt tittade in i väggen med sin rykande pipa fast i högerhanden. Jag vände mig om och gick ut från köket, öppnade lägenhetsdörren och lämnade Sonny i sin ensamhet.

På tio minuter var jag i Västhaga och hemma hos Lisa Larsson dit Pim hade förlagt festen. Pim visste att jag var vansinnigt förälskad i Lisa som aldrig visat några som helst tendenser till att bry sig något speciellt om mig. Det var mycket folk där när jag tog mig in i vimlet. Walle och Göran upptäckte mig direkt då dom hade ockuperat köket som låg direkt till höger när man kom in.
-Tjena PB, skrek de båda och kom fram och kramade mig.
-Grattis din sega gamle mittfältskämpe, skönt att se dig här.
-Hallå boys, fan va skönt att se er också.
Maria som alltid punktmarkerade Lisa stod vid köksbänken och skar upp citroner som hon la på ett fat ihop med salt. Tequilan stod bredvid. Anette Rundqvist hjälpte till men vände sig och vinkade åt mig. Från vardagsrummet längst in kom så Lisa farande ut i hallen med sitt blonda hår och mittbena. Hon var kraftigt sminkad med kolsvart mascara och tydlig markerad eyeliner runt ögonen. Hon hade svartmålade naglar och mörkt rött läppstift på sina runda fylliga läppar. Lisa var verkligen otroligt vacker. Hon kastade sig runt halsen och pussade mig rakt på munnen med sitt röda läppstift. Lisa var ordentligt full men det var knappast någonting som jag brydde mig om just då.
-Va roligt att se dig PB, sa hon sen när jag stod där som ett fån med hennes blodröda läppfärg över hela min mun. Vi har väntat på dig. Pim har sagt att du är på väg att bli fotbollsproffs. Farsan älskar fotboll, han har läst om dig i tidningen. Välkommen hem till mig och ta för dig av ölen i kylen.
Lisa la sina läppar på min  kind bara för att vara säker på att sätta sitt personliga  bokmärke på mig.  
I samma veva rusade Pim fram med sina armar utsträckta och skrek högt.
-Världens bästa landslagsman! Örebros svar på Platini och allas vår välgörare i framtiden. Var snälla mot PB nu och han kommer att belöna er när han kommer tillbaka hit i framtiden med en bankbok tung som en hel tegelvilla. Jag ser att du redan blivit belönad fortsatte Pim och nickade menande mot de röda läppmärkena i mitt ansikte.
Sedan la Pim armen över mina axlar och drog in mig i vardagsrummet där det var packat med folk. Svartklädda stod Pims bandpolare i Mental Istid och hängde vid dörren till den franska balkongen. De småsnackade med de lika svartklädda medlemmarna i bandet Allvarligt Förbannade Atleter. Jag kände inte någon av Atleterna men hälsade med tre stadiga handslag när jag kom fram. De andra nickade bara igenkännande.
-Behöver ni en basist, vräkte Pim ur sig lite på skoj till Atleterna. PB här drömmer om att få lira bas och gärna i ett band som The Cult. Ni dyrkar ju dom, eller har jag fel? Dreamtime, deras debut är så jävla bra.
-Det är ett av våra favoritband men The Cure och Joy Division är bättre sa en kille som hette Arvid och var sångare i bandet.
-Lirar du bas? Han vände sig mot mig med en frågande blick.
-Nej, verkligen inte. Är helt omusikalisk men som Pim sa så drömmer jag ständigt om att få stå på scenen med basen hängande nere vid knäna, röken sprutande upp på mig och en mystisk ljussättning som skapar nya världar hos de på golvet. Som på mig själv när jag ser en riktigt bra konsert. Jag älskar det. Skulle ge upp allt jag har, inklusive fotbollen, för att få stå på scenen istället inför villiga brudar.
-PB lirar fotboll istället, han är bättre med fötterna än med händerna. Vi firar honom ikväll för att han åker med landslaget nästa vecka på turné, det är fan inte många som får göra det. Pim log stolt när han sa de orden och klappade mig lite grann på axeln.
-Kul, sa Arvid. Är visserligen totalt ointresserad av fotboll men det låter skoj. Lite som om vi fick lira på Roskildefestivalen. Det vore vår landskamp. Vill du ha en öl?
Arvid räckte över en burk som jag tog i handen, öppnade och drog i mig fyra stadiga klunkar direkt och sa tack.
-Skål då, sa Arvid och skrattade.
-Skål, sa Pim och resten av gänget vid balkongen. Vi slog ihop våra burkar och satte dom till munnen och drack under några sekunders tystnad. 

Kvällen fortsatte i samma stil. Ölen flödade, Tequilarace i köket och en dånande musikvolym på stereon. Vinylplattorna låg utspridda överallt i vardagsrummet, stereon var öppen för alla. Själv satt jag  i en fåtölj med en cigarett i mungipan, en öl i vänsterhanden och en tjej som hette Helena i knät. Hon var den tredje för kvällen som jag hånglat med. Det hade börjat med att Lisa slitit med mig in i en klädkammare och runkat av mig. Jag fattade ingenting men protesterade knappast. Snarare hoppades jag på att det kunde bli nått mer med henne som jag drömt om så länge. Men det gick fort, både i hennes hand och tiden i klädkammaren. För sen for hon ut därifrån och satt resten av kvällen vid Arvid och grabbarna i Allvarligt Förbannade Atleter. Pim hade flinat och jag tänkte att kanske var det hans present till mig som han hade lovat. Pim hade utlovat ett knull men en avrunkning från Lisa var nästan i samma nivå även om mitt hjärta faktiskt krossades en smula i det momentet då hon for ut från kammaren. Sedan dök Anette upp. Vi stod ett tag i hallen med händerna överallt på varandra. Men då var jag återigen inne i drömmarnas land. Kroppen var bedövad av alkoholen och självförtroendet fanns där helt plötsligt igen. Jag blev trevlig och charmig av några järn. Ett trollerinummer utfördes varje gång som procenthalten i mina vener fylldes på. Och nu satt jag där med Helena, en smal och tunn tjej med otäckt sexigt åtsittande svarta jeans. Hennes permanentade svarta hår hängde ner över ett solbränt ansikte. Hon var oerhört kåtsnygg och det värkte innanför mina byxor. Helena kände det förstås och satt och retades. Hon skruvade på sig, gned handen förbi grenen ibland och satte sig gränsle över paketet som skrek över att få komma ut. Men inget fick komma ut. Istället försvann Helena från rummet efter ett tag och kom inte tillbaka. Jag grinade inte allt för länge över det utan satt i min fåtölj hela kvällen och snackade med de som kom förbi och satte sig i soffan. Jag hade en underbar kväll med alkohol, mina bästa vänner och en del skönt hångel.

Det började bli sent och folk försvann från festen. Göran och Walle var för länge sedan borta. Pim hade precis varit framme och kramat mig, blinkat lite grann med sitt vänstra öga och nickat åt en lång och ståtlig tjej. Hon hette Pernilla och nu hade han tänkt att ge sig av med henne. Jag var bra i gasen men reste mig strax efter Pims sorti och gick mot ytterdörren. Lisa stod i köket och kysste trummisen i Atleterna, mascaran hade förflyttat sig ner på hennes kinder. Ett mindre gäng satt och spelade kort vid köksbordet när jag tog mig ut från festen. Cykeln stod kvar, jag tog den och började röra mig upp mot stan.

Jag var fruktansvärt hungrig. Det blev ju ingen pizza med Sonny och Putte som planerat. Sista chansen var Mc Donalds, fyllemagen skrek som ett brandlarm. Utanför hamburgerrestaurangen efter två Quarter Pounder Cheese, en liten pommes och en stor cola sprang jag ihop med en aspackad Fredrik, en bekant från norr. Han bodde vid Bromsplan, spelade fotboll i Rynninge och var en av stans största pratkvarnar och retstickor. Nykter skojade han bort vem som helst men full blev han bara otrevlig och plump mot alla i hans omgivning. Nu stod han intryckt i en portuppgång och förolämpade två irriterade Kumlabönder. Fredrik kunde knappt stå upp men munnen vevade på som en galen sportkommentator. Bönderna var på väg att slå när jag gick emellan för att rädda Fredrik från en rejäl jävla smäll. Det var en ovana jag hade, att gå emellan när vänner var på väg att råka illa ut. Själv sökte jag aldrig bråk men hamnade ofta i gruff, då och då brakade det loss i knytnävar. Ibland gick det bara inte att snacka sig ur situationen.
-Lägg av, ser ni inte att han är packad. Jag spände ögonen i de två grabbarna.
-Lägg dig inte i det här för fan, sa bonden.
-Han är en polare så jag lägger mig i det om jag vill. Ni är ju två mot en era feghelveten, dessutom kan han knappast försvara sig.
-Stick för fan, jag vill inte se ditt äckliga tryne här. Du får tio sekunder på dig sedan smäller det.
-Börja räkna då för jag rör mig inte förrän ni låter killen gå.
Jag puttade undan de två tjockskallarna, tog tag i Fredriks arm och knuffade iväg honom bort från händelsernas centrum. Fredrik började hasa sig iväg och passade på att skicka iväg några dräpande kommentarer innan han hade fått nog. I samma veva kände jag en stark smärta strax under revbenen. Ryggen var vänd mot bönderna där den mest snacksalige hade slängt fram sin tunga näve rätt in i sidan på mig. Det brände till ordentligt men jag vände mig snabbt och den exploderande ilskan som rätt exponerad ofta kom till nytta på fotbollsplanen slog till på en hundradels sekund. Jag gick till våldsam attack och vevade med mina knytnävar som slog till på överarmar, i magen och på bröstet på Kumlakuken som backade och backade. Den andra killen hade tagit ett steg åt sidan och stod och tittade på. Bondjäveln såg chockad ut när jag gick till attack igen mitt ute på Drottninggatan utanför hamburgerkedjans stora fönster där trötta och alkoholbesudlade ögon satt och stirrade.

Precis när bonden tappade balansen och öppnade för ett gratisslag mitt på käften vaknade jag till. Hade lätt kunnat sänka min motståndare med min högernäve mitt på snoken men den brända ledningen i hjärnan hade hunnit läka så jag stannade upp mitt i en rörelse. Konsekvensens tanke dök upp samtidigt som jag hörde någon skrika att dom ringt efter polisen inne på hamburgerstället. Jag slappnade av. Det räckte för att det fega aset som jag kunnat göra slut på gjorde ett sista utfall med sin högernäve och träffade mig snett på näsroten. Därefter drog han iväg ner för Våghustorget.

Jag skrek ut min smärta. Satte mina händer över näsan och konstaterade att det åtminstone inte kom något blod. Helvete, jag skulle ha gjort slut på den jäveln när jag hade chansen, hann jag tänka där jag stod mitt i gatan. Sedan kom jag ihåg polisvarningen och hämtade snabbt cykeln och försvann nedför backen västerut på Rudbecksgatan. Näsan värkte och det dunkade i hela jävla ansiktet men alkoholen som fortfarande fanns i kroppen hjälpte till med att bedöva det lite grann. I spegeln hemma i badrummet såg jag att det svullnat upp runt näsan men annars var det inte så farligt. Så jag hämtade lite is, la det i en strumpa och placerade den över näsan när huvudet väl vilade mot kudden i sängen inne på mitt rum.

När jag vaknade dagen efter var det inte bara bakfyllan som dunkade i huvudet utan näsan gick inte att nudda. Det gjorde ont så in i helvete när jag petade på den. Bara den inte är bruten tänkte jag. Fyra dagar återstod till det nordiska mästerskapet i Finland och jag blev orolig för att missa det som jag nu kämpat så oerhört för att nå. Jag återvände till spegeln och konstaterade att det fortfarande var en rejäl svullnad. Huden var även lite lätt röd men inte så farligt som befarat. Nä, bruten var inte näsan. Det konstaterade jag direkt men det värkte som fan i alla fall. Även vid revbenen var det lite ömt och knogarna på högerhanden var lite röda. Det blev två magnecyl och ett glas vatten innan frukost. Fyra dagar tänkte jag igen. Det ska nog gå. Bara jag inte blir blå och lila i ansiktet. Smärtan kan jag ta, får hoppa över nickduellerna. Jag skrattade och gnydde om vartannat för mig själv. Och såg in i badrumsspegeln. Idiot mumlade jag sedan. Allt du kämpat för med mardrömmar och ångest, med fysiskt slit och disciplin en hel sommar hade kunnat gå om intet beroende på din brinnande jävla hjärna. Fan så dum du är…

Ambition in the back of a black car…


”It doesn’t matter if we all die
Ambition in the back of a black car
In a high building there is so much to do
Going home time
A story on the radio

Something small falls out of your mouth
And we laugh
A prayer for something better
A prayer
For something better”

The Cure

Det är en sån dag idag. Man går genom ett iskallt regn med hakan nedsänkt i jackkragen och funderar över The Cures tidiga skivor. Hur dom var det perfekta soundtracket till en frustrerad tonåring med ett förvirrat och mörkt inre. Hur texterna högg sönder hjärtat på väg hemåt i natten från en fest där man återigen känt sig märkligt ambivalent i sinnet. Den långa cykelturen från de fina i villorna uppe i Adolfsberg till eternitplattornas hyreslängor i Markbacken. Längs med den ständiga motvindens Gustavsvikraka, genom Aspholmens industriområde, förbi Örnsro, över hängbron och vidare hemåt genom västers förortsområden. Min guldfärgade walkman låg i min innerficka och glänste medan Robert Smith sjöng för mig. Tänk att jag alltid gillat den där känslan av förlorare fast jag samtidigt led av det. Det gäller även idag. Vad är det för fel på mig?

Det droppar från hustaken ner i nacken, man ryser till och längtar efter ett varmt badkar och en roman att somna till. Men jag stannar i blötan, i regnet och går några hundra meter till bara för att det är mysigt. Eftersom det skapar nya världar och ibland önskar jag att det skulle regna för evigt. Men bara ibland. Andra gånger kan det var skönt att sitta i kvällssolen och värmen på balkongen och se ut över Rudbecksgatan och Krämarens två miniskrapor. Och samtidigt svagt notera gatusorlet nedanför innan raggarna invaderar city. Lugnet före stormen. Stormen som jag fortfarande är någonstans mitt i. Stormen som ännu inte visat någon som helst vilja att peka mot nödutgångarna.

”A prayer for something better
A prayer
For something better”