
-Fotbollen är verkligen en drog vilken som helst…
Jag viskade fram orden medan min blick såg ner på det rykande kaffet i koppen på bordet framför mig. Vi satt där på övervåningen av Hälls slitna gamla kafé. Utanför blåste det iskalla vindar, snön låg i små drivor på trottoaren. Januari var på sitt allra jävligaste humör.
… Ja okej, skadorna blir kanske inte lika allvarliga som av amfetamin eller kokain men längtan efter kickarna finns där. Känslan av att äga världen och vara hög på planen. Att befinna sig i händelsernas centrum, i spotlighten. Tevekameror, fotografer och tidningar ger massor av bekräftelse och gör en i bästa fall till kung. Precis som med andra droger är det förrädiskt, flyktigt och ytligt. Det mörka hål som döljer sig bakom är iskallt. Att jaga framgång, matchvinst, serieseger eller cupguld är, eller blir till sist som vilken drog som helst. Jag lovar dig Anna, det är så. Det tar aldrig slut.
Anna satt och nickade och log åt min iver. Hon tänkte avbryta med en fråga men orden flög ut ur mig. Jag hade inte haft någon att prata med under en lång tid. Energin flödade när jag fortsatte min bikt.
-Och ju mer framgång, desto större krav och hunger efter nya framgångar som ger större kickar men också allt kortare lyckorus. Se framåt, nästa vinst, nästa segerdans och därefter den ofrånkomliga tomheten när strålkastarna släcks. Det finns ingen plats, ingenstans att stanna upp och luta sig tillbaka och njuta av det man presterar. Det är en fyrahundrametersbana utan målgång. Det bara snurrar och snurrar tills karriären är över. Allt ska vinnas. Alla matcher och turneringar kräver nya triumfer. Framåt kamrater, framåt, se inte bakåt. Det som vanns igår är glömt idag för det dyker ständigt upp nya måste-matcher. Dagarna och veckorna springer iväg. Månaderna, åren tills man är för gammal att vinna fler troféer och göra fler mål. När framgångsdrogen inte längre går att jaga tag i på planen kommer abstinensen. Många blir desperata och jagar vidare som tränare, sjukgymnaster, materialare, expertkommentatorer eller vad fan som helst bara för att få fortsätta vara nära det liv de levt med ständiga kickar. Dom klänger sig fast i det enda som gett dem något trots att många av spelarna innerst inne vill gå vidare med annat.
Jag lutade mig tillbaka på stolen och såg ut genom fönstret bakom Anna. Tog ett djupt andetag. Ljudet från Espressomaskinen som malde kaffebönor på nedervåningen tog över rummet. Jag kliade mig i håret och sökte Annas blick igen. Hon satt tyst och snurrade på en diamantring som hon hade på sin högra hands ringfinger. Hennes ögonbryn markerade full uppmärksamhet.
-Jag förstår de som stannar, fortsatte jag. För känslan i kroppen vid ett mål, vid folkets jubel. Tänk dig klackarnas sång, en pokalhöjning, det är för fan rent magisk. Det är magiskt men väldigt kort och betydelselöst. På riktig. För var sparar man rysningen, knottrorna på huden? Hur gör man för att frysa tiden och kunna ta med sig omfamningarna in i det vanliga livet? Det riktiga livet. Verklig lycka måste man jobba in på djupet av ens själ. Det går inte med ”framgångslycka”. Framgång följs alltid, förr eller senare, av motgångar, skador och förluster. Ett liv med fotboll går i vågor. Förstår du vad jag menar Anna?, sa jag och for runt med mina armar och skulle precis fortsätta då Anna avbröt mig.
-Nja, kan väl inte säga att jag kan sätta mig in i hur det exakt är. Jag har aldrig idrottat. Men du menar att den framgång man får, som dom som jublar på teve efter vinster, inte ger någonting mer än lycka för stunden?
-Precis. För framgången är omöjlig att spara riktigt färsk. Den är glömd imorgon om du inte har flytet att upprepa den varje dag. Ett misstag, en felspark i fel match kan ändra hela ens framtid.
-Hur menar du då?
-Du kan ha varit hur framgångsrik som helst med massor av titlar och medaljer. Ett misstag i fel match kan förändra allting. Du kan bli hånad och spottad på av de som nyss älskade dig. Då betyder inte gårdagens ära någonting. Inte heller hjälper det att plocka fram gamla succéer på videoinspelningar eller gamla tidningsurklipp.
En stor suck kom ifrån Anna. Hon rätade på ryggen och lyfte sitt högra ben över det vänstra.
-Menar du att spelare blir spottade på, hånade, bara för något simpelt misstag i en enstaka match? Ja jag vet att jag är okunnig men jag trodde att man stöttade de sina oavsett vad. Det klart jag förstår att man kan bli förbannad å så men hån och spott…
-Så är det Anna. För det är nuet som gäller i idrottens värld. Allt annat är glömt. I bästa fall finns det sparat på nån gammal dvd nånstans.
Jag sänkte rösten lite grann innan jag fortsatte. Lutade mig fram över bordet och hängde på mina underarmar. Jag kom lite närmare Anna. Hon doftade gott av en parfym jag kände igen.
-Jag säger inte det här för att jag är sorgsen Anna. Jag säger det till dig för att det är min erfarenhet. Ska man söka inre tillfredställelse, personlig bekräftelse och en lycka som består då bör man leta på andra ställen än på fotbollsplanen. Har man ingenting annat så är tystnaden bakom den flyktiga och ytterst kortvariga orgasmen på planen en snedtripp som leder rakt in i bitterhet. Därför fastnar många fotbollspelare, de klamrar sig kvar i det dom känner igen alldeles för länge. Spelarna vill ha fler kickar. Spelarna vill fortsätta flyga högt och vägrar leta på annat håll. Jag förstår som sagt denna ytliga jakt.
Jag höjde rösten igen. Ville försöka få Anna att verkligen förstå hur mycket man kunde sakna de där kickarna trots att man är ”fed up” på allt annat runt fotbollen. Anna såg sig om oroligt. Hon var lite obekväm med min höga röst men jag bara fortsatte min predikan.
-Jag har ju varit där själv Anna. Man tror att det är det viktigaste av allt. Har man varit där vet man precis hur jäkla skönt det är att få skrika ut hela sin aggression och jubla ihop med likasinnade. Att få springa ut mot jublande massor med en hel kasse lyckopiller i magsäcken är just då livet. Man är hög, men inte på piller och puder. Man är hög på fotbollens inre själ och dess yttersta yta. Jag kan själv i mitt innersta leta upp de trippar som varit starkast i min egen karriär. Idag betyder händelserna väldigt lite även om dom ibland kan ge mig en skön känsla men inte mycket mer. Jag kan på något sätt känna stolthet över det jag presterat och till viss del uttrycka en tanke att jag ändå gjort något av mitt liv. Fast det är inte det som borde ge mig livskraft idag. Jag behöver en identitet utanför den här förbannade fotbollen. Det finns säkert fortfarande dom som gillar mig som fotbollspelare men det brukar stanna där. Djupare blir det inte, sa jag och log försiktigt medan jag pustade ut.
Jag sippade på kaffet som hade hunnit ljumna, snurrade oroligt på en sockerförpackning och trummade sedan lite tyst med min sked i bordet. Det surrade lite från kaféets ventilationssystem. Ett ungt par några bord längre bort satt och viskade till varandra medan de höll varandras händer. Det var rätt tomt i lokalen i övrigt.
-Vill du ha mer kaffe?
Anna skakade på huvudet.
-Nej tack, det är bra. Har druckit lite för mycket kaffe idag, blir väl svårt att sova i natt.
Jag drog iväg mot påtårskannan och fyllde på min kopp och kom sedan tillbaka och satte mig ner igen på den slitna ommålade trästolen framför Anna. Jag värmde händerna runt koppen och gick in i min berättelse igen.
-Anna, jag måste få berätta om mitt livs största och kraftigaste orgasm. Ja förlåt uttrycket men det var verkligen så det kändes. En jävla explosion. Den kom så lägligt efter ett deprimerande år på norska vestlandet. Ett år jag inte ens önskar en ovän. Den skräckhistorien måste jag ta för dig nån gång Anna. Det var det som startade hela den här mentala skiten jag sitter i.
Men först orgasmen, jag skrattade till. Anna log och såg inte det minsta besvärad ut. Hon sträckte sig efter sitt glas och tog en klunk vatten, sedan lutade hon sig tillbaka på stolen igen.
-Vilken kick det var. Jag hade kunnat bli frälst på kuppen för så stark var upplevelsen. Den var så oväntad, ja nästan chockartad både för mig och för klubben. GAIS var nykomlingar i division 1 södra. Ändå gick vi rakt igenom serien och landade på en allsvensk kvalplats. Laget var en raket som tagit fart och inte gick att stoppa. Själv var jag långt ifrån kvalmatcherna efter en allvarlig fotskada som hållit mig borta från planen i tre veckor. Det borde ha dödat hela min resterande säsong men genom ett mirakel blev jag frisk.
-Mirakel? Va hände då?
-Haha… Mirakel å mirakel? Helt plötsligt en dag när det var klart att vi skulle få kvala kom vår läkare fram och talade om att min fot var spelklar. Tidigare hade han sagt att säsongen var över för min del. No chans till vidare spel. Fattar du Anna?
-Hmm, jag tror det. Låter som en chansning om du frågar mig. Men vad vet jag om sånt.
-De klart att det var en chansning. Jag var viktig för laget. Utan mig hade det blivit bra mycket svårare att vinna. Läkaren gav klartecken och jag tränade två träningar innan duellen mot Kalmar FF. Det är egentligen fysiskt omöjligt att klara. Kanske en match på ren adrenalin och vilja, men två matcher, aldrig.
De där sista 90 minuterna på Fredrikskans i Kalmar dominerade de röda fullständigt. Själv stapplade jag proppfull med mjölksyra omkring på gräset. Så såg det nog ut men inuti mig fanns ett rus som bedövade alla sinnen som gav trötthetssignaler. Jag sprang omkring i en bubbla, hade tunnelseende men gnetade envist på. När matchen tog slut stod världen stilla. Allt gick i ultrarapid. Jag såg lagkamraterna långsamt springa omkring framför mig med armarna upp mot himlen. Dom skrek, fast jag tror inte att jag hörde något ljud. Själv ramlade jag utpumpad ner i det höstkalla gräset. Jag var så trött att jag inte orkade vara glad, kände mest lättnad att det var över. Kroppen var helt knäckt och det värkte i varenda muskel och varenda led. Jag tog mig upp och vandrade bort mot resten av gänget. Där stod redan alla och insöp sina egna trippar framför den stora supporterklacken som grät av glädje. Deras flaggor vajade, halsdukar vevades runt över huvudena, sånger ekade ut över Kalmar Sund och alla kramades förstås. Det var som en explosion. All nervositet hade gått över i glädjehysteri. Det var verkligen en orgasm Anna. En sån där blixtrande jävel som den är hos en pojke som når fram sin första gång i livet. Sen blir man bara trött och vill sova. Vilket vi kunde göra på bussresan hem, efter att vi tömt några backar öl.
Anna satt bara tyst och log. Hon kunde inte göra annat då jag inte lämnade plats för dialog. Hon lät mig hållas, visste att jag behövde det här. Det var länge sedan någon lyssnat. Så jag fortsatte snabbt.
-Väl i Göteborg hamnade vi på en krog. Där hade GAIS hårt prövade supportrar samlats för att hylla oss. Jag vet inte hur många som fanns där men hela torget framför ingången till nattklubben var invaderad av grönsvarta färger. Bengaler brann, sånger skreks ut igen och vi spelare tog emot härligheten på en balkong en trappa upp i festlokalen. Och då skakade återigen kroppen, den arbetade fram de sista skärvorna av styrka. Jag bara njöt. Resten av natten blev en orgie i leenden och glada människor. Massor av supportrar var framme och bjöd på öl. De tackade och kramades. Det fanns så oerhört mycket energi som var tvunget att släppas lös denna natt och jag bara bet ihop och bet ihop. Jag var på väg att falla omkull av utmattning och berusning. Jag kunde inte ta emot mer kärlek, var tvungen att lulla hem. Men då var klockan snart fem på morgonen och stan var nästan tom. Jag vandrade hem i armarna på Sofia och somnade med ett nöjt grin i sängen.
Dagen efter fortsatte egot att njuta när tidningarna öste ut hyllningar till laget som genomförde miraklet.
Fyra svartklädda tjejer kom upp för trappan med kaffekoppar och mackor. Jag följde dom med blicken tills dom satte sig längst in i ett hörn och plockade fram skrivblock och skolböcker. Flyttade tillbaka fokus på Anna som satt och rev av en liten bit papper som hon stoppade in ett tuggummi i och la på sitt fat.
Hon märkte att jag tittade på henne.
-Va då?, sa hon. Ögonbrynen for upp i en frågande gest.
-Du har inte tröttnat? Jag vet att jag predikar.
-Prata kan du i alla fall, den saken är klar. Anna skrattade till igen.
Fortsätt nu Peter. Jag vill veta hur det här slutar.
-Okej. Redan några dagar efter kvalvinsten blev allt knäpptyst. Spelare drog iväg på semestrar. Styrelsen började direkt rensa i leden. Det blev en massa separationer innan vi hunnit träffas igen efter framgångarna. Den där fantastiska glädjen förbyttes i splittring. Det gick bara någon vecka sedan låg all fokus på nästa år. Nuet var glömt. Måste framåt, får inte ta vara mer på denna seger.
Vilket baksug det blev. Allt var svart och tomt. Vardagen slog ned som en bomb och det kändes som om inget av det vi gjort betydde något. Jag ville få njuta längre än så här. En vecka var ingenting. Det kändes som om klubben berövade oss spelare på det genom den skoningslösa rensningen av spelare och den onödigt kvicka fokuseringen på nästa säsong. Men innerst inne förstod jag ändå att man måste gå vidare och planera framtiden för det är fotbollens själ att göra så. Stannar man upp börjar klubben trampa vatten. Man slutar att utvecklas.
Det är det jag menar Anna:
-Tid att njuta och glädjas finns inte. Vardagen står ständigt bakom gathörnet och kastar blickar på än. Kanske får man försöka återfinna känslan av att röka segercigarrer på nostalgiträffar långt efter sin karriär. Kanske får man vara med i jubileumsböcker med statistik och gulnande fotografier. Men ger det någonting annat än en tillfälligt bekräftelse? Ett par klappar på ryggen som talar om att man uträttat något i sitt liv. Det fyller inte hjärtat med det man behöver, som mod och självförtroende. Det är totalt betydelselöst för det jag vill göra i framtiden. Kickarna från fotbollsplanen är borta. Kvar står minnena längst in i någon garderob och samlar damm. Man har kvar några gamla matchtröjor, några fotbollskor och lite träningskläder. Själv har jag även en sportbag med en bunt medaljer stående i garaget. Medaljer jag aldrig tittar på…
Det hade hunnit bli mörkt utanför fönstret. Kaffet var urdrucket, bruna smala ränder från spilld dryck hade stelnat på koppens vita emalj. Det var återigen tyst i lokalen, en buss brummade förbi på Storgatan. Anna flyttade på det tomma kanelbullspappret som låg bredvid henne, sockerpärlorna som blivit kvar flög ner på golvet när hon tog mina händer i sina. Hon var varm, hennes stålgrå nagellack var perfekt målat. Två guldringar blänkte till i ljuset ifrån bordslampan.
-Peter, det ordnar sig. Det kommer att bli bra. Jag lovar att hjälpa dig med att hitta en mening med allt igen. Jag tror att jag förstår vad du går igenom. Du är inte unik när det kommer till att tappa fotfästet för ett ögonblick i sitt liv. Du har varit med om massor, du har en enorm erfarenhet i livet. Vi ska lösa det här. Du har det i dig, styrkan. Jag kan se det på dig. Om du bara vill så finns jag här när du än behöver mig. Kom ihåg det.
Vi reste oss, drog snabbt på oss våra tjocka jackor och gick ut. Utanför på trottoaren vände sig Anna om och kramade mig länge och hårt. Det kändes skönt att få krama nån igen. Det var länge sedan jag hade haft någon som helst fysisk kontakt med en tjej. Jag hade saknat det. Kände att jag hade kunnat stå kvar där länge med Annas armar runt mig.
-Tack!, sa jag.
-När du vill. Replikerade Anna innan hon vände sig om och smög iväg bort mot Storbron.
Jag stod där en stund och tittade efter henne. Var så lycklig över att ha träffat Anna.
Sedan gick jag mot parkeringen på Järntorget. Satte mig i min svarta sportbil och letade efter något muntert i min CD-växlare men fann inget. Så Cowboy Junkies återhållsamma melankoliska sånger började istället sprida sig i bilen på vägen hem. Det var sent.
”Sun comes up, it´s Tuesday morning. Hits me straight in the eye…