Dagen då förändringen började…

Jag kommer väl ihåg den där fotbollsplanen långt nere i en dal med höga alptoppar runt alla fyra sidor av gräsytan. Högt däruppe, tio-femton stycken ”hang gliders” som ljudlöst susade omkring uppe på den ljusblåa himlen.
 Det var mitt i sommaren, varmt så att svetten rann bara av att tänka. ÖSK var på resa för att spela match i den oglamorösa Tipscupen och skulle möta Luzern i en liten alpby några mil utanför själva staden.
Det var här i denna underbart vackra miljö som jag började förändras.

Historien är att jag i min hand fick boken ”Gudfadern” av min rumskamrat.
Det före detta FC Brügge-proffset och landslagsmannen Peter Nilsson.

-Läs den här Pelle, sa han. Jag tror du skulle gilla den, sa han också.

Historien kan var en myt uppbyggd i mitt huvud men jag säger att den är sann för det är min övertygelse att den är det. Men det är många år sedan och hjärnan och minnen är opålitliga funktioner.

Men jag vet att jag fick boken på den resan. I bussen på väg mot någonstans.
Jag kommer ihåg hur jag såg på den slitna pocketutgåvan, jag bläddrade i den och förfasades.
Texten var så liten att jag knappt kunde se de skarpt svarta bokstäverna och tjockleken:
Så många sidor, nästan femhundra.
Därefter sjönk jag in i texten, jag blev ett med familjen Corleone, omgivningen försvann in i skuggornas dal, nu var det bara jag och Mario Puzo mot hela världen. Några dagar senare klev jag ur berättelsen, omtumlad, lite skakig. Jag hade upplevt ljuset, jag hade upptäckt en ny värld.

När jag kom hem från resan gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte ”Sicilianaren” av samma författare och samma sak hände. Det fanns inget motstånd längre, läsningen bara flöt.

Jag var 22 år och hade knappt läst en hel bok innan det. Tidigare led jag av traumatiska ångestattacker så 
fort någon föreslog mig att läsa något utan bilder. Skolans svensklektioner var en mara.
Jag minns arbetsuppgifter på Pär Lagerkvists klassiker, ”Gäst hos verkligheten.” Visst va det nått om ett hus vid en järnväg eller har jag bara drömt det? Och J.D. Salingers ”The Catcher in the Rye” som skulle ha påverkat John Lennons mördare till dådet. Små små fragment av minnesbilder från en tid jag avskydde.

Jag är uppväxt i ett hem nästan helt utan litteratur. 
Men i föräldrarnas gatukök fanns däremot obegränsade resurser av serietidningar. Jag läste även en och annan ivägsmugglad Fib-aktuellt. Eller sanningen är snarare att jag hade västra Örebros största samling av så kallade herrtidningar. De snoddes med under jackan så att föräldrarna inte såg och så gömde jag dom i min garderob hemma i mitt rum. Jag hade ofta vänner på besök.
Och ärligt talat: Vem orkade läsa sida upp och sida ner med små svarta bokstäver när man kunde få Buster i färg.

Jag inser att det kan anses pompöst att hävda att litteraturen förändrade mitt liv.
Men fram till den där dagen hade det mesta i mitt liv handlat om fotboll och åter fotboll. Visst lyssnade jag på musik en hel del, visst jagade jag brudar på helgerna och söp en del men det handlar mest om det ytliga.
Litteraturen förändrade mina tankar. Jag klev ur den där självklara samhörigheten i ett fotbollslag och hamnade lite vid sidan om. Inte så att det störde så mycket att det blev besvärligt. Inte inledningsvis, det kom långt senare.
Ett intresse för samhällsdebatten dök upp, jag började intressera mig för kultur i stort. En nyfikenhet var väckt.
Litteraturen förändrade även mitt språk, hur jag talade, ordförrådet växte och jag fick en stark vilja att få uttrycka mig.

Jag läste Ulf Lundell, jag läste Janne Forssells reseskildringar och jag fann James Joyce i liten skala. Den där upptäckten som Peter hjälpte mig med var en första liten repa i mitt tidigare så ensidiga fotbollsliv.
Ett fotbollsliv jag inte hade någon anledning att klaga på. Då. Men det skulle senare bli en begränsning.
Mitt jag blev allt mer splittrat ju äldre jag blev och konflikten med det monotona fotbollslivet och den fria tanken var något jag fick allt svårare med. Jag ville kunna spela fotboll men jag ville göra så mycket annat också.
Passionen försvann och fotbollen blev ett arbete. Men i förlängningen blev ändå mitt liv så mycket rikare.

Annonser

You were my mad little lover

Ett hårt och kallt regn slog ner över Stockholm.
En bredbent Bruce Springsteen stod på Stadion och försökte skingra det totala mörkret via sitt one, two, three, four.

Själv stod jag på en terass ovanför Hötorget och lyssnade på cover-Bono och cover-Kiss med Ace på gitarr. Regndroppar från partytältet blötte min ena arm.

Det var ett rätt bra party.
Jag kände att man borde ha pratat Zlatan eller åtminstone det svenska landslaget på något sätt.

Men jag tänkte bara på min farmor när jag växte upp.

Jag såg klänningar och kjolar i brutala mönster och starka färger. Påfågelfjädrar , medaljonger och prickar i rött å gult å svart å blått. Tanter i unga vackra kroppar. Stockholmsmode.

Jag var 42 år och stod med en flasköl, säkert Brooklyn lager.
Eller va det för tidigt? Inte hippt än. Kanske va det nått annat man skulle dricka just den kvällen?

Allting går i cirklar. Det kommer å går å kommer tillbaka igen.
Jag tänkte, med ett litet flin i ansiktet, när jag såg de här vackra tanterna.
Ett halvt liv, snart har jag levt ett halvt normallångt svenskt manligt liv.
Har varit med på hela rundan nu.
Modet har gått runt, genom årtionden, nu tillbaka till min farmors garderob.
Tanterna skulle bli så lyckliga om dom hade känt min farmor och hennes garderob.

Så tänkte jag på Zlatan igen. Jag borde verkligen säga någonting till någon.
Jag tror att det förväntades av mig.
Det är så mycket i livet som människor förväntar sig av än.

For you dear, I was born
For you I was raised up
For you I´ve lived and for you I will die
For you I am dying now
You were my mad little lover
In a world where everybody fucks everybody else over”

Nick Cave

Slutstation Ruddalen hösten 2000

Strax innan fem på eftermiddagen den fjärde november 2000 vandrar jag för sista gången av en allsvensk arena efter ett kort och meningslöst inhopp sent i den andra halvleken av matchen mellan Västra Frölunda och Gais. Det högra knäet var hårt lindat som det varit sedan tidigt i april. Det värkte och dunkade ifrån fästet vid det inre ledbandet. Det var svårt att springa ordentligt och nästan omöjligt att naturligt sparka till en boll. Jag var lättad att allt nu var över. Jag var lättad över att vara ute ur det som mer och mer kommit att kännas som ett mentalt fängelse.
Jag var 33 år gammal.

Västra Frölunda hade vunnit med 2-0 inför 930 åskådare på Ruddalen i Göteborg i något som kändes som den mest förnedrande matchen i karriären. Båda lagen var redan klara för nedflyttning till Superettan efter usla säsonger där båda klubbarna mer eller mindre parkerat under nedflyttningsstrecket under hela året.
Den sena eftermiddagen som redan börjat mörkna var regnig och råkall som den bara kan vara på västkusten sena höstdagar. Kylan åt sig in i kroppen. Gräsplanen var blöt och till stora delar söndersprungen till en lerig åker.
Det var precis den inramningen vi var värda.

Hela säsongen hade varit ett helvete. Redan i den andra omgången mot IFK Norrköping borta gick jag orutinerat in med enbart ena benet i en femti femti-situation med Norrköpings Mikael Blomberg som drog till med hela kroppen i duellen. Det slutade med att mitt inre ledband blev kraftigt uttänjt. Jag kände direkt att det här är riktigt illa. I pausen lindades mitt knä stenhårt med ett tjockt paket av klisterbinda så att jag knappt kunde röra mig. Som om detta inte var nog. I den andra halvleken fick jag rött kort mitt framför IFK Norrköpings klack efter att stackars Alexander Östlund fått några av mina gummidobbar på tårna och av den anledningen hoppade en meter upp i luften för att sedan på marken rulla runt i enorma smärtor.

Pekingklacken tjöt av glädje när jag vandrade bort mot spelargången men på den stora huvudläktaren på Idrottsparken jublade få. Efter mina fyra säsongen i klubben visade publiken mig stor respekt vilket jag i efterhand känt en viss stolthet inför. Men just då i den grönsvarta Gaiströjan sprutade frustrationen ur mig under den tunga vägen ut i spelartunneln och in i omklädningsrummet.

Redan innan jag kommit in i omklädningsrummet visste jag att mitt knä skulle vara ett problem under lång tid framöver och det var precis den start av säsongen jag inte behövde. Speciellt eftersom jag innan den där ödesdigra duellen kände mig starkare och mer vältränad än på många år. Hela vintern hade vi på gott och ont kört stenhård styrketräning i Västra Frölunda hockeys styrkehall vid Scandinavium, vi hade tränat brottning med landslagstränare och vi hade löpt mil efter mil efter mil upp och ned för backarna i Skatås uppe vid Delsjön. Pulsklockor, diagram och en jävla massa tester avlöste varandra. Men vi spelade väldigt lite fotboll. Det var så satans trist men vältränad blev jag. Det var den känslan jag nu fick i kroppen. En hel vinter åt helvete efter endast två seriematcher. Nu skulle det bli lång vila och sedan börja om med all träning igen. Det var deppigt.

Men det blev bara en veckas vila. Vår spelartrupp var tunn och de få rutinerade spelarna som innan säsongen var de som skulle hålla de andra i händerna fick helt enkelt inte bli skadade. Jag offrade mig själv, min kropp och gav mig in i en spiral som under den resterande säsongen skulle ta mig till de mörkaste och kallaste platserna man kan tänka sig. Men det började relativt bra eftersom jag var så extremt fit och kunde leva på det under en tid. Vårderbyt mot IFK Göteborg på Nya Ullevi inför 35.000 åskådare var en av karriärens höjdpunkter. Så många åskådare hade jag, som spelat allsvensk fotboll under 80 och 90-talets istid, aldrig uppträtt inför och det var en enorm adrenalinkick.

Vi i Gais spelade en strålande fotboll, jag gjorde min bästa match för säsongen. Håkan Mild blev utvisad efter att ha kapat mig på mittplanen och Tomas Rosenkvist höll på att sparka huvudet av mig i en attack som senare skulle göra att IFK:s träningsanläggning blev kallad Karategården. Solklar utvisning trodde nog alla inne på arenan men domaren fegade ur och gav honom ett gult kort. Löjeväckande var det att efter matchen höra honom säga att jag hade böjt ned mitt huvud. På TV-bilderna kunde man senare se mig stå på tå i ett försök att nå bollen medan Rosenkvist låg som Bruce Lee i huvudhöjd. Trots allt tog Blåvitt oförtjänt ledningen i matchen. Vi slet som djur resterande tid och lyckades via Simon Sjöfors kvittera i slutminuterna. Vilket kändes som en seger trots att vi dominerat derbyt matchen igenom.

Någonstans där tog det roliga slut för mig. Resten av säsongen var en kamp att få mitt knä och mig spelklar till nästa match. Jag tränade i princip aldrig hela träningar, om jag tränade hade jag specialregler som i fotbollsspel gjorde mig immun och icke tacklingsbar som naturligtvis gjorde grabbarna i laget muntra till den grad att jag fick en gul träningsväst uppkallad efter mig. En gul väst som innebar att den som tog kampen med mig fick veta att han levde.

Jag kunde springa rakt fram obehindrat. Men så fort jag gjorde sidledslöpningar eller rörde mig som en fotbollsspelare under match fick jag problem. Dessutom kunde jag inte använda högerfoten, som var min bästa fot, i passningar längre än fem tio meter och skjuta var i princip en omöjlighet. Jag var en handikappad fotbollsspelare ihop med fullt friska spelare. När matchdagarna kom lindades knäet till ett paket igen och jag fylldes med smärtstillande piller för att lyckas ta mig igenom alla 93 minuterna. Psyket började ta stryk efter ett tag och jag fick flashbacks ifrån skadehelvetet två år tidigare i Stavanger på det norska Vestlandet.

Problemet var att som vicekapten fick jag inte visa svaghet. Jag var en av dom som skulle gjuta mod i de andra när stormarna började blåsa in från havet. Å blåste gjorde det konstant.
Aggressiv pådrivare och playmaker var min roll men efter ett tag klarade jag inte av någon av rollerna. Jag blev bara sämre och sämre. Konditionen blev sämre, tempot försvann precis som mitt normalt kvicka fotarbete som genom hela karriären var min största styrka då benen var korta och långsamma. Fotarbetet och min intuitiva Usain Bolt-snabba fotbollshjärna höll mig alltid uppe på elitkvalitet när andra förmågor pendlade mellan djupa dalar och höga toppar.

När jag tappade även det kände jag djupt inom mig att det var kört. Jag spelade nu bara för att jag var jag och inte för att jag var så bra att jag borde spela. Killarna i laget märkte det genast, så fungerar gruppdynamik. När en högt uppsatt ledare visar blottor och svagheter då hugger de andra som vill upp direkt. It´s all about the fitest of the fitest.

Eftersom jag alltid spelat för att bli bäst och inte för att fotbollen var det roligaste jag visste tilltog frustrationen inom mig för varje vecka och månad som gick. Jag visste att jag var dålig och skämdes varje gång jag gick ut till match de sista höstmånaderna. Kritiken kom som ett brev på posten och den kändes orättvis eftersom de flesta inte visste förutsättningarna jag spelade under. Jag ville göra allt för det Gaislaget vars supportrar upphöjt mig till en position jag inte alltid tyckte att jag förtjänade. Men för deras skull ville jag kämpa för att försöka hålla oss kvar i allsvenskan. Inom laget hade en stor spricka uppstått, tränaren Lennart Ottordahl sparkades med enbart några omgångar kvar och stämningen som innan säsongen var väldigt bra hade förvandlats till kaos.

Till slut insåg jag att jag var mer en börda för laget än en tillgång. Diskuterade det med Ottordahl som ändå höll mig om ryggen. Symboliken över mitt misslyckade och min plåga var att när det var dags för höstderbyt mot Blåvitt så satt jag hela matchen på bänken och bad för att slippa komma in och bli förödmjukad. Jag blev bönhörd i regnet och stod istället bakom ena målet och såg en ny Gaishjälte födas via Ivan Ottordahl som stänkte in två drömmål i matchen som ändå förlorades.

Vid den här tidpunkten hade jag inne i mitt huvud redan slutat med fotbollen för flera månader sedan. Redan innan säsongen hade jag förvisso deklarerat att 2000 skulle bli min sista säsong i karriären, vilket jag blev kritiserad för på vissa håll. Men jag hade inte tänkt att sluta så här. Och jag hade definitivt inte stängt dörren för vidare uppdrag inom fotbollen på annat sätt än som spelare på planen.

Men allt efter att den perverst sjuka och skadade allsvenska säsongen kröp fram stod det mer och mer klart för mig att det var dags att bryta helt med fotbollen, bryta med det liv jag levt i drygt tjugo år. Jag var så otroligt less på allt, ensam med alla mina tankar som jag inte vågade diskutera med någon. Det var på ett sätt ett mentalt utanförskap som yrde runt i huvudet som en virvelvind. Jag kände ingen som kunde känna som jag. Det var jag säker på.
Man får inte tänka så. Fotboll är ju så kul. Men jag var klar, så mycket visste jag.
Men vad jag skulle göra istället, det hade jag faktiskt ingen aning om…

Första gången jag mötte tomheten

Det var den första tomheten…
I piskande ösregn och en moralisk nedbrytande storm på västkusten hade jag min första framgångstripp redan 1986. I Falkenberg, på stadens hemmaarena, ljöd pipan från domaren som deklarerade att matchen var slut. BK Forward hade tagit klivet upp i den nya division 1 serien. Vi hade vunnit en fight i bäst av två matcher mot hemmalaget FF. Som sig bör utbröt kramkalas.

Vi förenades i jubel på en plaskvåt gräsmatta med stormens ylande som ljudkuliss. Flaggstängernas snören snärtade hårt mot virket och ackompanjerade våra skrik och gap. Bland supportrar, ledare, föräldrar, flickvänner och lagkamrater var jag en bra bit uppe i skyn och på väg mot himmelriket. Vällustens varma gunst hade invaderat kroppen och den förlösande glädjen arbetade på högvarv. Jag var vild bland vildar. Inne i omklädningsrummets dimmiga och fuktiga varmvattensljus hällde vi i oss champagne och sjöng sånger som förkunnade att vi var bäst. Fotografer avfyrade blixtar, reportrar fick sina historier från hjältarna och vi spelare fortsatte kramas och tränaren skulle förstås in i duschen med kläderna på. Det var några underbara timmar där i värmen på träbänken i omklädningsrummet på Falkenbergs IP. Men sen då?

Laget tog bussen hem mot Örebro. Gänget stannade på halva vägen för att äta kvalmat, fortsätta sjunga och dricka sig apraka. Jag som låg i lumpen och inte hade fått permission tog en stilla tur i det gråtande vädret fram till en öde tågstation på orten för vidare färd till Växjö. När jag intog den dammiga och nötta kupéfåtöljen, lutade mitt huvud bakåt och slöt ögonen undrade jag vart drogen tagit vägen. Jag kände bara ångest och tomhet. Blir det inte mer än detta? Var det inte roligare än så här? Visst, jag fick inte vara ibland mina kampkamrater men jag borde ha varit gladare.

Men jag var ung och hade inte lärt mig tolka mina egna tankar och känslosvängningar så jag grävde inte djupare i känslorna utan for till Växjö och gjorde min plikt. Strax var det försäsong igen och vinsten var historia. Nu såg man fram emot nya mål. Jag själv hade knappt hunnit uppfatta allt det goda som hänt.

Men jag hade mött det där känslomässiga hålet som skulle komma att återvända gång på gång genom karriären…

Alla drömde vi om att bli fotbollsproffs

I Markbacken spelades det fotboll överallt. Matcherna på en grässlätt bakom uppväxtgården pågick ständigt. Ungar från alla gårdar delade upp lag som mötte varandra på den stenbeströdda jordplanen vid de vita gamla paviljongerna som var en förlängd del av Markbackens Skola. På rasterna togs varje minut till vara. Så fort rastklockan ringde sprang alla grabbar ut på en liten gräsyta vid skolans lekplats.

Lennart var alltid först genom dörren ut på skolgården med plastbollen under armen.
-Jag är målvakt, skrek han varje rast under flera år medan han rusade mot lekplatsen.
Lennart ägde målvaktspositionen och var i det här fallet envåldshärskare. I hasorna löpte som vanligt jag själv, Magnus, Per, Lars och Malla. Johan ville aldrig vara med men rusade med oss andra men satte sig oftast på en gunga för att se på. Från parallellklassen anslöt även Teddy, Lacke, Manne, Tomas och Holger.

-Samma lag som vanligt, uppmanade Magnus när vi nått fram till gräsplätten. A mot B.

Det var alltid klass A mot B, det var stor prestige och matcherna tog aldrig slut. Ingen tid fick slösas bort på tjafs så matcherna stampade igång direkt. Målramen var klätterställningen av breda mörka träpålar, målnätet var den orangea plastrep som man egentligen skulle klättra i. Fotbollsgänget tog över lekplatsen helt och hållet. De andra barnen som befann sig där i sandlådan bland gungor av bildäck, rutschkanor och gungbrädor gjorde det på egen risk.

Ett par år senare var det ett gäng från gårdarna runt om i bostadsområdet som alltid lirade fotboll ihop. Detta trots att vi alla hade börjat träna för klubbarna BK Forward och Karlslunds IF några gånger i veckan.
Lennart var min bäste vän och fortfarande hängiven målvakt trots att han hade lite svårt att nå upp till ribban och trots att han var lite skotträdd. Han insåg väl redan då att hans fötter som visade tio i två inte hade någon framtid ute på plan. Plogbilen brukade jag även kalla honom. Lennart fick alltid stå i mål annars fick han inte vara med. Jag och Lennart var yngst i gänget som annars bestod av bröderna Stoffe och Magnus Alpenstam, Karl Steen, CH och Janis.

I princip bodde vi allihop inne på Trängens idrottsplats och pausade bara för påtvingade matintag från desperata förädrar som fick komma och hämta oss då tiden rann iväg och glömdes bort.
-Passa då, Magnus stod och gestikulerade. Du passar ju aldrig, passa då.
-Stoffe sprang och dribblade för sig själv ute på idrottsplatsens underbart jämna B-plan.
-Sluta gnäll, jag dribblar väl inte skrek Stoffe tillbaka.
-Gör du väl visst, du släpper aldrig bollen. Magnus sprang förbi och snodde bollen.
-Va göru, lägg av. Stoffe jagade efter och sparkade ner sin brorsa bakifrån så han stöp med ansiktet rätt i backen.
Därefter var fighten igång, som vanligt. Bröderna kunde aldrig vara sams, båda skulle vara  bäst.
-Aj, aj, släpp armen.
-Slutar du sparkas då?
-Jag sparkas väl inte.
-Göru ju, aj sluta.
-Sluta du också.
Karl skyndade fram. Han var som en tredje länk i det här dramat, en sorts överbror utan släktskap. Vi andra stod och skrattade på planen. Varje gång samma sak.

CH joggade förbi brödrafejden med sina fågelben och tog med sig bollen ner mot hörnflaggan.
-Är ni med?
Jag och Janis reagerade blixtsnabbt och sprang in mot målet beredda för avslut.
-In med bollen, skrek Janis.
-Här borta gastade jag vid bortre stolpen.
CH slog till med full kraft, bollen for i en båge över Janis bort mot mig. Tre steg senare satt bollen stenhårt i nättaket. Lennart sprattlade till i ett försök att styra bollen över ribban men var förstås chanslös.
-Jaaaa, måååål, med sträckta armar rusade jag ut mot CH som gått ner på knä.
-Vilken balja Pelle, ursnyggt.
Jag slängde mig över CH.
-Måååål, var allt jag fick ur mig.
Janis kom skrattande några sekunder senare och deltog i segerhögen medan Lennart låg på rygg, besviken med armarna rakt ut.
-Jag va ju på den, borde ha tagit den ju.

Bröderna Alpenstam och Karl låg och stirrade nyvaket på segerhögen. Dom var sams igen och log.
Det här var gängets Wembley, det var vår scen. Här dribblade vi, här sköt vi sträckta vristskott i krysset och slog inlägg perfekt på pannan till kompisen som kom inrusande i straffområdet och satte en strut ribba in.
Det var i alla fall så det kändes. För i verkligheten hade vi alla fullt jobb med att få bollen under kontroll och skotten var nog inte så hårda egentligen. Vi var 10-11 år gamla och västers kommunala gräsplaner var jordens medelpunkt. Ingenting kunde tävla med fotbollen.

Lennart och jag gick i samma klass och umgicks nästan jämt under några unga år. Vi var båda ganska tysta och rädda för rätt mycket. Oftast spelade vi fotboll eller åt Skogaholmslimpa med ost sönderdoppad i het Oboy i Lennarts kök.
Resten av gänget var tuffare, de var de fräna killarna i bostadsområdet. De dominerade och stod i centrum vare sig man var i skolan på fritidsgården eller ute på fotbollsplanerna. Karl briljerade med ett äkta matchställ från Aston Villa i den Engelska ligan. Den var direktimporterad från London, komplett med tröja, byxor och strumpor. Bästa kompisen Stoffe skulle förstås inte vara sämre utan tjatade sig till ett lika komplett ställ av sin mamma fast med de röda djävlarna från Manchester United.
Det såg hur tufft ut som helst. Avundsjukan bultade i mig men jag visste att mamma och pappa inte hade råd. Ändå försökte jag se mig själv i Leeds United och dess vita dräkt ihop med Billy Bremner, Peter Lorimer och Allan Clarke.

-Tänk att få bli fotbollsproffs sa CH en dag när vi allihop var samlade och låg och tog igen oss i gräset efter en kanonad mot Lennart i målet.
När jag blir stor ska jag springa in på Liverpools hemmaplan inför alla människor och spela jättebra, göra mål, ett snyggt mål, stolpe in kanske. Det är vad jag ska bli när jag blir stor, fotbollsproffs. Då kan ni se mig på TV, flabbade CH. Då kan ni se mig när ni sitter i soffan och käkar chips.

Alla i gänget drömde om att bli fotbollsproffs. Vi låg och stirrade upp i himlen, vita sommarmoln tuffade fram på en annars ljusblå himmel. Solen stod i eftermiddagsposition men värmde fortfarande trots min svettiga t-shirt.

-Jag kommer spela för Manchester United, sa Stoffe. Så glöm chipsen CH.
-Du menar väl Aston Villa Stoffe? Dom är ju bäst, det vet du ju, sa Karl
-Aldrig, United ska det va.
-Jag vill spela i Åtvidaberg klämde Lennart till med. Alla började garva hysteriskt.
-Åtvidaberg? Janis som varit tyst länge vrålade till.
Där kan du inte vara proffs, du måste välja ett lag från engelska ligan dumskalle. Själv kommer jag att bli bäst i Liverpool. CH, du kan få vara näst bäst.
-Aldrig, det är jag som kommer vara stjärnan, CH rullade upp på magen. Du då Pelle, vart kommer du spela då?
-Leeds förstås, eller Derby, eller Stoke.
-Skärp dig, du kan bara välja ett lag.
-Leeds då, jag kommer vara kung i det laget när jag blir stor. Ni kommer att se mig också på Tipsextra. Jag kommer att göra massor av mål och vi vinner mot er alla.
-Struntprat, Magnus kastade sin boll på mig. Leeds är värdelösa och du kommer aldrig att spela där.
-Kommer jag väl visst, du är ju knäpp.
Jag ställde mig upp och sköt iväg bollen allt vad jag kunde.
-Vi kommer alla att bli proffs. Förutom du Magnus, för du är pucko.
Lennart, ska du med? Jag måste hem…

På Autobahn i VM-fotbollens Västtyskland 1974…

1974 var jag sju år. Det var VM-slutspel i Västtyskland. Vår familj var som alla år, kändes det som, på bilsemester i Europa. Pappa och mamma bråkade som vanligt i framsätet på vår vita Volvo Amazon herrgårdsvagn.

-Att du aldrig kan hitta rätt på den där jävla kartan, var är den förbannade avtagsvägen? Pappa vrålade.
-Det finns ingen avtagsväg på kartan. Om du bara köpt en nyare karta där vägarna fanns med hade vi varit framme nu. Den här är faktiskt från 1968. Det finns förresten inga campingplatser heller där du påstår att det ska finnas.
-Men för satan kärring, du är oduglig, fullständigt.

Bilen susade fram på autobahn någonstans i närheten av Hamburg. I bakgrunden av skriken spelades VM-finalen mellan hemmalaget Västtyskland och Holland. Bilradion skickade ut kommentarerna på främmande språk. Jag förstod inte mycket. Bara att Holland tog ledningen efter några få minuter på en straffspark sedan Johan Cruyff sprungit igenom hela Västtysklands lag och blivit fälld innanför straffområdeslinjen. Neeskens dundrade sedan in bollen i nätet. Det talade pappa om för mig mellan utbrotten bakom ratten.

-Pelle. Cruyff, det är en lirare det, han är hjärnan bakom allt. Det är så du ska bli när du blir stor. Det vore nått va? Kom ihåg det nu, Cruyff är ett geni, störst av dom alla. Ja okej, den där Västtysken Beckenbauer är inte så pjåkig heller, men han är ju tyvärr tysk. Tråktysk. Farsan vände på huvudet och sökte min blick.
-Javisst pappa, sa jag och nickade instämmande.

Pappa skrattade, vände sig igen och fortsatte skälla på morsan. Själv satt jag där rejält överraskad. Hade aldrig hört pappa prata om fotboll på det sättet förut. Visste inte ens att han visste vilka de här spelarna var. Trodde inte att han överhuvudtaget brydde sig. Kanske hade han läst allt i någon tidning.

-Jag får väl åka in på den här jävla macken och fråga vart vi är eftersom du inte kan se skillnad på en avtagsväg och ett dike. Sa pappa i riktning mot mamma.

Mamma sa ingenting. Syrran låg tyst bredvid mig och försökte läsa i en Min Häst. Baksätena var nedfällda och det var bäddat som en stor dubbelsäng bakom de gestikulerande föräldrarna. Mysiga täcken och bulliga kuddar gjorde resorna rätt behagliga för mig och min syster om det inte hade varit för det ständiga bråket i framsätena.

Hemmalaget Västtyskland vann matchen trots den dåliga starten. Pappa såg väldigt irriterad ut. Om det var beroende på resultatet eller något annat visste jag inte. För jag vågade inte fråga honom vad han tyckte eftersom ansiktet var intensivt rött. Ilskan tjöt ut genom näsborrarna, blodådrorna dunkade i tinningen och han svalde och svalde. Det berodde inte så mycket på resultatet i matchen utan snarare på att familjen Blohm hade åkt vilse. Vi hade hamnat vid en återvändsgränd ute vid kusten. Farsan kände sig som en stor förlorare, han var förnedrad. Vi hade irrat runt i över en timme i en totalt knäpptyst bil, ingen vågade röra sig. Mannen på macken hade skrivit ner vägen till en campingplats på en bit papper från ett cigarettpaket och farsan hade triumferande satt sig i bilen och fnyst åt morsan.

-Tänk att det ska vara en karl till allt. Nu sköter jag det här.

Amazonen hittade inte fram till någon campingplats. Farsan höll tyst med en sammanbiten mun. Mamma satt och mös med en cigarett i högerhanden, lätt leende och blicken ut genom sidorutan. Men samtidigt införstådd med att det nu var läge att knipa igen och inte utmana ödet.

Ett par timmar senare rullade bilen in framför ett enkelt motell i utkanten av Hamburg. Det var sent, det var mörkt, regnmolnen hängde tunga men höll igen med utbrottet. Pappa såg utmattad ut men rörde munnen för första gången på väldigt länge.

-Är det någon som är hungrig? Han viskade trött samtidigt som han vände sig om i bilen och tittade på mig och syrran.

Mamma skakade på huvudet och plockade fram ytterligare en cigarett i raden som brunnit under dagen. Det var hennes kost för att stävja den inombords nervositet som förföljde oss alla på våra resor genom Nordeuropa varje sommar.

-Jag är jättehungrig, sa syrran.
-Ja med, sa jag.
-En blodig biff skulle sitta fint, sa pappa. Undrar om det är något öppet inne på motellet?

Utan att vänta på svar så öppnade han dörren på Amazonen, lämnade den öppen och vandrade bort mot en blinkande skylt strax bredvid receptionsbyggnaden. Mamma sträckte sig efter dörren och stängde den igen. Det blåste bistert inne i kupén, små blöta stänk föll in på förarsätet. Pappa kom tillbaka efter cirka tio minuter med fyra mackor, lite apelsinjuice och två flaskor Tuborg till sig själv. En nyckel hängde i byxfickan till rummet vi skulle sova i.

-Den förbannade skitrestaurangen var stängd, det här var det enda som fanns att få tag på. Kom igen nu, slit med er väskorna, rummet och mackorna väntar.

Pappa böjde sig in i bilen efter startnyckeln, kontrollerade efter någon minut att alla var ute och låste på sin sida för att till sist rycka i de andra dörrarnas handtag.

När jag kom hem från resan till Markbacken igen hade det stora barnintresset för den runda bollen exploderat. Stolt gick jag omkring i min röda tröja med VM-tryck på.
Mamma hade köpt den sista dagen innan avresan med båten över till Danmark. World Cup Germany stod det. Franz Beckenbauers ansikte var skissat i svart som en siluett på bröstet.

-Gillar du den? Hade mamma frågat.
-Den är jättefin hade jag svarat.

Fast jag ljög. Allra helst hade jag velat ha en orangea tröja med Cruyff på. Varför vet jag inte men något hade gjort så att jag fastnat för Holland och deras största stjärna var ju Cruyff. Mamma hade jagat runt som en galning för att hitta en sån men i norra Tyskland verkade inte Holland vara så populära. Så även om det var holländarna som skulle bli de stora hjältarna i många år framöver. Med totalfotbollsspelare som Neeskens, Krol, Ari Haan, Rep, Rensenbrink förutom redan nämnda Cruyff, var det Västtysklands Franz Beckenbauer som prydde min VM-tröja.

Sju år och mitt i ett inferno av vardagskaos

Det kunde lika gärna ha gått åt helvete…
Markbacken under 70-talet var ett riktigt råtthål på många sätt. Smeknamnet Knarkbacken var inte helt taget ur luften.
Vardagslivet handlade en hel del om lägenhetsbränder, polisjakter och slagsmål på parkeringen utanför våran familjs vardagsrumsfönster. Thinner, lim, hasch cirkulerade i centrum. Ölburkar låg i drivor vid bänkarna utanför postens ingång i hjärtat av centrum.

En varm sommardag 1976 hamnade Markbacken på landets löpsedlar. Två år efter den stora branden som tog tre längor av min uppväxtgård skrek rubriken i lokaltidningen:

”Styckmord i Markbacken”

”Stepparn”, bostadsområdets kringdrivare och original med för ungdomarna i centrum välkända men totalt oförklarliga verbala uttryck som: Charlie med hoppsan, Chattanooga tjo tjo” och ”Så kom det upp en vit neger och frågade va klockan va”, hade sprungit ihop med en psykpatient med permission från Säters sjukhus. Efter ett kraftigt krökande styckades ”Stepparn upp i tre delar. Överkroppen hamnade i badkaret, underkroppen fann polisen prydligt placerad i ett skåp i hallen och huvudet rullade galningen ner i en väska. Väskan hängde han på axeln och tog de två trapporna ner till centrum där han plötsligt fick för sig att råna posten. Sommarstängt krossade hans planer och förvirrad tog han sig in i mellanölens och sniffarnas trappuppgång inte långt därifrån. Där visade han stolt upp det avhuggna huvudet för Tunnan, en av områdets fighters, och hans närmaste män Drulen, Steffe och Ludvig som säkert hoppades att dom råkat ut för en riktig snedtripp.

Mördaren haffades snabbt och skickades åter till Säters rättspsykiatriska klinik där han tidigare hade suttit för att ha skurit halsen av en annan man.

Här växte jag alltså upp. Ibland gängkrig mellan bostadsområden. Mitt i ett inferno av vardagskaos. I mellanölets och limmets dimmor samlade Markbackens soldater brännbollsträn, plankor, stenar och cykelkedjor för att möta fienden från Varberga på ängen där E20 numer delar de vita och röda husfasaderna på varsin sida.
Dom slogs så att blodet rann och armar gick av. Det var de tuffa grabbarna som såg sig som beskyddare av det revir vi bodde i. Det cirkulerade flera gäng i området, ibland slogs de sida vid sida, andra gånger mot varandra. Det var inte alltid så noga, bara man fick trycka in käken på nån jävel då och då.

Tunnan var en av dessa krigsherrar, Bulten var en annan. Två härförare som spred skräck i de västra delarna av staden och som snuten ständigt hade span på. Indianen var däremot ingen ledare utan en ensamvarg ständigt med en thinnertrasa för sin mun och en halv meter dolk på höger ytterlår. Ingen vågade mucka med honom, ingen hörde honom snacka men de kolsvarta ögonen sa allt.

Nu hade det inte alltid varit på detta sätt. Markbacken byggdes klart 1963 och var ett modernt byggnadskomplex för de unga nybildade Örebrofamiljerna. Mina föräldrar flydde från Norr och en lägenhet på Toringsgatan med en gammal gasspis i köket och dusch på gården till elektriska kokplattor och den senaste badrumsdesignen i lägenheten. Hela området byggdes på den plats där den gamla tegelfabriken legat. Marks tegelbruk, som hade skyfflat lera och bränt tegel i sextio år på denna plats, revs för att ge plats till bostäder. Markbacken var vid tidpunkten den sista utposten västerut.

Tio år senare hade delar av stadsdelen börjat få stora sociala problem. Huslängor förslummades och på allt fler ställen märkte man av förfallet. Det började med mellanölet, inte långt efter kom limmet sedan haschet och heroinet. Missbrukarna bredde ut sig och till ytan lyckliga familjer krackelerade. Männen söp och kvinnorna försökte hålla ihop familjerna. Det gick hett till i portuppgångarna och flera tragedier gömde sig bakom låsta dörrar. Några år senare skulle många duka under för dessa helvetes begär. En efter en vandrade de in i dimmorna. Det gick snabbt och kändes som ett förutbestämt öde, ett regisserat mörkt och ångestfyllt drama. På en sommar kunde ungdomarna gå från oskyldigt öldrickande på bänkarna framför posten i centrum till sprutor i skitiga knarkarkvartar.

Det var i den miljön jag levde mitt liv även om jag som sjuåring inte visste vad som väntade…

Varför fotboll?

Tidigt morgonen därpå tog jag flyget från Heathrow tillbaka till Sverige och Stockholm. Väl uppe ovan molnen stirrade en ilsken sol på mig genom det lilla fönstret. Jag stirrade tillbaka, ut i oändligheten. En olustkänsla hade tagit fart i magen, den där tomheten igen. Under hela vintern hade de där tankarna kommit tillbaka.

Varför fotboll? Hur många gånger genom åren har jag inte ställt mig själv den frågan?

Det fanns egentligen ingenting som sa att jag skulle bli fotbollspelare, eller någon idrottare överhuvudtaget. Ingen av mina föräldrar har idrottsbakgrund.

Min mamma är ifrån en stor familj ute på Närkeslätten. Född i Viby, uppväxt i Kumla tillsammans med fyra syskon. Min mormor Svea och morfar Fritz var riktiga ”bönder.” Ja inte så att dom brukade jorden men dom levde ett hårt liv på landet med mycket kroppsarbete. Dom hade inte mycket pengar men lyckades ändå uppfostra fem barn. De hade sina totalt fyra fötter rejält nedställda i myllan, ingenting imponerade på dom. Livet handlade om hårt jobb och enbart hårt jobb. Där i huset strax utanför Kumla fanns mycket kärlek. Men ingen var imponerad av mitt fotbollspelande.

-Jaså är det bollsparkarn som kommer och hälsar på. Sa morfar varje gång jag kom dit. Samtidigt som han sträckte fram sina enorma dasslock till händer och drog in mig i en kram.
Mer blev det inte i den frågan. Mormor klippte visserligen ut artiklar från tidningen då och då men hon la inte så stor vikt vid dom. Hon skulle ju baka bullar och koka kaffe.

Mamma fick tidigt polio och ena benet blev skadat för livet. Så även om hon skulle ha velat hålla på med idrott hade hon inte kunnat det. Ingen i familjen höll på med sport. Det var ingenting man ens tänkte på.

Pappa påstår att han var en duktig simmare en gång i tiden, lovande tills han började röka.
-Du skulle sett mig vid det gamla kallbadhuset i Svartån. Jäklar vad vi grabbar simmade där och jag var en av de bästa i stan. Brukade han säga när ämnet kom upp. Han spelade bandy också. Sa han. På naturis i parkerna på väster i Örebro.
Men jag har aldrig sett en enda plakett, diplom, placeringspris eller fotografi ifrån hans påstådda bravader. Så vem vet.

Jag kan inte heller påminna mig att någon på pappas sida utövade idrott i någon skala större än påtvingad linggymnastik i skolan. Har aldrig hört några historier från idrottsarenorna i Örebro. För pappa var stadsbarn. Föräldrarna var skilda och den enda som jag kan komma ihåg att han pratade fotboll med mig var farmors nya man Rune. Jag gillade Rune lite speciellt utav just den anledningen. Men han dog tidigt i en hjärtinfarkt.

Så långt jag bara kan se in i mitt något grumliga släktträd finns inte en enda individ som utövat sport eller ens tittat på sport. Så varför blev jag fotbollspelare?
Det stämmer inte. Eller också är det precis det vad det gör. För jag ville nog egentligen aldrig bli fotbollsspelare jag heller men omständigheterna förde mig dit.
Jag tänkte på de tidiga åren, uppväxten i Markbacken, där var det bara fotboll som gällde. För visst var det så? Jag stängde mina ögon och drog ner fönstrets rullgardin och lutade mig tillbaka…

Man kanske skulle släppa en kokbok…

Satt å såg på ett sånt där småputtrigt program där allt ska klämmas in till en mysig bred liten fiesta för alla i familjen. Alltid, alltid finns en sån där klämkäck jävel vid ett matbord där dom står och slänger sig med uttryck som om maten vore modeaccessoarer eller IKEA möbler.
Det ska luktas å kännas, smackas å smakas och sedan gifter sig allt med varandra eftersom det där i TV är så himla perfekt och gulligt med färger och drycker och någon reklamig superkrogsentreprenör som står och ler och pratar om importer av fiiiina råååvaror från djupa dalar och sjukt höga berg där den inhemska befolkningen fått vandra i veckor genom djungler, barfota, och paddlat över de sju haven med bar överkropp tills dom når kurriduttön där just de urinvånarna skövlas tillsammans med all skog innan de stackars andra urinvånarna måste ta sig tillbaka igen. Väl tillbaka med brännsår på ryggen och blåsor på fötterna får dom fem öre hektot för den gyllene svampen eller det där bladet från den där blomman som gör alla kära och börjar pussa varandra. Allt packas i superdesignade små fina påsar gjorda av små spädbarn i en hydda i inre Mongoliet och sedan exporterade av Kungen av Sudan via Schweiz och Flensburg i sånna där långa avgasavlade lastbilar.
Vi vet alla att man inte får göra så men alla gör så ändå eftersom alla människor vill ha allt skitbilligt hela tiden och äta fiiiint på fredagskvällen, eller måndagen och torsdagen eftersom alla andra gör det. Framför allt kändisar i TV och de där äckligt käcka mediakockarna som står där vid det rena och färgfulla bordet i det där kaféprogrammet där deras böcker med stora kaffebordsbilder promotas i bild med deras grytor, olivoljor, grytlappar, knivar och självklart när allt ska läggas upp på tallrikarna så blir alla jättenärsynta och måste stå fyra centimeter från tallriken som garneras och lyxpiffas till ett konstverk som nästa vecka ska ställas ut på Fotografiska eftersom det är himla häftigt…
Så avslutas allt med den packade vinentusiasten som med sin biltvättsfrilla väser fram obegripliga glosor om rött och vitt och rosé och kanske ibland någon porter, allt på skånska eller småländska eller blekingska eller nått. Jag vill ta livet av mig, sluta äta, eller åtminstone enbart äta korv med bröd och lite halvstark senap från Scan på ett torg i någon vindpinad 60-tals mosad småstad i norra Västmanland.
Posh-food from hell. Fuck off!

En varg söker sin flock…

På en ingivelse gick jag till bokhyllan och plockade fram Ulf Lundells roman ”En varg söker sin flock.”
Jag öppnade boken och tittade på den första sidan där jag i bläck skrivit in Per Blohm, Juli 1996. I juli 1996 var jag hemma i Sverige i några veckor efter att ha tillbringat ett halvår i kinesiska Dalian som professionell fotbollspelare. Rätt stukad efter en allvarlig magsjuka med väldigt hög feber som tog mig in i en otäck medvetslöshet.  

Romanen måste jag ha köpt i ”Anderssons bokhandel” i Norrköping eftersom jag hade min bas där i lilla Peking under äventyret i Kina. Jag var inne i en sökarperiod, något nedstämd där jag letade vägar ut ur en fastlåst tillvaro. Ett tillstånd som skulle kulminera ett drygt år senare efter ett benbrott i Stavanger då jag föll ner i ett kolsvart hål där tvivel, identitet och existens virvlade runt inne i min bedövade hjärna.

”En varg söker sin flock” läste jag innan den smällen men bokhyllan hemma är full av böcker om psykologi, filosofi och mysticism på både svenska och norska från den perioden. ”En varg söker sin flock” kom in i mitt liv exakt rätt och jag kommer ihåg hur stark jag tyckte den var. Däremot kommer jag märkligt nog knappt ihåg några detaljer. Men jag minns vagt nån scen där romanfiguren, eller Ulf själv, som vanligt drog iväg med sin bil, denna gång upp mot Norrland. Han stannade på en bro någonstans i ingenstans och begrundade sitt liv och sin situation. Så mycket mer än det, och hans kapitel med en fullständigt obegripbar svada av ord och meningar, en sorts inre monolog, där allt som dyker upp i skallen skrivs ner, har inte fastnat.
Men jag vet att jag älskade romanen då, jag vet att den träffade mig så hårt just då.

Jag läser sällan om böcker men kanske betyder det någonting att Lundells roman dök upp i mitt medvetande så här plötsligt från ingenstans. Så nu sitter jag här och fingrar på omslaget, känner på den, bläddrar lite grann för att se om jag hittar någonting som kan få innehållet att locka mig in i texten igen.
”Västerut ligger kelternas land” läser jag mitt på en sida och se där: En flört som kan ses som en invit från något osynbart. Min kärlek till Irland och mitt intresse till den keltiska kulturen är vida känd.

”En varg söker sin flock” Jag snor den titeln som underrubrik här på min blogg. Hoppas att Ulf inte stämmer mig för det beslutet, kanske blir jag utskälld i nån kommande roman. En parasit som snor och utnyttjar den stores verk.
Vilken ära det vore…