Drömmen om frihet…

Vi stod där på den tomma skolgården högt uppe på den gröna sluttningen och såg ut mot Atlanten. Phil pekade och berättade om tiden då han bodde här och pluggade gaeliska. Phil som är från norra Dublin fostrades in i den gaeliska kulturen genom att spela hurling och gaelisk fotboll på gräsfältet strax nedanför där vi stod. Det var tyst och stilla. Förutom vinden hördes endast ljudet från en och annan cyklistturist som rullade förbi på den smala landsortsvägen nedanför oss. Det var höst och kallt hemma men här på irländska västkusten svepte ljumma vindar över landskapet och träden och buskarna som höll på att skifta färg. 

Vi åkte vidare till byn Spiddal där Mike Scott och The Waterboys hängde under sin irländska period. Dom spelade in skivorna Fisherman’s Blues och Room to Roam i The Spiddal House. Den studio som dom byggt upp och satt och jammade i. När idéerna sinade och hjärnan blev för trött gled Mike å gänget ner i byn till pubarna Hughes’s och An Cruiscin Lan där dom söp sig fulla med alkohol och inspiration. De lirade med lokala musiker i Spiddal men när byn blev för trång drog dom in till närliggande Galway för att rocka med The Saw Doctors på The Quays och med andra på varenda lilla pub, lokal eller kulturinrättning som fanns.

Phil parkerade sin lilla skrangliga och ostädade japan och vi började gå lite planlöst, ner till hamnen där vattnet dragit sig tillbaka så att de små fiskebåtarna låg och vilade i bottensand och gröna alger. Det var kargt här nere vid Atlantens rand, ljuset låg och vilade som ett drömskt dis över vattenytan. Vi gick tillbaka och svängde in på den lilla huvudgatan. Stod och såg upp på vackra gamla stenhus på kullarna ovanför oss. Jag har länge drömt om att bo så här. Att kunna dra sig tillbaka i nån sorts fånig konstnärsdröm och leva på en sådan här liten plats med havet framför sig varje morgon och vetskapen att långt därborta, nästa stopp, är Amerika. Ett litet hus med halmtak och stor öppen spis någonstans däruppe i det gröna on the Spiddal hill. Men det klart, den där drömmen är förrädisk. Jag har aldrig upplevt vintrarna med isande vindar och den där fukten som äter sig in i kroppens leder, in i huden, så att man aldrig känner sig varm. Hemska kustvintrar jag upplevt både i Göteborg och Dalian.

Men den där drömmen. Jag tror det handlar om frihet. För jag vill nog inte leva i den där relativa isoleringen egentligen. Behöver människor omkring mig men behöver även utrymme, att kunna dra mig undan när jag behöver det. Att resa och få vara fri. Att få förflytta sig mellan olika sammanhang, olika vänskapskonstellationer, olika samhällsnivåer. Jag har aldrig haft ro att stanna på en plats, ett sammanhang, ett kompisgäng. Så fort det börjat kännas bekvämt, för tillrättalagt, kanske för perfekt då backar jag och drar mig ur för att gå vidare. Kanske handlar det om nyfikenhet, om utveckling. Att utmana sig själv och sina tankar och sina värderingar och åsikter. Kanske handlar det om en rädsla att komma för nära andra människor. En rädsla för trygghet och tristess. En rädsla för att människor ska tycka om än. En vardag som står och knackar på dörren.

Jag tänker på när jag växte upp, hur jag förflyttade mig över Örebro. En stadsdelsvagabond som kände sig välkommen överallt men inte hemma någonstans. Ena dagen ihop med hockeykompisarna i villaförorterna Hovsta och Lillån eller uppe ibland de ”fina” i de stora kåkarna uppe på Adolfsbergs höjder. För att nästa dag hänga i Markbacken, Varberga, Oxhagen, Mellringe i västers miljonprogramsområden med vildhjärnor, missbrukare men även unga lugna skötsamma fotbollskillar. Eller på norr tillsammans med bankdirektörssöner eller industriarbetaresöner och döttrar. Välkommen överallt men inte hemma någonstans: En känsla som kanske bara cirkulerat inne i mitt huvud, ett missfoster som formade mig till den rotlösa själ jag blivit.

Phil och jag körde tillbaka mot Dublin sent på eftermiddagen. Vi var tysta under långa stunder, såg solen sänka sig i horisonten, landskapet var platt, som Närkeslätten gånger fem. Det förvånade mig då jag hade föreställt mig gröna kullar och kor och får på beten överallt. Men det var platt och torrt, en sorts gulskimmrande savann. Phil berättade om platserna vi passerade om jag frågade men visade annars en stor respekt för tystnaden fast han normalt är ett smattrande ordvapen som med ord kan skjuta ner vem som helst. En god vän som fångat min personlighet snabbare än de flesta. Kanske för att han som irländare i frivillig exil Stockholm kan känna samma rotlöshet som jag? Med stor respekt och känsla bjuder han in mig i hans vänners gemenskap i Dublin men låter mig samtidigt flyta omkring på gatorna i min ensamhet för att få plats för mig själv. När mörkret lagt sig körde vi in i Dublin från väster, förbi Heuston Station och vidare längs med river Liffey. Å där med stadens alla lampor och blinkande reklamskyltar framför mig  kom jag att tänka på några rader ur en klassisk gammal sång om Dublin.

”Raised on songs and stories, heroes of renown, The passing tales and glories, that once was Dublin town, The hallowed halls and houses, the haunting children’s rhymes, That once was Dublin city, in the Rare Oul Times.”

Annonser

Döden och dimman med tomma ögon

Fotograf är Hanna Andersson. Hon finns här.

Jag parkerade bilen vid hyrbilsfirman fem minuter innan midnatt.
Hann med minsta marginal lämna in nycklarna i den där lilla nattluckan på bensinstationen vägg i vägg med hyrbilsfirman.
Tjejen innanför luckan skrattade och sa att där hade du tur. 
Å vad kunde jag göra mer än att hålla med.

Det regnade svagt och luften var rätt varm men fuktig, vinden slog i vägskyltar och löv och skräp virvlade omkring på gatorna. Några cyklister kom stånkande i motvind på väg mot sydväst men annars låg staden tyst och ensam.
Jag gick Drottninggatan fram i en öde mellansvensk småstad och började plötsligt tänka på ”the american frontier.” Jag tänkte på John Dunbar(Kevin Costner) i filmen ”Dansar med vargar.” När han anländer till det sista fortet, den sista posteringen innan vildmarken. Dunbar möter befälhavaren som är på väg att bryta ihop och beter sig allmänt lustigt.
Han säger ungefär: Medan urinen rinner genom byxorna och ner på golvet i en liten pöl. ”Jag har pissat på mig och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt det.”
Därefter tar han upp pistolen och skjuter huvudet av sig…

I mitt huvud finns det en sorts njutning i till synes övergivna stadskärnor där det ser ut som människorna nyss flytt och lämnat allt precis som det va när hotet kom. Den där njutningen av tystnaden har förföljt mig genom livet och det finns nått poetiskt och skrämmande över det. Lite som själva tanken på döden. Men även förtröstansfullt och lockande för att man kan börja bygga på nått nytt.
Jag stängde ofta in mig på toaletten när jag var liten, den lilla där jag satt och läste serietidningar. Eller också släckte jag ljuset och satt där i mörkret och funderade på… …ja jag vet inte men jag satt där ensam i mörkret och tystnaden.

I Göran Tunströms bok ”Under Tiden” citerar han den kinesiske poeten Gu Cheng.
Jag såg en vit vägg och ur väggen kom en dimma med tomma ögon och jag såg döden och kunde efteråt inte, som de andra barnen omkring mig, leka och ha roligt, jag blev iakttagen av döden och tiden, dessa två samarbetande brottslingar.”

Jag var tvungen att bli vuxen fort. Den där dimman med tomma ögon fanns i mitt hem. Jag kunde inte heller leka och ha roligt. Sedan kom fotbollen och jag blev a-lagsspelare som 16-åring och mina vänner blev två till fem år äldre än mig.
Livet blev allvarligt fort och jag vet fortfarnde inte riktigt vad det gjorde med mig.
Tog ett tidigt farväl av min uppväxt och lämnade den åt sitt öde.
Kanske är det anledningen till att jag nu som dryga 45 år blivit så nostalgisk och nyfiken på det som hände då. Jag var ju aldrig med hela vägen.

När jag var äldre tonåring gick jag ofta av flera busshållplatser innan den jag skulle gå av på när jag skulle hem från någonting jag varit på. Eller också cyklade jag långa omvägar. Freestylen var alltid på och jag älskade att gå på västers gångbanor i höstmörker och lyssna på låtar om olycklig kärlek. Vilket var ett tillstånd jag lätt kunde känna in av egen erfarenhet.

Men jag var ingen övergiven tonåring, jag var inte fysiskt ensam utan hade många vänner. Däremot har jag alltid varit ensam med mina tankar och är det fortfarande. Det är något outsagt som lever sitt liv därinne. Jag antar att man kan kalla det för fantasi eller kreativitet, kanske dårskap. Men jag vet inte.
Det surrar och skaver ibland.

Men jag älskar verkligen att komma hem från jobb mitt i natten då Örebro sover. Att stå och se ut över Rudbecksgatan i ljussken och regn. Att se Krämarens höghus med sina mörkblå fasader stå och vaka över oss i city. Där jag numer bor efter tio år i villaidyllen.

Jag tänker på min vän Dixie när jag går upp för trapporna hemma. Han har tipsat mig om två dystopiförfattare som jag borde läsa. Thomas Bernard och Pessoa. Han säger det för att jag efterlyst det. För att jag går igång på dystopier och svärta.
Men jag vet inte. Kanske borde man läsa något lite gladare…

 

En snetänd braja i Fort Lauderdale…

Jag vet inte hur vi kom in på det. Kanske hade vi alla sett på lite för många amerikanska collegefilmer. Men nu satt vi i en jumbojet och krökade.
På väg mot Florida i USA.
Nån av oss började skämta om att om man är i USA så måste man ju prova på och röka braja.
-För i helvete: Alla röker ju i staterna, sa denne någon.
Vi garvade först avvärjande men så såg vi något i ögonen på varandra att va fan.
Klart vi ska göra det. 

Vi var på väg mot ett så kallat träningsläger med BKF efter en lång och jobbig säsong där vi fick fightas stenhårt för att undvika nedflyttning från Division 1 Norra. De där lägren va mer rena partyresor men va tvungna att kallas träningsläger. Vi spelade alltid pliktskyltigt två matcher för att komma undan skatt på segerpremierna som vi alla sparat ihop under året. Det var en vanlig metod som de flesta fotbollslag höll på med under 80- och delar av 90-talet. Det frigjorde i sin tur möjligheten att dra iväg på långresor över hela världen. Året innan hade vi varit i fjärran östern men denna gång hade vi bestämt oss för USA. Två veckor i Fort Lauderdale med några dagar i Key West och en vecka i New York.
Å det skulle inte sparas på krutet.

Det var bad och sol hela dagarna på de långa stränderna. Strandfotboll och öldrickande.
Nätterna tillbringade vi på nattklubbar och strippklubbar som vi blev tipsade om.
Vilket innebar mer taxiåkande än krökande eftersom det var så stora avstånd.
På mornarna skrapade man ihop resterna av sig själv och käkade sirapsindränkt frukost på den lokala dinern utanför hotellet.

Sedan började allting om igen och ingen av oss på planet hade haft en tanke på det där samtalet i flyget dit. Inte förrän N kom smygande fram till oss en dag på stranden.
Packad hade han lyckats få tag på en taxichaffis föregående natt som körde honom till en dealer eller om det var chaffisen själv som va den som sålde. Så nu stod han här framför oss andra med prylarna i handen och ville veta om vi var på.

Ingen var direkt orolig över själva innehavet eftersom poliserna som patrullerade stranden var stenhårda mot alla som drack bärs, dom viftade med lagparagrafer och hotade med hårda straff om vi inte gömde undan drickat i de klassiska påsarna eller va skit som helst bara inte ölen syntes. Men de där mariujanastenade lodisarna som hängde uppe vid strandpromenaden brydde sig snutarna inte om.

Så vi bildade en hemlig pakt. Kan vi ha varit fyra stycken som bestämde oss för att en kväll glida ner till stranden, tända upp den där grillplatsen vi sett stå tom under dagarna och på ett klichéartat sätt inviga oss i de där drömmarnas dimmor som filmerna skvallrade om. Att jag själv sett en halv stadsdel duka under av en hel arsenal av olika psykadeliska droger verkade inte bekomma mig. Nu skulle här rökas på.

Vi träffades i hotellets reception, snackade om kvällsbad för att ingen skulle fatta någon misstanke. Så drog vi ner mot havets stillsamma sorl, ner genom mörkret med endast en lät bris som flög genom mitt långa hår. Siluetter på väg mot sinnenas fantastiska färgsprakande klimax. Hela skiten va så naivt drogromantiskt att man inte hade blivit förvånad om Bob Marley suttit där på en sten med en gitarr och sjungit ”No woman no cry.”

Men vi tände på och rökat gick laget runt ett par varv och sedan lutade vi oss tillbaka och väntade på effekten. Jag som inte ens rökte vanliga cigaretter höll på att hosta sönder bröskorgen för att få ner det magiska dammolnet. Men jag pressade ner skiten i lungorna och väntade och väntade på the land of the fairytales.

En halvtimma senare låg jag i det höga gräset tio meter bort och spydde som en räv. Hela världen var upp och ner och in och ut. Det var inget annat än en jävla snefylla på för mycket dåligt rödvin. All this fuzz bara för att dra på sig en urspårad tonårsfylla. Fiasko.

Senare på hotellet satt jag i min säng och bara stirrade in i en vägg. I rummet satt även de andra och fnittrade. Vi hade gjort det förbjudna och nu var grabbarna på väg ut i natten. Själv stannade jag kvar i apatin och konstaterade att den där väggen i hotellrummet va väl rätt vacker ändå…

Nära, nära fucking jävla nära-En bitter mans öde

Nära, nära, fucking jävla nära är allt jag åstadkommit.
Nära SM-guld, nära utlandsproffs och agentkontrakt och även nära landslaget. Det är inte klokt, så nära men ändå så förbannat långt ifrån. Det är som han den där författaren, Fredrik Ekelund, skrivit i en av hans böcker…
”Jag vill ha hela världen”
Där i är det en kille, begåvad som fan, pluggar i Lund med någon sorts språkforskning. Hur intelligent som helst och även lovande fotbollspelare. Träffar sedan drömkvinnan och har hela livet i sin hand men lyckas paja allt. Han var inte nöjd med några smulor, han ville ha allt men förlorade allt.
Jag ville också ha allt, fick mycket men inte det som skulle ramas in och hängas på väggen i hemmet.
Å andra sidan har jag väl inte förlorat allt heller, bara kvinnan och tron på ett liv efter fotbollen. 

-Den där boken har jag hört om. Rämnar inte tillvaron fullständigt för killen, sprit och skit? Där är ju inte du i alla fall Peter så slappna av, Skägget visade sina tänder i ett snett leende innan han tog ett par klunkar av sin öl som han ömt suttit och kramat mellan sina händer. Sen placerade han den varsamt på glasbordet framför sig.
-Nä, droger för att överleva det klarar jag mig än så länge utan, som tur är. Men den där tomheten som gränsar till apati, tom utan känslor, där är jag ibland. Det händer ingenting i mig. Dagarna bara går och jag bryr mig inte för jag vet inte hur jag ska bryta den där smygande själsliga döden.

Jag lutade mig fram och greppade mitt ölglas. Klas som nyss lämnat sitt ifrån sig tog snabbt det tillbaka. Vi sög sedan ner några klunkar under tystnad innan Klas återigen ställde tillbaka glaset på bordet och använde därefter vänster hands utsida för att torka av lite skum från överläppen.

-Men du Peter, jag har alltid undrat. Hur nära var du att bli utlandsproffs egentligen?
Det snackades ju ett tag, rykten å så.
-Det var bra nära under en period. Eller jag tror att det var nära för allt snack skedde bakom stängda dörrar, mycket var rykten även för mig. Man lärde sig snabbt att det som tidningar skriver och vad rykten är värda är noll och ingenting. Det rinner runt så förbannat mycket skitsnack i branschen.
-Det var därför jag frågade för jag misstänkte att det kunde vara så. Måste ju vara skitjobbigt att höra sånt om det inte är sant. Man måste känna sig ruskigt lurad.
-Visst, men man lär sig efter ett tag. Lär sig läsa spelreglerna, eller bristen på regler snarare.
Men det var faktiskt en kort period där i början av nittiotalet som jag märkte att jag hade lite häng på en internationell karriär. Du kommer väl ihåg mitt rykande långskott som borrade sig in i hörnet bakom italienska landslagets målvakt Marchegiani i Torinomålet i UEFA-cupen där på hösten 92, eller var det 93?
-Det var 92´. Det minns jag tydligt. Regnmatch och du målade i slutet av matchen. Kommer ihåg ditt pimplånga spaggehår och dig på knä jublande i det våta gräset. Matchen visades i TV och det var inte vanligt vid den tiden.
-Nä, tidningarna skrev heller knappt om fotboll överhuvudtaget under de åren. Men jag har faktiskt några helsidor från kvällsblaskorna efter den träffen. Det var stort då. Det krävdes nåt extra för att nå ut. Nu måste samma tidningar fylla så många sidor varje dag att vilken skitnyhet som helst får mittuppslag.

Ett uppgivet skratt kom upp ur strupen, jag skakade på huvudet samtidigt som jag satte mig upp mer rakt efter att nästan ha legat i soffan i den där hotellfoajén. Jag drog i mig de sista dropparna i ölglaset, gick sedan iväg och beställde två nya.

När jag kom tillbaka satt Klas fortfarande och klurade över vårt samtalsämne:

-Men du Peter, det där med Torino får du gärna fortsätta skvallra om.
-Det är väl inte så mycket att snacka om i och för sig. Det blev ju inget. Men jag fick leva i den där Andy Warholska femton-minuter-i-rampljuset auran i någon vecka. Det var mig det snackades om mellan de två matcherna. Toksuccé i det första mötet, och jag var riktigt jävla bra då. Inför reportage i en av de där kvällstidningarna, ett skrattretande reportage där nån jöns gjorde mig till ett italienskt modefreak som for ner till Milano flera gånger om året och vansinnesshoppade. Hade aldrig satt min fot i det där landet vid den tiden. Det var helt sjukt hur han kunde få ihop det där.
-Jag vet, jag vet. Det var så otroligt roligt, vi var några grabbar som känner dig och vi asgarvade när den där bilden med dig lutande mot en sån där liten fjantig Fiat Cinquecento publicerades. Du i kostym, slirre och solbrillorna på huvudet, som en riktig sliskgigolo.
-Det skönaste var att den där kostymen var en tysk Boss som jag köpt från en andrahandssortering. Brillorna var väl från Shell eller nåt och dojjerna vågar jag inte tänka på.
Snacka om ett fejkat reportage. Journalisten hade väl bestämt sig innan och var tvungen att ta det hela vägen ut. Och om polarna skrattade så var det inget mot vad grabbarna i laget gjorde. Dom hånade mig resten av säsongen. Men jag fick ju synas, det är väl det viktigaste. Syns man inte finns man inte. Är det inte så det är nuförtiden?

Jag skrattade och skålade med Skägget som hackade ur sig sitt garv som en svårstartad Volvo 240. Restaurangchefen Richard Warg var framme med en spjuverblick och undrade om det blivit lite för mycket för de två herrarna. Kul att ni mår bra grabbar skrattade han för att sedan gå därifrån med famnen full av tomma ölglas.

-Allvarligt talat Skägget. Det var galet det där men jag fick faktiskt uppmärksamhet trots allt. Efter den inte så roliga returen i Turin där vi kraschade hem med en 3-0 förlust och uselt spel så fick jag några intressanta samtal. Ett var från den där kapitalpengakillen Göran K Tegfors från Nyköping som hjälpte den tidens agentkung, Sergi Torrents från Madrid, som hade de flesta svenska storfräsare i sitt stall. Bara landslagsmän i princip eftersom det nästan bara var landslagsmän som blev proffs då i början av nittiotalet. Det var innan Bosman-domen som öppnade upp marknaden så vilken pajas som helst kunde flytta utomlands.
-Men du flyttade inte, sa Skägget och skrattade så där hackigt igen.
-Hö,hö,hö. Jag hade faktiskt i slutet av min karriär några möjligheter att åka till England och provträna för en massa klubbar men det var försent för sånt. Jag hade blivit för bekväm. Dessutom var ju hela jävla världen och provtränade i England och klubbarna visste knappt om vad det var som katten släpat in till träningen. Bosman har ju gjort marknaden till en modern slavhandel med unga naiva och förhoppningsfulla killar som soldater till agenterna med sina feta plånböcker. Jag var för gammal att gå på sånt. Skulle jag bli köpt ville jag veta att tränaren visste vem jag var och att han ville ha mig, annars kunde det vara.
-Vad hände med den där Göran då?
-Vi hade kontakt under ett par månader. Han ville skriva ett kontrakt med mig och vi skulle träffas och boka in en tid för att snacka om villkoren. Men det sket sig tyvärr.
-Varför då?
-Det kan man ju undra. Jag vet inte, fick aldrig någon förklaring. Men man behöver inte vara Einstein för att lista ut att allt är de där  randiga Göteborgsmonstrens fel. Klubben började leka superkapitalister i exakt samma stund som jag var på väg att skriva mitt agentkontrakt.
-Nu fattar jag inte, vad hade Blåvitt med det att göra?
-Hört talas om Champions League?
-Ahh, det var ju då dom gjorde succé där ja. Vilka var det dom spöade? Barcelona, Manchester United?
-Kommer inte ihåg, eller vill inte komma ihåg det där året. Jag var på väg mot Europa då det där långsparkargänget började plocka poäng och samla miljoner på Kamratgården. Självklart blev de mer attraktiva och den svensk-spanska agentduon spottade ur sig kontrakt och började sända ut änglar i Europa.
Det var så jävla bittert, fortfarande sitter en vampyrpåle i hjärtat på mig efter den besvikelsen. Då, vid den tiden var jag så bra att jag är övertygad om att jag fått en lyckad proffskarriär om chansen dykt upp. Det var nog mitt livs bästa period inom fotbollen. Jag lekte fotboll då, det var så enkelt. Men jag vill inte vara bitter över det. Jag är ingen bitter människa egentligen.
-Visste inte att det var så nära. Visste inte det här om IFK Göteborg heller. Men när jag tänker på det så blev ju halva det där laget proffs. Klart det måste kännas tungt Peter. Det fattar jag verkligen.
-Om jag ska mölja ner mig ordentligt i bitterhet kan man även säga att den lilla springa in i det blågula svenska landslaget som jag faktiskt hade hittat spacklades igen i och med att samma spelare som spelade i Göteborg då intog sina platser i landslagstruppen. Jag var under en period med och luktade på landslaget. Det var svintuff konkurrens bland mittfältare vid den tiden men trupplatsen fanns inom räckhåll men den dog i och med det svenska klubblagsundret från västkusten. Några år senare dansade hela Rålamhovsparken till GES guldgrävarlåt efter VM i USA och min tid var över. Det är det jag menar när jag tidigare snackade om en karriär till 95 procent. Jag var så förbannat nära de absolut bästa, det var dit jag skulle. Hela min fotbollskarriär var i mitt huvud utstakad mot toppen av toppen. Att förlora tillhör livet, jag vet det och kan acceptera det när jag själv märker att jag inte räcker till. Problemet med min fotbollskarriär är att det på sätt och vis inte var mitt eget tillkortakommande som fällde avgörandet utan en omständighet utanför min egen kontroll. Jag hade lyckats om jag fått chansen, jag vet det. Men jag fick aldrig chansen
-Fan Peter. Det där sticker ordentligt i din själ va. Men jag förstår dig. När du berättar hur det var så är det otroligt vilka små marginaler det kan vara mellan olika scenarion i livet och karriären. Okej, vi vet ju inte hur det sett ut om inte blåvitt tagit sig till Champions League men jag vet att du var riktigt jäkla bra de där åren.
-Nä, det är klart att man inte säkert kan säga hur det gått men min hjärna var bara inställd på framgång och jag vet inne i mig själv att jag hade lyckats på kontinenten. Jag var alltid som bäst när vi spelade internationella matcher, den rytmen passade mig på något sätt.
Men va fan Skägget, nu gnäller vi inte mer om det. Jag är visst en bitter jävel i den här frågan. De här åren i Norrköping var mina absolut bästa på planen och jag ville ha ut så mycket av dom men fick så lite. Vi spelade en underbar fotboll, den trevligaste och mest fantasirika i hela landet. Långsparkarna i Göteborg var starkare och hade vinnare i laget men vi var det bästa ”fotbollslaget”. Det var en njutning att spela, ända fram till hösten då det skulle avgöras. Då rullade vi runt på rygg, särade på benen och blottade ballen. Vi lät motståndarna leka med våra kukkulor. Förlorare var vi och de silvermedaljer jag fick med mig är totalt värdelösa idag. De betyder ingenting men kompletterar verkligen mitt öde angående att leva ut fotbollen till de där förhatliga 95 procenten.

Vi satt kvar i soffan när ett gäng glada men överförfriskade och högljudda herrar ramlade in genom de elektriska skjutdörrarna in till hotellet. Mörka kostymer och slipsar som slogs om att vara mest uppseendeväckande.

-Peter! Brölade plötsligt en ur gänget. Va fan, där är du ju. Jag har hört talas om att du är tillbaka i stan. För helvete, va kul och se dig.

Det var en gammal mittback vid namn Åke Larsson som kom forsande mot soffan där jag satt. Åke satte sina händer på mina axlar och tryckte till ordentligt med sina jättelabbar.

-Va gör du? Krökar ni?
Åke tittade på mig och sedan på Skägget.
-Tjena Åke, sa Skägget. Läget?
-Kanonfint. Vi är ute på en liten grej med jobbet och det har blivit några whiskypinnar. Börjar bli lite i gasen nu. Men va fan Peter…
Hur är det? Lirar du nåt nuförtiden? Annars kan du komma till mig, vi behöver en liten terrier till laget. Jag är ute i Nora för närvarande, fint pröjs och jävla bra killar. Men lite unga, vi behöver lite rutin Peter. Intresserad? Dom kan nog gräva fram ett rejält svartkontrakt åt dig. Det finns resurser där ute på landet. Åke garvade och slog till lite lätt på min axel.
-Skulle inte tro det Åke, fotboll är ett avslutat kapitel för min del.
-Du då Skägget? Du kan väl dra några överstegare fortfarande?
-Det vete fan. Knät du vet. Skägget tog sig runt sitt vänsterknä.
-Vilka vrak ni är, fortsatte Åke innan han vred på huvudet för att spana efter sina slipspolare.

Gänget hade ockuperat baren och Åke skrek med sin starka stämma:

-En till mig också Pajen, en sexa tack…
Måste gå grabbar. Men kul att se dig Peter. Det va fan så länge sen. När flyttade du tillbaka?
-Två år sen, på hösten, oktober.
-Det var som fan…

Åke drog iväg till baren med ett vrål, slängde sig mellan två mörka kostymer och garvade högt igen.
Det var slut i våra glas och vi satt och tittade på varandra, sedan tittade vi på Åke som yrade omkring bakom min rygg.

-Vi går va, sa jag?
-Visst, inga problem. Vart då?
-Vad sägs om Wongs en sväng. Ett par paraplydrinkar kanske? Det gillar ju du Skägget, jag flinade och ställde mig upp.

Vi satte på oss jackorna, drog upp dragkedjorna upp över hakorna och tog oss ut i den hårda blåsten. Det hade slutat regna när vi rundade Johnells i hörnet på Stortorget och vi stegade rätt över parkeringsplatsen till Handelsbankens lilla palats. Jag plockade ut en tusenlapp ur bankomaten, sedan tog vi oss förbi Bishop Arms och vidare ner över Storbron. Vinden slet hårt i ryggen och när vi gick där i skuggan av Slottet bröt Skägget tystnaden.

-Jag trodde faktiskt aldrig att du skulle flytta tillbaka till Örebro Peter. Du hatade ju stan när du drog. Varför kom du tillbaka egentligen? Det känns inte logiskt.
-Det trodde inte jag heller. Jag ville först inte tillbaka, var rädd för att falla tillbaka i nostalgi och sentimentalt dravel. Gamla tankar, gamla värderingar, gamla hierarkier. Om du hade frågat mig för tre år sedan hade jag sagt överhuvudtaget inte aktuellt. Men Sofia ville tillbaka till stan. För mig var det okej men inte glasklart. Men vi började snacka om att flytta. Efter en massa idéer och tankar blev Örebro till slut en sorts konsensus mellan våra starka viljor.
Men sen så drog hon ju vidare så jag vet inte.
-Ångrar du dig?
-Nej det gör jag faktiskt inte. Jag behövde Örebro. Jag behövde trygghet och igenkänning efter så många år av nyfiket tafsande på livet och letande efter nya miljöer, nya bekantskaper och erfarenheter. Har känt mig lite vilsen i världen de senaste åren. Rotlöshet är ett gift Klas. Att flytta runt en massa är kul och spännande, man blir tvungen att anstränga sig. Lära nya platser och få bekanta runt om i hela landet ger stimulans under en period. Problemet är att jag på slutet blev en främling vart jag än flyttade. Det satt i skallen men jag kände mig aldrig hemma någonstans. Det handlade inte om att trivas eller inte, det var bara så att jag aldrig fick fäste någonstans. Som fotbollspelare skrev jag alltid två eller tre års-kontrakt. Mitt hjärta programmerade in tiden och började otåligt sprida oro när slutet närmade sig. Det var liksom dags att flytta igen, ny utmaning på annan plats. Ingenstans blev hemma, jag ville alltid bort efter ett tag. Rotlösheten började krypa i kroppen när kontraktslutet närmade sig.
-Låter som en kille jag känner, han började ryggsäcksluffa när han var 19 år. Skulle vara ute ett år och åka jorden runt, det blev två innan han kom hem. Då skulle han söka jobb och bli en vanlig Svensson sa han. Det sprack efter fyra månader då hela han skakade av reseabstinens. Så han drog iväg igen och har levt så nu i hela hans liv. Ständigt på väg med korta stopp på hemmaplan.

En kort vindvirvel svepte tag i oss så att vi tappade balansen för ett ögonblick. Utanför Peter Flacks revytempel radade bussar upp sig och kön in till värmen, vinet, maten och showen ringlade sig lång ut mot Pressbyråkiosken. Damer i eleganta långklänningar, hårt sminkade och herrar i mörka kostymer. De såg ut att frysa där de stod i den tuffa vinden.

-Det är precis så jag känt under alla år men till sist fick jag nog. Jag behövde fast mark under fötterna. Örebro är perfekt ur den synvinkeln. Här är tillvaron på sätt och vis kravlös. Jag kan stan. Har runnit runt på gatorna och torgen parkerna och bostadsområdena under hela min uppväxt. Det finns inga överraskningar, jag vill inte ha några överraskningar. Det är igenkänningen som varit min styrka under de senaste åren. Men vet du Klas?
-Vadå?
-Krypet har kommit tillbaka. Det är fan inte klokt men jag är inne på tredje året nu, kontraktet är på väg att ta slut och lusten att ge mig av har gripit tag i mig. Jag är ju singel nu, va fan ska göra här. Umgås inte med någon. Vi träffas ibland Skägget men annars? Tyst, tomt. Det hade varit annorlunda om Sofia varit kvar. Vi hade det bra, tyckte jag, inte hon.
-Du får inte dra nu igen Peter. Örebro är bra för dig, du säger ju det själv. Och vänner finns väl runt omkring dig. Det är upp till dig själv att ta tag i det bara. Ibland beter du dig som en jävla eremit Peter. Kom in i livet, släpp taget och öppna dörren.
-Apropå det sa jag och öppnade dörren till Wongs. Paraplydrinkarnas mecka.

Vi halvsprang upp till övervåningen och hävde oss ner i de svarta skinnmöblerna. Vi beställde ett par sliskiga drinkar med färg, sprit, paraplyer och annat krafs. Vi började dricka hårt. Drinkarna anlände med jämna mellanrum, olika varje gång. Bartendern skulle få jobba för sitt gage. Lokalen blev suddigare och suddigare för vi började bli rätt knalla och diskussionen blev allt mer banal och mer inriktad på det kvinnliga släktet. Det satt några damer i lokalen men i ett arbetsgäng som var ute och käkade. Klockan hade passerat tolv när Skägget plötsligt reste sig.

-Nu sticker vi till Strömpis Peter. Plus trettio ikväll. Där ska vi väl kunna hitta nåt åt dig. Du behöver fan knulla depressionen ur dig gosse. Har du fått nått sen Sofia stack?
-Lägg av Skägget.
-Jamen har du det då?
-Nej det har jag inte, vafan, har nästan inte varit utanför dörren det senaste halvåret. Det är knappast någon som kommer och ringer på hemma och frågar om man vill köra kuken i dom.
-Just det. Därför ska vi gå på Strömpis. Nu!

Vi gick till baren och betalade, stegade ner för trapporna igen, öppnade dörren och steg ut i vinden. Regnet hade kommit tillbaka men nu spelade det inte så stor roll. Skägget och jag var packade och gick med armarna om varandra över Svartåns vatten på den kullerstensbepansrade bron på andra sidan slottet denna gång. Det var inte många hundra meter till krogen. Vi vandrade förbi den lilla kön utanför då Skägget var tjenis med muskelgubbarna som vaktade stället. Snart var vi inne i sörjan. Jag köpte två stora och starka i baren på övervåningen och sände över en till Skägget. Ganska snart så var han omringad av en massa folk. Skägget kände halva stan och det skapade snart ett vakum mellan oss två. Jag försökte hänga på i snacket men hade inget att säga de här personerna framför mig. Det blev en grå massa av svammel och skådespel. Min fylla som ett tag hade lyft mig började nu bedöva signalerna igen. Utanförskapet klev in framför mig som en vägg. Jag ville inte vara här, även om det kändes som en ganska bra idé för någon halvtimma sedan.

-Jag går ner och spanar lite sa jag till Skägget som var i sitt esse nu och underhöll sina fans.
-Okej, jag kommer ner sen, är lite upptagen ser du. Han blinkade med sitt vänstra öga.
-Förstår, sa jag, flinade och gick ner mot dansgolvet på undervåningen.

Jag tog ett varv inne i lokalen, fyllan var grym därinne och inte var jag själv något föredöme för nykterheten heller. Jag satte axeln mot en pelare och stod där ett tag och studerade dansgolvet.
Det var patetiskt. Föråldrade föredettingar försökte få fart i livet igen genom att slänga sig runt i danser moderna någonstans på sjuttiotalet. Men va då?
Dom hade ju roligt i alla fall, till skillnad mot mig som stod där som en robot och såg trumpen ut.
Jag tänkte: Hur jag skulle uppfattas av någon med liknande ögon som mig själv om den personen stått här mittemot och blickat ut över lokalen från sin sida.
Antagligen hade den personen tänkt: Fy fan vilken tragisk figur som står där råpackad och hänger vid pelaren. Säkert desperat efter en brud, som han stirrar på dansgolvet.
Jag skrattade för mig själv. Precis så hade det varit. Det är fan tragiskt.

Plötsligt var det någon som petade till mig på axeln. Jag vände mig trött om. Där stod Pernilla. Hon var en av de gamla blondinerna som brukade hänga runt borden under de goda åren i slutet av åttiotalet. Hon var fin då, hon var lika fin nu även om åldern naturligtvis gjort sig påmind. Rynkorna vid ögonen gav en mogen bild, huden inte lika spänstig längre i hennes ansikte men samma gamla smala vältränade kropp. Brösten såg ut att vara i form även dom, jag stirrade ner i den djupa urringningen. Men sånt kunde man aldrig vara säker på nuförtiden tänkte jag sedan för mig själv.
-Hittar du nåt? Log Pernilla.
-Va menar du?
-Du kan väl se mig i ögonen innan blicken glider ner mellan brösten på mig. Du är dig lik Peter.
-Ja va fan, när du lägger upp dom så där till beskådning får du skylla dig själv. Det är ju som om två bröst var ute och vandrade här inne.

Pernilla gapskrattade och la sina armar om mig i en sugande kram.

-Kul att se dig Peter, är du hemma och hälsar på?
-Nä jag bor här nuförtiden. Flyttade tillbaka för några år sen.
-Det hade jag ingen aning om, var har du hållit hus då? Har inte sett dig, har inte hört nåt om dig.
-Har tagit det lugnt ett tag. Livet har varit lite råddigt. Har mest varit hemma och gömt mig.
-Kvinnobekymmer eller?
-Det problemet är väl över sedan ett tag, nu är det livet som jag jagar
-Det låter djupt.
-Är det väl också på sätt och vis.
-Är du singel då?
-Sedan lite mer än ett halvår.
-Detsamma. Skilde mig för ett år sedan, men har en pojke som jag har delad vårdnad med pappan. Det var trist och tungt till en början men jag har hittat livet igen. Det kommer du också göra Peter.
-Det är lite mer komplicerat än så för mig.
-Vadå då?
-Det är för jobbigt och tar för lång tid att snacka om här. Kanske en annan gång.
-Förstår, men du är lika snygg som alltid. Tiden har bevarat dig väl Peter.
-Dig med, du är fortfarande toppklass.
Vi tystnade en stund, basen från dansgolvet dunkade i ryggen på mig. Länge såg vi in i varandras ögon. Pernilla lutade sig fram och sa:
-Har du lust att följa med mig hem för lite sex. Du ser ut att behöva det.
-Är det så uppenbart? Det är andra gången ikväll som någon säger det till mig. Står det i pannan eller?
-Nej då Peter, men jag ser sånt på en kille. Sedan känner jag ju dig.

Bråkmakare eller stark integritet?

OBS: Ingen av ledarna på bilden är den jag skriver om i texten!

Jag var på ishockeyläger i skogarna strax utanför Hällefors. Det var ett uttagningsläger inför TV-pucken så jag kan inte ha varit mer än 13-14 år gammal. Hällefors som var en av Sveriges hårdaste hålor under 80-talet där samhällets busar levde ett galet outlaw-liv och bland annat sprängde den lokala polisstationen.

I ett Vandrarhem under samma tidsepok satt jag tillsammans med en lagkamrat på varsin stol uppe på ett litet podie på en liten scen i ett mötesrum där ett teoripass förstörde vår i övrigt rätt roliga vistelse.
Tränaren Lulle Angegård hade plockat upp just oss två på grund av att vi hade långt hår. Jag minns så väl hur han började prata om oss och vårt hår, hur ofräscht det var, hur lätt det var att få löss och ohyra i ett långt hår. Speciellt när man spelade ishockey och var svettig jämt under hjälmen. Vi var två varnande exempel där vi satt inför cirka tjugofem andra spelare och han rådde oss att klippa oss så fort som möjligt.

Inne i mig bubblade blodet, så förnedrande hade det varit. Jag var så satans förbannad och sårad.
Där och då bestämde jag mig för att protestera. Morgonen efter när vi skulle ut på vår morgonlöpning innan frukost låg jag kvar i min säng. En träningsstrejk inleddes och jag vägrade delta i träningslägret.

Det var samma tränare som något senare skulle säga till mig att du Pelle:
Du kommer aldrig att bli någonting…

Denna händelse lärde mig flera saker. En utbildning i hur begränsande och intolerant lagidrotten var på den tiden och kanske fortfarande är på många sätt. En utbildning i att stå på sig, va stark och inte låta andra sätta sig på dig. En utbildning i att inte acceptera orättvisor mot dig eller mot andra.

Jag slutade att spela ishockey några år senare trots att jag var bättre och mer lovande där än i den fotboll som skulle bli mitt liv och mitt levebröd. Mycket på grund av denna ledaren och den händelsen i skogarna strax utanför Hällefors.

Men ishockeyn var inte ensam om sin intolerans. Genom åren har jag tagit fighten vid åtskilliga tillfällen.

I juniorlandslaget där den gamle militären och förbundskaptenen Lars-Oskar Nilsson mer eller mindre mobbade ut mig ur laget på grund av mitt långa hår och öronring.
Jag kom in i det äldre juniorlandslaget från det yngre som en av de bästa med stort självförtroende och stor tillit från den förre kaptenen Nisse Andersson.
Ett halvår senare blev jag petad och utsparkad med bara några få månader kvar av junioråldern.

Sedan har det rullat på genom åren:
I armén på idrottsplutonen. Hot om utebliven permis för matcher om jag inte klippte mig, i ÖSK där jag inte ställde upp på det stenhårda pennalismledarskap som växt fram där det handlade om att söndra och härska och skrämmas till framgång, vidare till fighten i Kina där mitt långa hår återigen stod i fokus och skulle tvångsavverkas.

Men även efter min fotbollskarriär där människor hela tiden försökt att fånga in mig och placera mig på en plats dom själva tycker är tryggt och skönt. Att gå utanför ramen skapar oreda och nervösa människor. Frapperande ofta handlar det om yta som hår, smycken och kläder.

Jag har genom åren skapat mig en löjligt effektiv radar och känselspröt som direkt reagerar på sånt här och då inte inte bara om mig själv utan flera gånger har jag även slagits för andras rätt.
Människor som vill begränsa och förminska är bland det värsta jag vet. För människor som via egen svaghet vill kontrollera andra gäller samma sak.

Tyvärr har fotbollen varit full av den sortens ledare, det har blivit bättre men fortfarande finns dom där ute.

Så återstår då frågan:
Är jag en bråkmakare eller har jag bara en stark integritet?

Du läsare väljer själv…

Straight to hell boy

CH var en lovande fotbollspelare. Det var vad man sa i skarven mellan 70 och 80-tal. 
Men någonstans i tonåren förstörde han sitt korsband på fotbollsplanen och allt tog slut. 
Det är vad man säger åtminstone. En sanning för att dölja den riktiga sanningen.

Vi umgicks en hel del när vi var små CH och jag. Han var ett par år äldre och en lite coolare kille som hade Manchesterbyxor med fickor på utsidan av båda låren innan de flesta andra hade det. Jag kommer även ihåg det som att han var populär bland tjejerna på fritidsgården. Inte blyg som jag utan den där killen som med stort självförtroende dansade till ABBA:s Dancing Queen med det ena benet bakom det andra i takt.
Ju djupare och längre steg med tillhörande vrickning av höften desto häftigare.

Själv satt jag oftast på en tom öltunna vid ena väggen och såg på.

Man kan aldrig riktigt veta med livet. Ödet som vissa vill kalla det.
Fast när det kommer till CH så känns det som om han aldrig hade någon chans.
Tidigt började han dricka mellanöl med de äldre grabbarna i centrum.
Det dröjde inte länge förrän han gick vidare med tyngre droger.

Eller som Nationalteatern en gång sjöng:

”Thinnertrasan vandrar mellan husen
thinnertrasan tänder alla ljusen
thinnertrasan tar mig till ett annat land
där jag kan vara en höghus baby
säga till tjejen att, maybe…
så kan vi segla på molnen tillsammans
come on my darling
vi glömmer allt annat!

farsan sitter hemma framför TVn
morsan sitter antagligen breve
lika bra att ta sig ner till EPA’s torg
där kan vi låta betongen gunga
gasa och sniffa och flumma!
där kan vi segla på molnen tillsammans!
come on my darling
vi glömmer allt annat!”

En nationalsång för CH och hans vänner…

Han hade ingen chans. Djävulen hade intagit hans kropp tidigt.
CH va sjuk.
Precis som stora delar av hans familj.
En stark och imponerande mamma som försökte hålla tillbaka det som kom ut som ett våldsamt vulkanutbrott. Pappa, bröder och far och morbröder som söp och knarkade ihjäl sig.
Jag tror dom dog allihopa.

När jag var hemma och hälsade på min mamma kunde jag då och då springa på CH.
Ibland kände han igen mig och började prata minnen.
Mest fotboll.
Jag stod där mitt i en framgångsrik karriär och han stod där kortisonsvullen och plågad.
Andra gånger mötte jag två tomma döda ögon som såg rakt igenom mig.

Sista gången jag träffade CH stod jag bakom honom vid korvkiosken som en gång fanns vid infarten till Markbackens Centrum.
Han köpte en luffare, sluddrade någonting till korvgubben innan han vände sig och såg på mig.
Jag hälsade men CH bara såg på mig med sina insjunkna vattniga ögon och sitt svällda och deformerade ansikte, sen gick han rakt förbi mig med ett grymtande ljud.

Det var vinter och små, små snöflingor dinglade ner mot asfalten när CH vandrade bort i den sena kvällen. Hans ljusa tjocka jacka försvann bakom en husvägg.
Det var sista gången jag såg CH.

Något halvår senare fick jag höra att han var död…

 

The Irish Connection

Där stod jag i vit skjorta, svart kavaj, slips och stora hörlurar över öronen. En scarf hängde lite nonchalant runt min hals. Jag stod nästan längst upp under taket på ena långsidan med utsikt över ett fullsatt Stamford Bridge. Runt omkring mig satt stora delar av Europas fotbollsmediaelit och följde skådespelet nere på planen där hemmalaget Chelsea mötte Arsenal i ett av deras otaliga derbyn.
Det var en varm vinterdag i början av januari och jag stod där och såg ut över en dröm. Så många drömmer om Premier League. Att få spela i, kanske att få jobba med, eller bara få möjligheten att besöka en Premier League-arena.

Själv stod jag där med dåligt samvete. Jag såg ut över de cirka trettiotusen i publiken och de tjugotvå spelarna på planen, lyssnade på vrålet från läktarplats och kände bara hur tomt och meningslöst allting va. Ideliga konflikter med ett produktionsbolag under året hade fått mig att tappa lusten. Jag stod på randen till att sparkas. Ryktena om en chef som ville bli av med mig hade växt sig allt starkare, en chef jag bara mött någon enstaka gång på nån middag. Jag hatade den där osäkerheten. Känslan av att vara oönskad.

Efter matchen kryssade jag mig fram genom folkmassan utanför arenan, en vägg av blåa matchtröjor med Lampard och Terry på ryggen. Ridande poliser på imponerande ståtliga hästar som klyvde massan i olika delar och styrde ut oss åt olika håll.
Tog i hand med Johan och lämnade min kommentatorskollega ute på det lilla torget utanför arenan. Han skulle direkt till Heathrow och flyga hem till Stockholm.
Trött tog jag mig själv ut på Fulham Road och började gå på jakt efter en taxi som jag visste aldrig skulle dyka upp eftersom jag gått där flera gånger förut. Ett hotell i Kensington var bokat men jag insåg att det skulle ta tid innan jag nådde fram.

Samma morgon hade jag tagit ett Air Lingus-plan ifrån Dublin efter att ha tillbringat några dagar på den gröna ön. Hade besökt vänner, varit ute och ätit och druckit.
Men allra mest hade jag ensam promenerat runt i stan med min kamera och mina anteckningsblock. I duggregn och grådask hade jag smugit omkring utmed River Liffey, denna gudsförgätna flod som James Joyce en gång beskrev som olidligt skitig, en pöl av gyttjig sörja och livsfarlig att bada i.

Dublin visade sig från sin bästa sida. Låga mörka mystiska moln, strilande lätta regnstänk som la sig varsamt på min tunna jacka och vinden som kom in från The Irish sea. En ljum januarivind som kändes uppfriskande. Men människorna runtomkring sprang hukande genom gatorna, luvorna var uppdragna och regnrockar på. Dom rusade mot bussar, spårvagnar och Dart-tågen borta vid Connolly station. Jag var inte stressad. Såg ut mot hamnens utlopp, kranarna borta vid varvet, ut mot England och båtarna till Liverpool, Holyhead, Douglas och Birkenhead. Sög in den mjuka vinden innanför jackan och försökte förtränga den galna vintern och extrema kylan som hade härjat hemma i Sverige sedan tidigt i november. Stod länge och hängde på ett järnräcke bakom ett gammalt hamnförråd invid Sir John Rogerson’s Quay innan jag vände mig om, gick över gatan och in på Munchies och beställde in en stor Cappucino. Satt och såg mörkret sänka sig över Liffey och Docklands.

När jag lite senare steg ut från kaféet rundade jag hörnet och gick in på Cardiff Lane, vidare genom Macken Street och ända upp till platsen där Lower Grand Canal Street byter namn till Upper Grand Canal Street.

Där steg jag in på Misery Hill.

En ökänd avrättningsplats där pirater och tjuvar blivit offentligt avrättade på de hemskaste sätt och sedan upphängda i kedjor som avskräckande exempel.
Den 17:e september 1803 skulle två av den irländska frihetskämpen Robert Emmets män bli hängda där efter ett av den irländska historiens många misslyckade uppror. Ett par dagar senare hängdes Emmet själv på annan plats i Dublin och hans kvarlevor begravdes på okänd plats.

Misery Hill.

Två av hans närmaste män hängdes alltså där någonstans för sin djupa önskan om ett fritt Irland där dom skulle kunna leva som fria människor i sitt eget land. Dom var inte de första i Irlands historia och inte heller de sista att slåss för sin rätt att få vara sig själva och styra över sitt eget liv.
Jag tror att det är den där frihetslängtan och upprorsandad som tidigt fick mig att bli intresserad av den gröna ön. Kelternas rike.

Klichébilden av ”the fighting irish.”

Jag har alltid fått fightas för att ta mig fram. Den känslan appellerar till mig tillsammans med ilskan, sorgen, maktlösheten och melankolin.
Hade jag levt på Irland i början av 1900-talet hade jag helt säkert stått i Posthuset under Påskupproret 1916 och skjutit mot engelsmännen. För att sedan dö en till synes meningslös död på dess barrikader.

Första gången som jag åkte till Dublin var under EM i fotboll i Sverige sommaren 1992.   Jag drog ifrån Norrköping där jag bodde eftersom stan var på väg att invaderas av skottar och tyskar. Ville iväg från fotbollshysterin och komma tillbaka när allt var över.
Irland var på väg att vakna upp ur sin fattigdom för första gången i historien. Men landet var inte där än. Dublin var sliten, skitig och högljudd.
Men det var så coolt att komma in i centrum och för första gången, se floden Liffey och reklamskyltarna på Loopline bridge över floden som jag så många gånger hade sett i musikvideos av U2 och i filmen The Commitments.

Det var också musiken som tog mig till Irland.

Jag hittade mina första U2-plattor hos en lokal skivhandlare i Örebro redan i slutet av 1981. Fastnade snabbt för ett av omslagen där fyra unga killar poserade på stilfulla fotografier i en sliten industrihamn. Det var skivan October som jag köpte med mig hem tillsammans med deras debut EP med tre låtar på. Från den dagen blev jag ett fanatiskt U2 fan och följde bandet slaviskt fram till det stora genombrottet på Live Aid-galan 1985. Sedan lämnade jag över dom till världen som började älska bandet.

Även om jag först blev såld på Bonos energi på scenen och det annorlunda soundet var det speciellt en sak som gjorde bandet intressant. Det var deras fredsbudskap och politiska inspel. Vita flaggor vajade alltid på scenen och Bono höll ofta brandtal om aktuella politiska frågor.

Det var också låten Sunday Bloody Sunday som fick mig intresserad av Irland som land och dess historia. Vid den tiden var Irland ett bortglömt mörkt hörn av Europa. Konflikten på Nordirland var förstås välkänd men jag hade också fått höra att det var fattigt på Irland och att befolkningen var starkt kontrollerad av den katolska kyrkan och att arbetslösheten var skyhög.

Ungefär samtidigt som U2 började ta över världen fick jag The Pogues ”Rum Sodomy & The Lash” i min hand och det förändrade allt. Jag blev helt sänkt av deras blandning av punk, folkrock och irländsk folkmusik. De irländska influenserna väckte något hos mig och jag ville ha mer.
Snabbt fann jag The Dubliners vilka var nyckeln in till den traditionella folkmusiken.
Jag grävde mig in i Irlands våldsamma och turbulenta historia via musiken. I texterna märkte jag direkt den fantastiska melankolin, all längtan, all kamp, livets umbäranden, den upproriska ådran.

En nation där hela befolkningen är födda som underdogs måste man bara älska.

Det påminde så oerhört mycket om min egen uppväxt i bostadsområdet Markbacken i Örebro. Inte för att det ens var i närheten av lika tufft, självklart inte alls, att påstå det vore förolämpande.
Men rent känslomässigt var jag en underdog under hela uppväxten och hela mitt väsen skriker fortfarande ut underdog. Miljonprogramsområden gör så med människor.

Det man kontrar med är attityd och uppror mot överheten.

Bilden från Hurlingfinalen på Croke Park söndagen den 21 november 1920 då engelsmännen omringade arenan och började beskjuta spelarna och publiken. 14 personer dog den dagen, bland annat Tipperaryspelaren Mick Hogan. Dagen skulle komma att kallas ”Bloody Sunday.”

Irlands historia var fullsmetad med uppror och försök till revolutioner. Jag blev mer och mer intresserad av Irland och irländarna. Började läsa böcker om den gröna ön.
De första jag läste var James Joyce Dubliners och Roddy Doyles Barrytown trilogi. Sedan kom filmen The Commitments och därefter The Snapper som båda var baserade på Doyles bok. Samtidigt läste jag mer och mer om den politiska historien. Frihetskampen, frihetshjältar, alla kuppförsök och slag, konflikten mellan katoliker och protestanter och de grova övergreppen ifrån Engelsmännen under så många år.

Namn och organisationer som Oliver Cromwell, Black and Tans, IRA, Wolfe Tone, Michael Collins, Eamon De Valera, Bernadette Devlin och den blodiga söndagen 1972 men även 1920 for förbi.
Jag läste allt jag kunde komma över. Det var som en saga på många sätt där jag såg mig själv som en revanschsugen frihetshjälte i min egen lilla bakgård i en småstad i mellansverige.

Som Jimmy Rabbitte säger i The Committments i sin jakt på att forma ett soulband: ”The Irish are the blacks of Europe, the Dubliners are the blacks of Ireland and the Northsiders are the blacks of Dublin.” För även om jag växte upp i Örebros västra delar kände jag mig lika ”black” i förhållande till min omgivning som the Northsiders i filmen. Men jag kunde inte lira soul så jag började lira fotboll. Att spela fotboll och bli bra i fotboll var min chans till revansch i en i mina ögon rätt hopplös och orolig tillvaro…

Ett samtal väckte mig plötsligt där jag stod i den lätta vinden utanför Grand Canal Theatre. Det var Fredde, en kommentatorskollega, som ringde.
-You Lucky bastard, hörde jag honom gapa i andra ändan av luren. Vilken jävla match du får göra på söndag.
-Big games, big names, sa jag och skrattade.
-Va tror du då? Chelsea eller Arsenal? Inga skador i lagen vad jag vet. Bortsett från Van Persie då.
-En liten detalj bara, skrattade jag.
-Ja va fan, dom klarar sig nog ändå.
-Tror på Chelsea, sa jag. Hemmaplan. Dom förlorar ju aldrig där.
-Sant. Behöver du hjälp med nått annat så hör av dig. Jag har ju ändå lärt dig allt du kan.
Jag hörde hur Fredde flinande.
-Inget som jag vet har du lärt mig Fredde.
-Ja, ja, ja. Sköt dig nu. Tror det här kan bli ditt genombrott. Kör hårt. Själv kör jag Bolton mot Middlesborough på off-tube på söndag. Grym match. Hahaha… Vi hörs.

Air Lingus-planet mot London var fullt av irländska fotbollsupportrar, precis som på flyplatsen i Dublin, den morgonen som jag lyfte från ön. Varje vecka lyfter en lång rad flygplan från Irland med fans som ska över till den forna ”kolonialmakten” för att se på sina favoritlag. Irlands liga har aldrig uppnått någon större klass eller status och precis som i Sverige så har de flesta irländarna lag de supportar utanför sitt eget land och då England som nummer ett. Vilket är en sorts motsägelse i sig med tanke på historien.

Kanske ser dom alla framgångsrika irländare i ligan som en subtil revansch, en sorts infiltration in i forna kolonialmaktens hjärta och själ. En fredligare väg än IRA:s blodiga kamp. In i den sport som för många britter betyder mer än livet självt.

Resan gick smärtfritt, planet landade till och med innan utsatt tid. Tog taxi raka spåret till Stamford Bridge, läste söndagstidningarna i jakt på nyheter om lagen. Snackisar att ta upp innan match, snackisar som ska ge det lilla extra, en stämning och nerv för de som sitter framför TV:n. Jag var tidigt inne i pressrummet, käkade frukost från den brittiska buffén, snackade med lite brittiska journalister, nickade igenkännande mot några andra som man ser varje gång man är över. Sedan kom Johan som skulle kommentera matchen.

-Hallå Pelle. Hur va Irland?
-Bra. Du vet.
-Va gjorde du där?
-Hälsade på lite kompisar. Va på rugby. Hängde bara lite.
-Kul. Några nyheter om matchen?
-Van Persie spelar visst trots allt.
-Å fan. Va bra. Kanonmatch. Ska bara hämta lite mat.

Efter att ha irrat runt på Londons gator i över en och en halv timma, jagat taxibilar som alltid var upptagna eller åkte åt fel håll, hade jag tur att springa in i en som precis lämnade av ett äldre par utanför en privat Londonadress. Taxin var ledig och jag hoppade in och gav namnet på hotellet. Killen skrattade, körde ett varv runt kvarteret och lämnade av mig på Hilton Kensington fem minuter senare. Efter en öl och lite mat i hotellets kafé hasade jag mig upp till hotellrummet. Jag var trött och sliten. Det var sista jobbet innan en lång kall och mörk vinter. Kanske var det sista matchen någonsin.
Som vanligt visste jag ingenting om min framtid. Som vanligt låg mitt öde i andras händer.

Sista träffen med grabbarna på grabbars vis…

-Men för helvete Peter. Det kan du inte mena, du har ju haft världens bästa jobb för fan. Tänk hur många ungdomar, ja äldre också, som har velat springa i dina fotbollsskor. Det är ju ett hån mot alla de som är tvingade till bagarväckning varje morgon för att cykla till löpande bandet och sortera chokladkakor. Här har du lullat omkring och sparkat på en boll, tjänat miljoner, medan publiken hyllat dig och laget. Skärp dig, otacksamma jävla barnrumpa. Jag hade käkat krossat glas för att få vara med om hälften av det du upplevt.

Rundgren satt med sin stora stark och viftade irriterat med armarna.

Han var en av fem gamla lagkamrater från övre tonåren som satt vid ena fönsterbordet på Bishop Arms och drack öl. Vi hade äntligen kommit loss och hittat en kväll där vi kunde snacka gamla minnen. Min kommentar att det inte alltid var så kul att spela och träna som en galning utan att ha tid över för annat hade Rundgren gått igång på. Han var den som fick lägga av först då ett korsband satte stopp för en karriär. Troligtvis hade han ändå inte blivit något för han hade ingen talang. Men Rundgren var gapig, hade ett starkt självförtroende och hade sett sig själv som en blivande Ralf Edström i BK Forwards juniorlag.

–Men va då, är det självklart att älska fotboll bara för att man är fotbollspelare? Är de det du menar? Jag började mässa, trött på Rundgrens buffliga stil. Måste man se fotbollen som det roligaste i hela världen? Räknas man inte om inte den där genuina passionen över att stå på den gröna ytan finns där?
– Lugna ner dig Peter, du vet hur han är. Proggarn steg in i samtalet. Han hade varit en elak och kraftfull anfallare  men privat var han alltid lugn. Proggaren lyssnade på Blå Tåget och band som Hoola Bandoola Band och Träd, Gräs och Stenar. Vilket var något han hade fått av sin syster.

Men jag brydde mig inte om Proggarns uppmaning utan fortsatte.

-Jag ska tala om för er att jag fick mig en rejäl tankeställare av min före detta ”kära” sambo som stack till Stockholm med den där låtskrivarfjanten. Innan hon drog med idioten sa hon faktiskt nått bra. Sofia sa att hon aldrig någonsin hade hört mig säga att det skulle bli kul att åka ner och träna. På tio år. Inte en gång. Jag svepte med blicken runt bordet och genom varenda en av mina gamla kompisar men stannade lite extra länge på Rundgren som stirrade tillbaka med glansig blick.
-Har jag spelat fotboll i hela mitt liv utan att njuta av det? Den retoriska frågan möttes med tystnad. Ni vet inte om det, men jag skrev dagböcker förr i tiden, under 80-talet. Jag läste igenom dom för ett tag sedan, de ger samma svar som Sofia. Överallt står det: Tråkigt, vill inte, fy fan så trist.
Jag kan säga er att jag tidigt fick den där oroskänslan i kroppen: att vara på fel plats i tillvaron. Vågade aldrig lita på den där känslan men nu efter karriären har jag förstått att den är äkta och att den funnits djupt inne i mig. Kanske sedan barndomen?

Så länge jag tränade stenhårt höll jag känslorna på avstånd. När skadorna kom, och när jag senare la av med fotbollen, då öppnades världen utanför och den kändes fantastisk. Det fanns så mycket att upptäcka, så mycket att göra. Jag tror faktiskt att fotbollen var en sorts överlevnadsstrategi för att jag inte kunde något annat. Rundgren, har du suttit i fängelse nån gång? Har nån av er suttit fast och velat komma loss? Fattar ni vad jag snackar om? Rundgren skruvade lite på sig på stolen, Proggarn tog en klunk öl medan den lilla kvicka ytterbacken Tommy stirrade ut genom fönstret. Men Putte som levt ett tufft liv tittade på mig och sa: -Jag har suttit inne Peter, det vet du. För narkotikabrott, så jag vet vad det handlar om att vara inspärrad. Det är jävligare än du tror Peter. Värre än att tvingas lira fotboll på en grön sommaräng. Putte log lite grann mot mig å jag skrattade till.
-Förlåt Putte, jag menade inte att…
-Det är lugnt Peter jag vet, ville bara sätta perspektiv på ditt mässande. Själv har jag aldrig velat göra något annat än att spela fotboll. Om det så var på division sju nivå så har det alltid varit lika skoj. Vi lirade inne på kåken ett gäng, det var frihet det. Men vadå, vi är alla olika. Så varför skulle du inte kunna tycka att fotboll stinker. Jag respekterar det men tycket det är lite tragiskt att du genomlevt ett halvt liv utan att ha skoj någon gång.
–Men… ni får inte missförstå mig nu. Det är naturligtvis inte så att jag vandrat i ett ständigt mörker alla dessa år. Jag har varit lycklig. Matcherna har oftast varit en positiv upplevelse så fort de satts igång även om förberedelserna och uppladdningen bara varit jobbig. Jag blev totalt asocial och funderade på att fly. Inte blev det bättre med åren heller, snarare värre. Då förväntades det av mig att även leda de andra och hjälpa till med deras jävla oro och prestationsångest. Å jag gjorde det för att jag var så satans lojal. Som lagkapten eller ledare på planen brottades jag innan matcherna med det som kallas den kollektiva energin, lagets kraft. Den fick inte tappa i styrka på grund av mig. Jag var tvungen att vara stark. jag var tvungen att visa mig som vinnare. Jag skulle leda inte ledas så den inre svagheten fick inte visas.
Jag svalde och gömde allt här inne, sa jag och slog mig hårt i bröstet med knytnäven. Allra bäst mådde jag efter matcherna. När kroppen var helt slutkörd, både mentalt och fysiskt. Då satt jag med tom blick och bara stirrade. Fullständigt avslappnad.

Dagen efter var det träning igen och allt rullade på inför nästa match.

Jag tystnade och svalde ett par gånger samtidigt som Rundgren harklade sig, drog ut stolen och sa:
-Jag måste pissa. Någon som ska ha nåt mer att dricka när jag kommer tillbaka?
-Stor stark, sa Proggarn.
-Samma fick Tommy ur sig.
-En Hof till Putte, han vinkade lite med handen.
-Du då Peter? Sånt där mörkt skit som vanligt eller?
Jag drack alltid utländsk flasköl när jag var yngre och det tyckte alltid Rundgren var snobberi.
-Nä, men gärna en Zlatopramen.
-Förstås… Rundgren grymtade lite när han hasade iväg.
Tommy som mest suttit tyst, sugit på sin enorma prilla under läppen och sett ut genom fönstret lutade sig fram och sökte min blick.
–Jag har i och för sig bara spelat i division två men känner ändå igen det där om huvudvärken och vilja fly från uppgiften. Det var fan så jobbigt, att alltid vara tvungen att vara bra. Att efter matchen dra ut på stan med grabbarna och dricka bärs var nästan det roligaste för då var spänningen borta i kroppen.  Kanske var det därför man inte blev bättre, det var roligare att festa än att träna och spela. Nu i division fem spelar det ju ingen roll, det handlar mest om att röra på dödköttet.
–Här kommer maten! Rundgren var tillbaka med en bricka full med drickbart. Vanlig öl till knegarna och lyxdricka till viktigpettern.
–Käften på dig, här har du sextio spänn så kan du va tyst sen. Kan bli så jävla trött på dig ibland Rundgren.
Jag vände bort ansiktet och återgick till Tommy. Proggarn tog sin stora stark och lutade sig mot den rostbruna väggen med dom där medaljongerna på medan Putte mest satt och suckade åt Rundgrens oförmåga till samtal på en vettig nivå.
–Men Tommy, faktum är att trots det tunga så var matcherna ändå oftast positiva. I alla fall så fort jag fått springa bort oron efter avspark. Efter avspark var man fri. Då försvann alla spänningar och jag kunde känna glädje istället. Framförallt under de perioder då jag var bra och orkade springa hur mycket som helst. Då autopiloten var påkopplad och allt man tränat på bara fungerade utan att man tänkte. Fan, då hade jag det där flowet som gjorde spelet så enkelt och kul. Alla beslut blev de rätta för signalerna i kroppen samverkade perfekt. De här stunderna var de lyckligaste under karriären, då var faktiskt allt slit värt mödan.
Tyvärr såg inte alla säsonger ut så. Det har gått så väldigt mycket upp och ner. Ibland har det varit så jävla tungt och mörkt att man velat gömma sig. År då man bara fått skit fast man kämpat så in i helvete. Men jag har ofta varit glad, njutit av min tid på fotbollsplanen under matcherna.

Jag tog två snabba klunkar av min Zlatopramen och fortsatte sedan innan nån av grabbarna hann ta till orda. Rundgren var på väg förstås men kom av sig lika snabbt:

-Det jag kommit på så här i efterhand är att det bara var roligt att lira när jag märkte att jag utvecklades. Då kändes det meningsfullt. Jag ville bli bäst helt enkelt. Att bara spela för att det var kul var inget för mig. Det kan inte kallas passion, då älskar man alla delar av spelet. Då njuter man även en iskall januaridag i skenet av elljus på en trist vinterplan med nordanvinden i ansiktet. Passionen gör att det inte går att sluta. Jag fungerar inte så, det är det jag försöker förklara. Lidelsen finns inte där, jag vill göra andra saker. Det är därför Rundgren som jag blir så frustrerad när du på ren rutin tar för givet att jag vill fortsätta i den här satans folkrörelsen. Du gillar inte att mitt engagemang gått förlorad. Du blir provocerad över att inte jag vill leva det liv du alltid önskat.
–I helvete att jag blir, tycker att du är otacksam bara. Arrogant mot dom som slagits och kämpat men inte nått fram dit du nått.
-Men för fan, du kan väl försöka förstå i alla fall. Det går ju inte att snacka med dig. Men bara så du vet det. För mig som försöker förändra mitt liv är sånna som du det största hindret. Sånna som tar mitt liv för givet och slentrianmässigt slänger iväg repliker som: Visst måste det va kul att du fått syssla med det som alltid varit ditt största intresse Peter. När får vi se dig som tränare då? Sådant kastas i mitt ansikte. Från dig har jag förstått att det handlar om avundsjuka men för det mesta är det inte av illvilja utan av välmening förstås. Ändå blir det för mig en attack på mitt intellekt. Jag har ju andra tankar i mitt huvud. ”Jag älskar inte fotboll som ni andra”. Det skulle jag vilja skrika ut i universum. Men är det någon idé? Är det någon idé att kämpa emot det som ter sig som en naturlag.

Proggarn, Tommy och Putte tittade tyst ner i bordet medan Rundgren böjde huvudet bakåt och svalde en stor klunk öl. Jag satt och rullade med glaset i handen, såg ner i den mörka drycken och tänkte på hur osäkra alla blev när jag börjar prata om sådana här saker. Dom blir skeptiska och ändrar sitt beteende mot mig. Inte för att de vill göra det utan för att det de här personerna nyss var så säkra på inte längre fungerar. Det uppenbara att prata fotboll. När inte det funkar då vet man inte vad man ska snacka om i stället. Samtalet blir krystat och dör ut. Trots att det är vänner som sitter mitt emot mig.

–Nu var det ju faktiskt gamla fotbollsminnen som var temat för denna dag Peter. Putte som var den som alltid vågat föra fram egna åsikter började bli lite trött på mig och den negativa stämningen som ölstunden övergått i.
–Nostalgi, skott i krysset, sköna dragningar, ungdomsturneringar som Aroscupen i Västerås eller den där turneringen i Sollefteå. Och alla brudar Peter, alla brudar. Think about the good times Peter, fotboll, vin, brudar och sång.
–För att inte nämna alla gånger vi pissat på våra värsta antagonister ÖSK och deras gaphalsar till föräldrar… Rundgren såg lycklig ut igen för en kort stund.
Jag nickade åt Putte för att bekräfta hans påstående. Han hade förstås rätt men jag kunde ändå inte slå bort mina funderingar. Jag ville fortsätta att berätta men var rädd att dom inte skulle förstå eller tycka att jag inte var riktigt klok. Det kändes inte som att det var någon idé längre…

Men jag har ju aldrig haft den där genuina värmen och den naiva kärleken till bollen, jag vet det nu. Från början var det säkert en djup glädje att spela fotboll. Att som barn leka fotboll med kompisarna var otroligt skoj. All fritid gick åt till det men när jag nådde tonåren då började det dyka upp tankar att det här inte alltid var så kul. Samtidigt blev jag snabbt tvungen att bli vuxen då framgången, pojklandslagsspelet och uppflyttning till A-laget redan som sextonåring blev en verklighet. Krav och allvar kom snabbt in i mitt liv. Efter det har mitt fotbollsspelande varit mer arbete än nöje. Även om det dröjde många år innan jag helt kunde leva enbart på fotbollen var det ändå en kamp för brödfödan i mitt liv. Drivkraften kom ur att jag var tvungen att bli bra för mitt liv var sammansvetsat med fotbollen. Jobb, social samvaro och ett sammanhang i tillvaron behövdes och fotbollen gav mig det. Men det var sällan njutbart att spela. Så länge jag utvecklades och blev bättre kunde jag ändå samla kraft för att fortsätta vandra den redan utstakade vägen. Därför var det ingen överraskning att lusten försvann när skadorna tog grepp om min kropp, en fotbollskropp som var på gång att klassas gammal. Jag visste att jag passerat min topp och att jag aldrig skulle bli bättre. Jag hade kunnat trampa vidare på rutinens trygga stig i flera år till men jag ville inte vara en i mängden, jag ville göra skillnad, jag ville vara bäst. Så jag slutade. 

Mitt jobb var utfört, uppdraget fullföljt och det var dags att gå vidare. Jag har utnyttjat sporten maximalt och sett det kallt och krasst som en försörjning. En privilegierad försörjning förstås men ändå ett arbete med tider att passa och rutiner att följa. Det har inte varit något lyxliv. Passionen däremot, har cirkulerat inne i mitt huvud som långa underbara dagdrömmar. Jag har sett ett liv där lusten styr och dit vill jag. Det kommer att kosta i krossade gemenskaper och det kommer definitivt att bli tid i obalans och ensamhet som jag redan nu upplever. Men jag är vuxen nu. Måste ta ansvar för mig själv och sluta göra saker för att andra förväntar sig det av mig. Det är hög tid att vandra den väg jag själv vill. Annars kommer jag att utplåna min personlighet till aska och jord. Det vill inte jag göra.

Proggarn gick iväg och köpte lite jordnötter i baren, kom tillbaka med jordnötter och en fyra rökig Bowmore. –Är du trött på allt då? På oss också?
Tommy såg lite sorgsen ut. Alltså. Jag tror att jag kan förstå en del av dina känslor inför din fotbollshistoria Peter, som jag sa förut, och jag lyssnar gärna på dig till skillnad mot vad ni andra verkar vilja. Men jag fattar inte hur du orkat om det varit så illa. Och när började det, var det redan när vi lirade ihop i pojklaget? Tycker alltid att du sett glad ut på plan. Du har ju alltid snackat och stått i, varit pådrivare och du ansågs lite lillvuxen.
-Lillgammal var ordet, Proggarn rättade med en näve nötter i munnen.
-Tack för den, är det så ni ser på mig? Jag spelade sårad med rynkad panna och ledsna ögon men log i nästa ögonblick då jag visste att jag ofta fick ta på mig en ledarskapsroll, en tråkroll för att citera Rundgren.
-Jag vet att jag inte är så munter med allt snack om att jag är trött på livet i folkhems och fotbollsrörelsen. Förstår om ni börjar tröttna, vi skulle ju festa och busa. Det var Rundgren som satte igång allt och kanske har han rätt att jag är en otacksam barnrumpa. Men bortskämd är jag fan i mig inte.
–Är du klar nu? En allt fullare Rundgren tittade argt på mig, lyfte sitt glas som återigen var urdrucket, bara lite på botten skvalpade omkring.
–Du är en patetisk människa Peter men gillar dig ändå på något sätt. Jag fattar inte mycket av vad du babblat om, känslor och ditten och datten. Tycker ändå att vi skålar för din fula nuna och det där nya livet som du snackar om eller vad det är. Skål för Peter. Det blev tyst i några sekunder. Rundgren garvade sedan högt och sa efter att glaset smällt ner i bordet:
-Kan vi dra ner till Strömpis nu? Jag behöver lite fitta, fredagarna är fullpackat av desperata housewifes som längtar efter min längtande drake.
–Sätt dig, lugna dig lite. Vi andra har ju inte druckit upp, sa Proggarn.
-Äh va fan, ni är så jävla djupa och trista. DJUPA och TRISTA…
-Sätt dig och håll käften! Putte höjde rösten mot Rundgren som fnös.
-Jag går och pissar.
–Va är klockan, frågade Tommy lite rastlöst.
–Halv tolv, svarade Putte.
–Har jag förstört kvällen för er nu boys? Jag tittade lite skamset på Putte, Proggarn och Tommy.
–Nä för helvete Peter. Putte drog i sig sina sista droppar från sin Hof. Men det är nog tid att dra ner till den väntande nattklubben.

Putte var singel precis som Rundgren, det började klia lite även i hans skrev. Tommy och Proggarn var gifta och hade barn, Tommy tre stycken pojkar medan Proggarn producerat säd till en liten flicka. Raggningslusten var inte lika het där medan jag själv visserligen var singel numer men bedövningen i hjärnan gjorde att raggningen på ett unket Jurrasick Park kändes bittert och alldeles för desperat. Ändå drack vi ur våra glas, tog oss ut från pubens värme och vandrade de tvåhundrametrarna ner till nattklubben Strömpis som låg som en Finlandsfärja på en ö omringad av Svartåns mörka vatten.

Fem gamla fotbollspolare hade strålat samman utav en enda anledning, vi var just gamla fotbollskompisar. Vi hade inte längre speciellt mycket gemensamt men viljan att hänga kvar i något som en gång funnits var oerhört stark. Men jag kände när jag stegade in genom nattklubbsdörren att detta var sista gången jag träffade grabbarna på grabbars vis. Jag var färdig med det här. Nattklubben var dunkel, massor av människor trängdes på dansgolvet och runt bardiskarna. Det sista jag registrerade innan jag vände igen var Rundgrens kropp hängandes över en storbystad kvinna med tuperad åttiotalsfrisyr och neonröd snodd runt en liten tofs uppe på huvudet. Carolas ”Fångad av en stormvind” pumpade ut i lokalen. Jag tänkte för mig själv: Om det ändå var en jävla stormvind man var fångad i. Här har fan inget hänt på tjugo år.

Depressionen i Stavanger

X2000 susade med hög fart genom det svenska vinterlandskapet ner mot Köpenhamn. Jag satt och hängde med Hermann Hesses roman Stäppvargen i mitt knä. Hade svårt att koncentrera mig på läsningen. Romanfiguren Harry Heller och hans nojor, depressioner och jakt efter mening i tillvaron var väl inte det bästa av val att följa. Istället satt jag och blickade ut genom fönstret mot den sol som var på väg att väcka upp Sveriges sjöar och åkrar. I flera timmar hade den småländska skogen varit värd för underhållningen. Den skog jag med avsky hade sprungit runt och frusit arslet av mig i under de där sju skräckmånaderna i arméns meningslösa tjänst. Fy fan vilken jävla tid, tänkte jag och rös till och skakade i hela kroppen.

Jag hade tagit ett tidigt tåg från Örebro mot Mjölby på morgonen för att vara nere i så god tid att jag skulle hinna göra stan under fredagseftermiddagen. Bytet gick smidigt i Mjölby. Jag hade bokat plats i första klass för att få vara ifred. Det var sällan så mycket spring i de vagnarna och så kunde man gå och hämta kaffe när man ville. En banal förmån som ändå gav en sorts mysfaktor i den där metallvagnen. Visserligen var det fredag och flera satt och drack öl och vin, några var lite högljudda, men inte så att de störde mig i mina dagdrömmar.

För jag hade börjat drömma igen. Fragment av tankar som andades att det eventuellt fanns en utgång mot livet hade börjat formas inne i mitt huvud. Humöret hade höjts. Nyfikenheten kliade lite i kroppen i takt med att dagarna blev allt ljusare och temperaturen mer varsam om huden. Köpenhamnsresan var ett första litet test för min nya lust till att förändra den gråtrista betongvardag som jag vandrat i under en allt för lång tid nu. Förändringens vindar hade äntligen börjat blåsa.

Det hade börjat en morgon då jag vaknat upp och blivit stående framför min spegelvägg på garderoberna i sovrummet. Det var ingen rolig syn. Håret var långt, fett och rufsigt. Jag hade inte rakat mig på två veckor. Det innebar i mitt fall nästan helskägg. Bröstmusklerna som förr hade varit imponerande vältränade hängde nu ledsna och slappa som två övermogna päron. Jag mådde illa av att se min mage välla över kalsonglinjen.
En kompis hade en gång sagt att den dag man inte ser sin kuk hänga mellan benen när man står upprätt och tittar ner då är det redan försent. Det innebar att jag låg risigt till.

Direkt med ett samvete i mörker bytte jag om och satte på mig en overall och ett par joggingskor och så gav jag mig iväg. Fyrtiofem minuter senare ramlade kroppen in över tröskeln i hemmet, den var helt slut och knäckt. Musklerna värkte, det vänstra knäets yttre ledband dunkade illa av smärta och den högra ljumsken krampade illavarslande. Efter en dusch, rakning och några tafatta situps såg jag ändå något piggare ut. Det avgjorde saken. Nu fick det vara nog.

-Kom igen nu Peter för fan, sa jag högt till mig själv medan jag stirrade in i mina egna ljusbruna ögon i spegeln på väggen. Det handlar om värdighet Peter. Det är dags att börja leva.
Jag slog mig själv några gånger i ansiktet med mina handflator för att vakna. Kollade om magen fortfarande var i vägen. Sedan gick jag ut i köket och lagade frukost.

Tåget rullade in på Köpenhamns central och stannade med ett litet tjut. Jag tog mig ut ur min vagn. Det var rätt lugnt och stilla på perrongen. Passagerarantalet hade tunnats ur under resans gång. Många hade hoppat av i Malmö, en del vid Kastrups flygplats. Tåget var inte ens halvfullt nu. Jag vandrade längs perrongen och tog sedan rulltrappan upp och in till avgångshallen som var kall och fuktig. Där var det helghysteri. Folk sprang nästan ner varandra på sin väg mot sina pendeltåg efter arbetsdagens och skolornas slut. Jag tog sats, tittade ner i golvet och gick snabbt igenom hallen och ut genom dörrarna vid Bangårdsplatsen. Jag skulle bo på Scandic Copenhagen, hade bott där förut med Sofia när vi varit och shoppat i staden för flera år sedan. Hotellet låg bra till, nära centrum, nära tågstationen.

Jag fick gå några hundra meter, över Vesterbrogade, över Gammel Kongvei och där låg hotellet invid den lilla dammen Skt. Jörgens Sö. Checkade in och tog hissen sex våningar upp, hittade nyckeln i ena fickan, stack den i låset och tog mig in i rum 605. Rummet vette mot dammen, jag släppte väskorna och ställde mig framför det stora fönstret och såg ut över Köpenhamn. Vinden slet hårt i flaggorna som stod givakt utanför hotellet. Runt dammen gick en liten grusgång där stadens hälsofanatiker utövade sin motion. Dom joggade i sina färgglada overaller medan änderna lugnt låg och guppade i vassen. I horisonten sköt en skorsten upp ur den annars rätt homogena bebyggelsen. Som en fallossymbol stod den där och spydde ut rök i atmosfären. Det var en rätt trist och humördödande syn så jag fick kämpa med att inte falla in i det gamla mönstret. Jag vände mig in i rummet igen och slog på teven. Öppnade sedan minibaren, plockade ut en Carlsberg ur kylskåpet, drog av korken och svepte halva ölen.

Jag tänkte tillbaka på tiden i Stavanger, åren i Viking FK. Det som börjat så bra men sedan slutat med det djupaste svarta hål man kan tänka sig. Det blev den värsta tiden i min karriär och de fem första spikarna i kistan till min fotbollsmässiga död. Jag tänkte på Haugesund och det där Rogalandsderbyt där jag bröt benet. Magnus ”Lill-Tidan” Johansson som satte sitt raka sträckta ben och sin fotsula rätt in i mitt smalben så att det gick av.

Ridå.

Lustgas, smärtstillande och ambulans till Stavanger sjukhus.

Det var smärtsamma minnen, inte benbrottet i sig utan det som sedan skulle ske. Hur jag under en vinter gick ifrån att vara en ledare både på planen och utanför till mr nobody.
Hur hela Vikings klubborganisation förändrades, hur strategierna förändrades. Ny sportchef, ny tränare, nya spelare å nytt spelsystem.

Å jag som låg med ett jättepaket från ljumsken ner till foten och såg allt hända.

Hela hösten och vintern satt jag sedan där på mitt feta arsel och kunde inte göra någonting kreativt. Månaderna gick och jag blev allt sämre psykiskt. Hoppade omkring i regnet på mina kryckor. Upp och ner för Stavangers backar. En vinterkväll stannade jag i backen upp mot villaområdet Eiganes och tittade upp mot den stjärnklara natthimlen. Jag såg upp och insåg hur liten och obetydlig jag va i den här stora världen. Jag ville bara försvinna.

När den nya säsongen körde igång och jag hade kastat gipset dök följdskadorna upp, de nya spelarna gjorde stor succé och Viking bestämde sig för att göra sig av med mig.
Dagen jag aldrig glömmer, den stora förnedringen, var när jag kom upp till Vikings klubbhus och alla spelare, tränare… ja hela jävla klubben hade blivit kallade till ett möte utom jag…

Då kände jag mig så enormt ensam och utlämnad. Det var den dagen jag föll till botten.

Hade aldrig varit utfryst förr, hade aldrig varit i den så kallade frysboxen.

Jag hade alltid varit viktig.

Efter det där mötet drog jag ur proppen till vardagen, jag var som en zoombie. Mer död än levande. Jag började träna som en som redan var förlorad, i ett vansinnigt tempo på min mountainbike runt Stavanger.
Men oftast tog jag mig ut mot kusten.
Efter de tuffa passen, på väg hemåt när hjärnan var helt utblåst från oro och mörker, då brukade jag i stilla ro cykla längst med ett promenadstråk invid havsbandet. Jag hade en favoritpassage vid något som kallades Hafrsfjord Bru. Därifrån cyklade jag mot en plats som hette Kvernavika. Stråket gick förbi små fiskestugor nere i vikarna och upp på klipptoppar där havets tunga vågor slog in i urberget med ett dån långt nere under mig. Speciellt på ett ställe brukade jag sätta mig på en bänk och stirra ut över horisonten. I mina mörkaste stunder kunde jag fantisera om att jag hoppade ut för stupet och bara försvann ner i de virvlande vågorna. Då skulle nog den envisa krampen försvinna ur kroppen.

Jag älskade det dova ljudet, ljuset som kom in från havet, klipporna och vattnets hypnotiska rörelse gjorde mig totalt avslappnad. Jag smälte in i jordens fyra element, det var som att dö på sätt och vis. Men jag reste mig alltid och cyklade vidare över de enorma platta klippblocken som naturen format genom tusentals år. Det var sällan några människor på det här stråket. Det var det som var så skönt. Jag fick vara ifred…

Jag hade blivit hungrig och tog mig ner till hotellfoajen. Satte mig i baren och beställde in en hamburgare med pommes fritt och en Tuborg på fat. Jag letade upp min bok av Hesse i väskan som alltid fanns med mig. Öppnade boken där den gröna dollarsedeln satt för att påminna mig om hur långt jag nått och började läsa. Jag hade under en lång tid känt mig lika förvirrad och melankolisk som bokens Harry Heller. Han hade sprungit omkring på mörka gator i den sena timmen för att försöka hitta sig själv, komma över tristessen och meningslösheten i tillvaron men hade oftast gått bet. Jag kände mig som en eremit, eller som en Stäppvarg som Harry.  Var lika låst som Harry, kände mig lika felplacerad i mitt sociala fack som Harry. Visste att jag behövde komma loss, spränga mig i bitar och börja leva igen. Harry Heller fick sitt ”Traktat om Stäppvargen” av en mystisk man på gatan.  Det var en text där hans miserabla liv visades upp. En text där kampen att hålla borta sina innersta djuriska drifter för att upprätthålla tidens rätta moral blottlades framför hans förvirrade ögon. Det var en nyckel för att komma vidare. Jag behövde också komma vidare, jag behövde också ett traktat kastat i ansiktet.

Jag läste runt hundra sidor och det blev bara mer och mer snurrigt. Harry jagade självmord men hittade Hermine som lärde honom att våga spräcka fängelset han levde i. Harry bjöds på en magisk teater i sitt mentala inre och allt snurrade i en enda maffig LSD-tripp.
Jag slog ihop boken, tog ett djupt andetag, tittade upp och runt mig satt turister och snackade både japanska och engelska, kanske att det även var ryska som jag hörde. Hamburgaren var uppäten, det sista av ölen rann ner innanför västen innan jag gick bort till hissen och tryckte på knappen upp mot sjätte våningen igen.

För långsam för familjen Svensson?

Jag har aldrig tänkt på det tidigare, att det kan finnas ett samband. Häromdagen satt jag och kollade på gamla tidningsurklipp och vips så kom tanken. Tänk om…

För jag vet att den gamle mästartränaren Bosse Johansson var intresserad av mig. Han hade varit i Örebro och tittat på bland annat mig när jag spelade för min moderklubb BK Forward.
Nu var han tränare för Öster IF. Året var 1986 och jag låg i lumpen i just Växjö. På idrottspluton ihop med ett stort gäng lovande fotbollspelare, friidrottare och golfare.

Av någon anledning hade Öster blivit mitt favoritlag så när jag fick en inbjudan av klubben att få spela en testmatch där på hösten 86´ blev jag naturligtvis överlycklig. Tänk om…

Mitt lag var ett ihopplock av lokala talanger och några mer långväga inbjudna, bland andra några stycken från idrottspluton. Vi mötte Öster som kom med ett mixat A och B-lag.
Det gick fantastiskt bra för mig. Jag kommer ihåg hur jag bara sprang omkring och njöt inne på Värendsvallens gräs. Tänkte att det här kommer att gå bra.

Efter matchen i omklädningsrummet var stämningen uppsluppen. Många var framme och klappade mig på ryggen, Bosse Johansson var framme och klappade mig på ryggen och det syntes lång väg att han var väldigt nöjd med mig. Jag stod där i Östers klubbtröja och det kändes förbannat bra.

Dagen efter skrev tidningarna om matchen och den som fick mest ros av alla var jag. Jag och den 17-årige Hasse Eklund som mer eller mindre redan var klar för laget och som också gjorde ett av målen i matchen. Bosse Johansson uttalade sig om hur bra jag hade varit och hur nöjd han var.
Lokalradion gjorde intervju och nästan gratulerade mig till det redan klara kontraktet. Alla var mer eller mindre överränns. Allt var klappat och klart.

Den unge närkingen kommer spela för Öster IF säsongen 1987.

Men tiden gick, jag hörde ingenting. Många frågade om det var klart men bara tystnad.
Jag muckade från armén, packade ihop mina prylar och åkte hem till Örebro.
Det enda jag fick höra var att Östers legendariska klubbhövding, Stig Svensson, hade tyckt att jag var för långsam och därför inget att ha.

Sju år senare slöt sig cirkeln. Jag var på vinterläger i Växjös inomhushall med det svenska landslaget. Träningar, matcher och löptester.
Tommy Svensson, Stig Svenssons son, var förbundskapten för Sverige. Han hade tagit över efter Olle Nordin, som misslyckats i Italien VM-90, och Nisse ”parentesen” Andersson som va bryggan emellan.
Själv hade jag debuterat i landslaget mot Västtyskland på Råsunda 1990 under Nisses korta sejour som ansvarig. Jag hade haft honom i juniorlandslaget och jag visste att han gillade mig och min spelstil.

Men nu var det Tommy Svensson som basade över landslaget och han hade precis börjat bygga det som  senare skulle bli det där grävandet efter guld i USA men som till sist blev ett succéartat brons.
Den klassiska VM-sommaren 1994 som aldrig, aldrig går ur svenskarnas medvetande. Men innan det spelades det nästan lika framgångsrika EM-slutspelet på hemmaplan i Sverige.

Det var på vintern efter EM-slutspelet som jag fick chansen.
Matcherna och träningarna på lägret gick bra. Jag kände mig rätt trygg på att få mer chanser. Men så var det ju det här med löptesterna. Bip-testet va nog inget konstigt men långt senare viskades det om att trettiometerslöpningarna var till min nackdel. Långsammast i test någonsin. Sa nån.

Jag blev aldrig aktuell igen, trots att jag hade flera suveräna år i IFK Norrköping med internationellt spel där jag nästan alltid gjorde mina bästa matcher, precis som var fallet under min tid i ÖSK.
Mina två framträdanden i U-21 och A-landslaget 1989 och 1990 hade gått väldigt bra trotts att jag var långsam. Men familjen Svensson var inte lika förlåtande.

Så Tommy Svensson, son till legendariska Österhövdingen Stig Svensson som tidigare ratat mig för att jag var för långsam, såg aldrig åt mitt håll igen. Kanske hade han varit med i beslutet redan 1986?

Å vem kan klandra honom?
Självklart var det ingen utom jag själv som saknade mig i truppen under VM i USA 1994.