Boxningen tar mig tillbaka till rötterna…

Jag stod på ett löpband och såg ut mot en tom boxningsring igår morse. Dogge Doggelito dunkade ut i lokalen, han sjöng om Botkyrka förstås, han sjöng om förorten förstås och han sjöng om att ständigt vara underdog. Just i det momentet, när jag stod där, var jag tillbaka till uppväxten. Min förort, min underdogskänsla.

Nu är det länge sedan jag på allvar kunde kalla mig underdog även om jag i många sammanhang känner mig så fortfarande. Men i det sammanhanget, denna morgon, är jag långt ifrån en underdog. Speciellt i jämförelse med många av de som frekventerar boxningslokalen. En brokig skara sköna karaktärer. Örebro Boxningsklubb ligger i samma lokal där jag som ung fritidsgårdsbesökare har sett på matiné, där jag lekt ryska posten, dansat disco, hånglat, sett M.A.Numminen uppträda, haft julmarknad, firat födelsedagar och suttit på en tom öltunna och väntat på att syrran skulle ta med mig hem eftersom föräldrarna jobbade.

Jag är tillbaka, har liksom återvänt dit där allt började och det känns helt rätt för att ta tag i en otränad plufsig kropp. Tillbaka till the hood. Stället är nyrenoverat, rent och relativt välpolerat. Lite för fräscht för boxare enligt min tränare Kamran Kabinejad. Han vet vad det handlar om. Den gamla proffsboxaren som härdats i mörka skitiga träningslokaler i USA. Boxning ska va skitigt, man ska få kämpa. Säger han.
Så här boxas jag, här svettas jag, här sliter jag och det känns så bra. Å trots all skit som uppväxten gav, men även en del glädje, står jag där på löpbandet och ser en film rulla förbi, ser tiden som passerat och jag kommer att tänka på en text jag skrev för Nerikes Allehandas kultursidor för rätt många år nu.
En text om  rivningen av min ungdoms Markbacken, en text som nog är den mest uppskattade jag skrivit under mina tio år som skribent.

Ni får den här…

Hjälp!  – min barndom ska rivas

Delar av Markbacken ska rivas, skriker en stor artikel ut en bister dag i mars i den lokala morgontidningen. Även om jag hört rykten om att det varit på gång så började pulsen min galoppera i små ångestattacker. För jag hade in i det sista hoppats på att allt bara var skvaller från elaka tungor. Men nu verkar det avgjort. Det kommunala bostadsbolaget Öbo har bestämt att min barndom, min uppväxt, mina djupa rötter ska rivas upp och slitas isär. Den sista gården ut mot Trängens IP är icke längre önskvärd. Min alldeles egna gamla nummer 34 ska ända i himlen in. Stora delar av det gamla miljonprojektet från början av sextiotalet har fräschats upp och gjorts elegant men just min gård har någon gammal byråkrat bestämt att den ska dö. I och med det dör en del av mig. Det känns orättvist.

Även om jag förstår att någonting måste göras med de bleka slitna fasadplattorna och de snart sönderfallande lägenheterna så hade jag ändå inte räknat med en storskalig rivningsvåg. Sånt händer väl inte i en modern storstad i Sverige i dag. Jag trodde att vi lärt oss någonting av centrumskövlingen i slutet av 60-talet. Upprustning var för mig en självklarhet som jag bara gått och väntat på. Men chockbeskedet att allt ska bort gör mig en aning illamående. Det spelar ingen roll att den lägenhet som mina föräldrar flyttade in i 1963 och som var en modern dröm med elspis, badrum med rinnande vatten och toalett chanserat till en undernärd boendeform. Det spelar ingen roll att rykten placerar vissa delar av den här stadsdelen på en ”drugdealer”-lista eller att några platser nattetid blivit ghettoiserade.

Markbacken har verkligen haft sina ups anf downs, mest har det förstås gått nedåt i status och det som började som sextiotalets guldrush drog snart vidare in i sjuttiotalets drogdimma. Många liv har gått under på denna plats men en hel del har även vandrat ut i världen rakryggade. Mycket av det man som barn var med om var som ett lotteri, eller en labyrint där det hela tiden gällde att hitta rätt väg ut för att inte slås sönder inifrån. Ingen kan säga att Markbacken varit en perfekt plats att växa upp på, men det är trots allt den plats där jag växt upp. Där finns massor av mörka tankar, rädslor och gnagande oro. Men det är också den plats där rötterna finns och det inger trots allt en tillhörighet, en trygghet som är skön att komma tillbaka till efter mina utflykter runt om i världen. Jorden på den här platsen andas i takt med mig. Varje buske, varje träd och varje grässtrå talar till mig. De viskar i mitt öra och påminner om alla historier uppväxten gett själen. Historier som naturligtvis ligger till grund för den jag är idag.

Under de tio år som jag inte bodde i Örebro tog jag alltid en lång skön promenad i bostadsområdet minst en gång per år då jag besökte min mor som funnits kvar där sedan allt var nybyggt. Det var på något sätt energigivande att vandra i samma fotspår som när jag var en liten parvel. Först trodde jag att jag var ensam om denna näring men det har krupit fram en hel del själsfränder med samma tankar och böjelser för den här typen av positiv nostalgi. Det spelar ingen roll om ungdomsåren varit lyckliga eller fulla av nederlag, behovet av en plats där allt började verkar finnas i oss alla. Ju längre bort från detta ursprung vi kommer desto viktigare blir det. Jag tror det är därför det är så lätt att bli nationalistisk när man frivilligt, men kanske ändå mer ofrivilligt flyttat från sitt hemland. Traditioner förstärks och blir många gånger bättre i tankarna än vad det i verkligheten egentligen är. Man dras mot rötterna i den jord man är sprungen. Vare sig livet leker på den nya platsen eller stinker så är hemma alltid det sköna. Även om man inte längre vill bo på den plats man fötts så är det ändå alltid hemma. Hemma är tryggt, man vet vad man har och det går alltid att komma tillbaka. För det kommer alltid att se ungefär likadant ut.

Åtminstone var det vad jag trodde fram till den i mina ögon ilskna rubriken om Lertagsgatans undergång. Min tid är nu utstakad, det gäller att dokumentera med alla de sinnen som finns i kroppen. Synen, dofterna och ropen från en förfluten tid. Jag inser att jag varken kan eller vill stoppa tidens gång. Människan måste framåt, det är hennes natur. Men jag kommer gråta en skvätt när bulldozern kör in och inleder sitt destruktiva beteende. Öbo ska riva det gamla och bygga nytt och modernt för familjer i tiden. Området ska bli mer respektabelt. Men en sak ska det ansvariga veta. Denna jords anfäder kommer att sväva runt och hemsöka platsen hur mycket de än vill sudda ut det gamla.
Jag vet i alla fall att jag alltid kommer tillbaka. Även när jag inte finns kvar i denna verklighet ska jag återkomma för att finna ro på den plats där allt började.

Annonser

Fotbollsplanens orgasm och tomheten bakom

-Fotbollen är verkligen en drog vilken som helst… 

Jag viskade fram orden medan min blick såg ner på det rykande kaffet i koppen på bordet framför mig. Vi satt där på övervåningen av Hälls slitna gamla kafé. Utanför blåste det iskalla vindar, snön låg i små drivor på trottoaren. Januari var på sitt allra jävligaste humör. 

… Ja okej, skadorna blir kanske inte lika allvarliga som av amfetamin eller kokain men längtan efter kickarna finns där. Känslan av att äga världen och vara hög på planen. Att befinna sig i händelsernas centrum, i spotlighten. Tevekameror, fotografer och tidningar ger massor av bekräftelse och gör en i bästa fall till kung. Precis som med andra droger är det förrädiskt, flyktigt och ytligt. Det mörka hål som döljer sig bakom är iskallt. Att jaga framgång, matchvinst, serieseger eller cupguld är, eller blir till sist som vilken drog som helst. Jag lovar dig Anna, det är så. Det tar aldrig slut.

Anna satt och nickade och log åt min iver. Hon tänkte avbryta med en fråga men orden flög ut ur mig. Jag hade inte haft någon att prata med under en lång tid. Energin flödade när jag fortsatte min bikt.

-Och ju mer framgång, desto större krav och hunger efter nya framgångar som ger större kickar men också allt kortare lyckorus. Se framåt, nästa vinst, nästa segerdans och därefter den ofrånkomliga tomheten när strålkastarna släcks. Det finns ingen plats, ingenstans att stanna upp och luta sig tillbaka och njuta av det man presterar. Det är en fyrahundrametersbana utan målgång. Det bara snurrar och snurrar tills karriären är över. Allt ska vinnas. Alla matcher och turneringar kräver nya triumfer. Framåt kamrater, framåt, se inte bakåt. Det som vanns igår är glömt idag för det dyker ständigt upp nya måste-matcher. Dagarna och veckorna springer iväg. Månaderna, åren tills man är för gammal att vinna fler troféer och göra fler mål. När framgångsdrogen inte längre går att jaga tag i på planen kommer abstinensen. Många blir desperata och jagar vidare som tränare, sjukgymnaster, materialare, expertkommentatorer eller vad fan som helst bara för att få fortsätta vara nära det liv de levt med ständiga kickar. Dom klänger sig fast i det enda som gett dem något trots att många av spelarna innerst inne vill gå vidare med annat.

Jag lutade mig tillbaka på stolen och såg ut genom fönstret bakom Anna. Tog ett djupt andetag. Ljudet från Espressomaskinen som malde kaffebönor på nedervåningen tog över rummet. Jag kliade mig i håret och sökte Annas blick igen. Hon satt tyst och snurrade på en diamantring som hon hade på sin högra hands ringfinger. Hennes ögonbryn markerade full uppmärksamhet.

-Jag förstår de som stannar, fortsatte jag. För känslan i kroppen vid ett mål, vid folkets jubel. Tänk dig klackarnas sång, en pokalhöjning, det är för fan rent magisk. Det är magiskt men väldigt kort och betydelselöst. På riktig. För var sparar man rysningen, knottrorna på huden? Hur gör man för att frysa tiden och kunna ta med sig omfamningarna in i det vanliga livet? Det riktiga livet. Verklig lycka måste man jobba in på djupet av ens själ. Det går inte med ”framgångslycka”. Framgång följs alltid, förr eller senare, av motgångar, skador och förluster. Ett liv med fotboll går i vågor. Förstår du vad jag menar Anna?, sa jag och for runt med mina armar och skulle precis fortsätta då Anna avbröt mig.
-Nja, kan väl inte säga att jag kan sätta mig in i hur det exakt är. Jag har aldrig idrottat. Men du menar att den framgång man får, som dom som jublar på teve efter vinster, inte ger någonting mer än lycka för stunden?
-Precis. För framgången är omöjlig att spara riktigt färsk. Den är glömd imorgon om du inte har flytet att upprepa den varje dag. Ett misstag, en felspark i fel match kan ändra hela ens framtid.
-Hur menar du då?
-Du kan ha varit hur framgångsrik som helst med massor av titlar och medaljer. Ett misstag i fel match kan förändra allting. Du kan bli hånad och spottad på av de som nyss älskade dig. Då betyder inte gårdagens ära någonting. Inte heller hjälper det att plocka fram gamla succéer på videoinspelningar eller gamla tidningsurklipp.

En stor suck kom ifrån Anna. Hon rätade på ryggen och lyfte sitt högra ben över det vänstra.
-Menar du att spelare blir spottade på, hånade, bara för något simpelt misstag i en enstaka match? Ja jag vet att jag är okunnig men jag trodde att man stöttade de sina oavsett vad. Det klart jag förstår att man kan bli förbannad å så men hån och spott…
-Så är det Anna. För det är nuet som gäller i idrottens värld. Allt annat är glömt. I bästa fall finns det sparat på nån gammal dvd nånstans.
Jag sänkte rösten lite grann innan jag fortsatte. Lutade mig fram över bordet och hängde på mina underarmar. Jag kom lite närmare Anna. Hon doftade gott av en parfym jag kände igen.
-Jag säger inte det här för att jag är sorgsen Anna. Jag säger det till dig för att det är min erfarenhet. Ska man söka inre tillfredställelse, personlig bekräftelse och en lycka som består då bör man leta på andra ställen än på fotbollsplanen. Har man ingenting annat så är tystnaden bakom den flyktiga och ytterst kortvariga orgasmen på planen en snedtripp som leder rakt in i bitterhet. Därför fastnar många fotbollspelare, de klamrar sig kvar i det dom känner igen alldeles för länge. Spelarna vill ha fler kickar. Spelarna vill fortsätta flyga högt och vägrar leta på annat håll. Jag förstår som sagt denna ytliga jakt.
Jag höjde rösten igen. Ville försöka få Anna att verkligen förstå hur mycket man kunde sakna de där kickarna trots att man är ”fed up” på allt annat runt fotbollen. Anna såg sig om oroligt. Hon var lite obekväm med min höga röst men jag bara fortsatte min predikan.

-Jag har ju varit där själv Anna. Man tror att det är det viktigaste av allt. Har man varit där vet man precis hur jäkla skönt det är att få skrika ut hela sin aggression och jubla ihop med likasinnade. Att få springa ut mot jublande massor med en hel kasse lyckopiller i magsäcken är just då livet. Man är hög, men inte på piller och puder. Man är hög på fotbollens inre själ och dess yttersta yta. Jag kan själv i mitt innersta leta upp de trippar som varit starkast i min egen karriär. Idag betyder händelserna väldigt lite även om dom ibland kan ge mig en skön känsla men inte mycket mer. Jag kan på något sätt känna stolthet över det jag presterat och till viss del uttrycka en tanke att jag ändå gjort något av mitt liv. Fast det är inte det som borde ge mig livskraft idag. Jag behöver en identitet utanför den här förbannade fotbollen. Det finns säkert fortfarande dom som gillar mig som fotbollspelare men det brukar stanna där. Djupare blir det inte, sa jag och log försiktigt medan jag pustade ut.

Jag sippade på kaffet som hade hunnit ljumna, snurrade oroligt på en sockerförpackning och trummade sedan lite tyst med min sked i bordet. Det surrade lite från kaféets ventilationssystem. Ett ungt par några bord längre bort satt och viskade till varandra medan de höll varandras händer. Det var rätt tomt i lokalen i övrigt.
-Vill du ha mer kaffe?
Anna skakade på huvudet.
-Nej tack, det är bra. Har druckit lite för mycket kaffe idag, blir väl svårt att sova i natt.
Jag drog iväg mot påtårskannan och fyllde på min kopp och kom sedan tillbaka och satte mig ner igen på den slitna ommålade trästolen framför Anna. Jag värmde händerna runt koppen och gick in i min berättelse igen.

-Anna, jag måste få berätta om mitt livs största och kraftigaste orgasm. Ja förlåt uttrycket men det var verkligen så det kändes. En jävla explosion. Den kom så lägligt efter ett deprimerande år på norska vestlandet. Ett år jag inte ens önskar en ovän. Den skräckhistorien måste jag ta för dig nån gång Anna. Det var det som startade hela den här mentala skiten jag sitter i.
Men först orgasmen, jag skrattade till. Anna log och såg inte det minsta besvärad ut. Hon sträckte sig efter sitt glas och tog en klunk vatten, sedan lutade hon sig tillbaka på stolen igen.

-Vilken kick det var. Jag hade kunnat bli frälst på kuppen för så stark var upplevelsen. Den var så oväntad, ja nästan chockartad både för mig och för klubben. GAIS var nykomlingar i division 1 södra. Ändå gick vi rakt igenom serien och landade på en allsvensk kvalplats. Laget var en raket som tagit fart och inte gick att stoppa. Själv var jag långt ifrån kvalmatcherna efter en allvarlig fotskada som hållit mig borta från planen i tre veckor. Det borde ha dödat hela min resterande säsong men genom ett mirakel blev jag frisk.
-Mirakel? Va hände då?
-Haha… Mirakel å mirakel? Helt plötsligt en dag när det var klart att vi skulle få kvala kom vår läkare fram och talade om att min fot var spelklar. Tidigare hade han sagt att säsongen var över för min del. No chans till vidare spel. Fattar du Anna?
-Hmm, jag tror det. Låter som en chansning om du frågar mig. Men vad vet jag om sånt.
-De klart att det var en chansning. Jag var viktig för laget. Utan mig hade det blivit bra mycket svårare att vinna. Läkaren gav klartecken och jag tränade två träningar innan duellen mot Kalmar FF. Det är egentligen fysiskt omöjligt att klara. Kanske en match på ren adrenalin och vilja, men två matcher, aldrig.

De där sista 90 minuterna på Fredrikskans i Kalmar dominerade de röda fullständigt. Själv stapplade jag proppfull med mjölksyra omkring på gräset. Så såg det nog ut men inuti mig fanns ett rus som bedövade alla sinnen som gav trötthetssignaler. Jag sprang omkring i en bubbla, hade tunnelseende men gnetade envist på. När matchen tog slut stod världen stilla. Allt gick i ultrarapid. Jag såg lagkamraterna långsamt springa omkring framför mig med armarna upp mot himlen. Dom skrek, fast jag tror inte att jag hörde något ljud. Själv ramlade jag utpumpad ner i det höstkalla gräset. Jag var så trött att jag inte orkade vara glad, kände mest lättnad att det var över.  Kroppen var helt knäckt och det värkte i varenda muskel och varenda led. Jag tog mig upp och vandrade bort mot resten av gänget. Där stod redan alla och insöp sina egna trippar framför den stora supporterklacken som grät av glädje. Deras flaggor vajade, halsdukar vevades runt över huvudena, sånger ekade ut över Kalmar Sund och alla kramades förstås. Det var som en explosion. All nervositet hade gått över i glädjehysteri. Det var verkligen en orgasm Anna. En sån där blixtrande jävel som den är hos en pojke som når fram sin första gång i livet. Sen blir man bara trött och vill sova. Vilket vi kunde göra på bussresan hem, efter att vi tömt några backar öl.

Anna satt bara tyst och log. Hon kunde inte göra annat då jag inte lämnade plats för dialog. Hon lät mig hållas, visste att jag behövde det här. Det var länge sedan någon lyssnat. Så jag fortsatte snabbt.

-Väl i Göteborg hamnade vi på en krog. Där hade GAIS hårt prövade supportrar samlats för att hylla oss. Jag vet inte hur många som fanns där men hela torget framför ingången till nattklubben var invaderad av grönsvarta färger. Bengaler brann, sånger skreks ut igen och vi spelare tog emot härligheten på en balkong en trappa upp i festlokalen. Och då skakade återigen kroppen, den arbetade fram de sista skärvorna av styrka. Jag bara njöt. Resten av natten blev en orgie i leenden och glada människor. Massor av supportrar var framme och bjöd på öl. De tackade och kramades. Det fanns så oerhört mycket energi som var tvunget att släppas lös denna natt och jag bara bet ihop och bet ihop. Jag var på väg att falla omkull av utmattning och berusning. Jag kunde inte ta emot mer kärlek, var tvungen att lulla hem. Men då var klockan snart fem på morgonen och stan var nästan tom. Jag vandrade hem i armarna på Sofia och somnade med ett nöjt grin i sängen.

Dagen efter fortsatte egot att njuta när tidningarna öste ut hyllningar till laget som genomförde miraklet.

Fyra svartklädda tjejer kom upp för trappan med kaffekoppar och mackor. Jag följde dom med blicken tills dom satte sig längst in i ett hörn och plockade fram skrivblock och skolböcker. Flyttade tillbaka fokus på Anna som satt och rev av en liten bit papper som hon stoppade in ett tuggummi i och la på sitt fat.
Hon märkte att jag tittade på henne.
-Va då?, sa hon. Ögonbrynen for upp i en frågande gest.
-Du har inte tröttnat? Jag vet att jag predikar.
-Prata kan du i alla fall, den saken är klar. Anna skrattade till igen.
Fortsätt nu Peter. Jag vill veta hur det här slutar.

-Okej. Redan några dagar efter kvalvinsten blev allt knäpptyst. Spelare drog iväg på semestrar. Styrelsen började direkt rensa i leden. Det blev en massa separationer innan vi hunnit träffas igen efter framgångarna. Den där fantastiska glädjen förbyttes i splittring. Det gick bara någon vecka sedan låg all fokus på nästa år. Nuet var glömt. Måste framåt, får inte ta vara mer på denna seger.
Vilket baksug det blev. Allt var svart och tomt. Vardagen slog ned som en bomb och det kändes som om inget av det vi gjort betydde något. Jag ville få njuta längre än så här. En vecka var ingenting. Det kändes som om klubben berövade oss spelare på det genom den skoningslösa rensningen av spelare och den onödigt kvicka fokuseringen på nästa säsong. Men innerst inne förstod jag ändå att man måste gå vidare och planera framtiden för det är fotbollens själ att göra så. Stannar man upp börjar klubben trampa vatten. Man slutar att utvecklas.

Det är det jag menar Anna:

-Tid att njuta och glädjas finns inte. Vardagen står ständigt bakom gathörnet och kastar blickar på än. Kanske får man försöka återfinna känslan av att röka segercigarrer på nostalgiträffar långt efter sin karriär. Kanske får man vara med i jubileumsböcker med statistik och gulnande fotografier. Men ger det någonting annat än en tillfälligt bekräftelse? Ett par klappar på ryggen som talar om att man uträttat något i sitt liv. Det fyller inte hjärtat med det man behöver, som mod och självförtroende. Det är totalt betydelselöst för det jag vill göra i framtiden. Kickarna från fotbollsplanen är borta. Kvar står minnena längst in i någon garderob och samlar damm. Man har kvar några gamla matchtröjor, några fotbollskor och lite träningskläder. Själv har jag även en sportbag med en bunt medaljer stående i garaget. Medaljer jag aldrig tittar på…

Det hade hunnit bli mörkt utanför fönstret. Kaffet var urdrucket, bruna smala ränder från spilld dryck hade stelnat på koppens vita emalj. Det var återigen tyst i lokalen, en buss brummade förbi på Storgatan. Anna flyttade på det tomma kanelbullspappret som låg bredvid henne, sockerpärlorna som blivit kvar flög ner på golvet när hon tog mina händer i sina. Hon var varm, hennes stålgrå nagellack var perfekt målat. Två guldringar blänkte till i ljuset ifrån bordslampan.
-Peter, det ordnar sig. Det kommer att bli bra. Jag lovar att hjälpa dig med att hitta en mening med allt igen. Jag tror att jag förstår vad du går igenom. Du är inte unik när det kommer till att tappa fotfästet för ett ögonblick i sitt liv. Du har varit med om massor, du har en enorm erfarenhet i livet. Vi ska lösa det här. Du har det i dig, styrkan. Jag kan se det på dig. Om du bara vill så finns jag här när du än behöver mig. Kom ihåg det.

Vi reste oss, drog snabbt på oss våra tjocka jackor och gick ut. Utanför på trottoaren vände sig Anna om och kramade mig länge och hårt. Det kändes skönt att få krama nån igen. Det var länge sedan jag hade haft någon som helst fysisk kontakt med en tjej. Jag hade saknat det. Kände att jag hade kunnat stå kvar där länge med Annas armar runt mig.
-Tack!, sa jag.
-När du vill. Replikerade Anna innan hon vände sig om och smög iväg bort mot Storbron.
Jag stod där en stund och tittade efter henne. Var så lycklig över att ha träffat Anna.
Sedan gick jag mot parkeringen på Järntorget. Satte mig i min svarta sportbil och letade efter något muntert i min CD-växlare men fann inget. Så Cowboy Junkies återhållsamma melankoliska sånger började istället sprida sig i bilen på vägen hem. Det var sent.

”Sun comes up,  it´s Tuesday morning. Hits me straight in the eye…

Nakenbadarna i Saint-Malo

Jag satt återigen och såg ut genom ett fönster på ett X2000 tåg på väg mot någonstans. Vi passerade Skaraslätten samtidigt som skymningen la sig över landskapet. Å så där ute på en grusväg mellan åkrarna på slätten såg jag en kille på en moped. Ensam stod han där i det begynnande mörkret ute i ingenstans och burnade upp spår i gruset. Vilka tankar kan han ha haft? Fy satan va fräck jag är…eller?
Jag hade själv moppe i början av tonåren, en Mustang Mamba. Kolv å drev-trimmad och upphottad med maffiga stötdempare. Det var lite coolt under ett drygt år sedan blev det töntigt plötsligt. Jag körde slut på den där och mina föräldrar var så besvikna på mig.

Jag plockade upp en resetidning ifrån stolsfickan framför mig och började bläddra. Storstadsfokus som alltid på hösten, New York, London, Rom, Barcelona förstås och Amsterdam. I en artikel om Frankrike dök en liten bild upp som jag tyckte mig känna igen. En borg med höga stenmurar omslukad av vatten. Jag läste under bilden och visst var det den lilla kuststaden Saint-Malo. Borgen som ligger naken och sårbar vid lågvatten reser sig stolt när högvattnet rullar in mot den lilla stadens skyddsmurar igen. Cirka 50.000 invånare bor permanent i denna vackra stad i Bretagne ut mot Jerseyöarna och den engelska kanalen, men under sommaren invaderas stadsbilden av det tredubbla.

I mitten av 80-talet var jag här och spelade en juniorlandslagsturnering i fotboll. Minnena poppade upp. Det var min bästa tid i landslagsdress. Given i laget på min centrala mittfältsplats. Jag drog till Stockholm med tåg en torsdag strax innan påsk, checkade in på hotell Adlon på Vasagatan. Dagen efter tidig morgon flög vi till Paris och därifrån buss genom hela Paris och det tog lika lång tid som resan från Sverige. Vi kom fram till ett mörkt, blåsigt och folktomt Saint-Malo runt midnatt.

Fyra matcher spelade vi på tre dagar. Ett stenhårt schema. På påskafton 1984 slog vi först Tjeckoslovakien klockan 10.30 på morgonen för att sedan spöa Grekland med samma siffror klockan 16.00 på eftermiddagen. Trött och krossad föll jag i säng efter den ansträngningen. Påskdagen förlorade vi gruppfinalen mot hemmalaget Frankrike med 1-0. Men vi spelade riktigt bra och var nära ett bättre resultat. Sista dagen blev det bronsmatch mot Sovjetunionen och vi vann med 2-0 och jag stänkte in det första av de två målen. Jag gjorde en kanonturnering och var så lycklig över att få vara där i ett gäng som trivdes väldigt bra ihop.

På kvällen efter middagen gjordes affärer med ryssarna på hotellet, det var fortfarande öststat och angivarmentalitet. På rummen bytte vi porrtidningar, värdelösa freestyles och märkes t-shirts mot rysk kaviar och vodka. Därefter var vi ett litet gäng som smög ut på de smala stenbelagda gatorna i Saint-Malos gamla stad. Vi hittade en pub där vi spelade biljard och drack oss berusade i våra svenska overaller. Visst va det så, jag minns det så i alla fall. Sedan sprang vi fulla med bar överkropp omkring och sjöng amerikanska arméramsor på de annars så tysta och öde gränderna inne i stan. Vi tog oss ner till strandpromenaden och tog trapporna minst fyra meter ner på stranden. Det var lågvatten och framför oss bredde en hundra meter lång sandstrand ut sig. Till vänster tronade den där borgen vars nedre delar var inslingrade i gröna alger och brunsvart tång. Strandpromenadens gatlyktor lös upp delar av stranden och långt därute kunde man se vattnet komma in i små regelbundna vågor. Vi slängde av oss alla kläder och sprang nakna ner mot engelska kanalens iskalla vatten och kastade oss i. Vi skrek och härjade och hade extremt kul i den rätt kyliga aprilnatten. Dagen efter passerade bussen samma strandpromenad och då låg vattnet och dunkade mot skyddsmuren. Ingen strand var i sikte, bara mörkt hotfullt vatten så långt ögat kunde se. Det här var mitt sista riktigt lyckade landslagsuppdrag, bortsett från en hyfsad snabbturné i Finland med matcher och dubbla segrar i Orimattila och Tavastehus.

Jag såg upp från tidningen igen. Det hade hunnit bli mörkt ute och jag såg mig själv i det där fönstret nu. En vuxen man, en sliten man med karriären bakom sig. En vilsen man på väg mot någonting okänt. En okänd framtid där tiden tickar och tickar och där röster där inne i huvudet ropar på någon sorts förändring. Ett annat liv. Men kanske är livet bara en illusion, ingenting är som det ser ut att vara. Vi trampar runt i våra ankdammar och känner oss viktiga. Pratar om saker vi tror vi vet allt om men som kanske inte alls är som det ser ut att vara. Jag tänkte på gänget ifrån Saint-Malo, femton unga killar som drömde om det stora genombrottet. De flesta av dom passerade jag på min väg mot min topp. Va gör dom allihop idag. Vart bor dom? Hur mår dom? Så dök den där killen på mopeden upp i mitt huvud igen. Han ute på Skaraslätten. Inne i sitt huvud. Vad är egentligen viktigt här i världen? Jag suckade, reste mig och gick iväg för att hämta en kopp kaffe i restaurangvagnen. Så tyst i tåget, bara vindens sus och tågdörrarnas elaka gnisslande på väg mot destination nowhere…

Det fanns ingen morgondag under de lyckliga åren…

Vi var ett framtidslag byggt av unga grabbar som hade fått misslyckats, härdats och spelat sig till klokskap på egna erfarenheter via tuffa tider innanför de vita sträcken runt planen. Ett storlag var i vardande på väster. De följande säsongerna skulle bli de roligaste i karriären. Fotbollen var som ett självspelande piano, autopiloten var påkopplad och allt bara fungerade.

Livet lekte, det fanns inga bekymmer, inget allvar runt det omogna gänget som dygnet runt umgicks intensivt. På idrottsplatsens parkering hördes efter träningarna de välkända orden:
-Vem ses vi hos ikväll då? Denna gång var det Göran Persson som ropade där han stod och hängde på sin sponsrade lilla Renault.
-Hos Äpplet va, sa Skägget.
-Visst, Äpplet blir det, instämde Einstein.
-Är det okej Äpplet, att vi drar hem till dig och käkar? Hasse Petras vände sig bort mot klubbstugan där Äpplet stod och snackade med sjukgymnasten.
-Det är okej, är hemma om en halvtimma, svarade Äpplet.
-Pizza nån? Vädjade jag när jag kom ut med blött rufsigt hår från omklädningsrummet. Jag drar till Markbacken och köper min Calzone. Någon som ska med?
-Jag hänger på, sa Göran.
-Köper du en Hawaii till mig Göran, frågade Skägget. Du får pengar sen, måste åka och ta ut lite.
-Visst, någon mer som ska ha?
-Nä, jag åker till Ekersgatan istället, pizzorna är godare där, tyckte Einstein. Jag köper med en till dig Hasse, är skyldig dig för det.
-Perfekt, jag åker till Ekershallen och köper lite folköl.
-Okej, är det en sån dag idag? Då åker jag förbi hemma och hämtar några kalla i kylen.
Jag tog några steg mot bilen.
-Jag kan fixa en vitvinare om någon vill ha, frågade Skägget rakt ut i luften.

Det var onsdag och lill-lördag i stan. Så här såg det ut nästan varje vecka. Sammanhållningen var enorm och hemma hos Äpplet i en av betongbunkrarna i Oxhagen var samlingslokalen. Vi käkade, drack öl och spanade brudar på den nystartade musikkanalen MTV.Ofta fortsatte kvällarna på en krog någonstans.
Vi levde i ett kollektiv även om alla hade sina egna lägenheter runt om i stan. Suparhistorierna gick laget runt och vi slogs om att vara de största häradsbetäckarna i laget. Killarna var heta i nattens mörker på stans nattklubbar om de så hette Grand, Prisma, Strömpis eller Ritz.
Vi syntes i tidningarna, var lokala berömdheter och tjejerna sprang benen av sig i jakt på sex. Efter några lugna år var jag tillbaka i partylivet. Nu med större pondus och ett självförtroende som nästan gav vinst varje gång på det stora lotteriet runt dansgolven och bardiskarna i city. Häpnadsväckande ofta var troféerna blonda bombnedslag. Jag hade alltid inbillat mig själv att jag gick loss på svarthåriga brudar men missade alltid målet grovt. Faktiskt så funderade jag en hel del över det där men fick kapitulera och inse att det procentuellt måste finnas många fler blondiner i Örebro än mörkhåriga. I alla fall på krogen runt de spritbord som vi dominerade på nätterna.

De här åren var så lätta, det kändes som att trippa fram barfota i en midsommaräng. På fotbollsplanen flöt jag fram som en general. Samtidigt var det hårt slit och laget tränade alltid med turbon påkopplad. Vi spelade en underbar fotboll. Jag spelade underbar fotboll. Ibland. Kampliraren, och numer även artisten, som tidningarna kunde dra till med när det stämde som allra bäst. Talangen och framtidslöftet Peter Rahm stod på sin första högplatå i livet och jag log och njöt av min position. Det var kul med fotboll.
Jag hade förlikat mig med att det var det här jag skulle hålla på med i många år. Det var ett extremt drag i klubben. Självförtroendet var stort och på väg mot högmod då storebror från söder i stan var i kris och för första gången riskerade att degraderas till lag nummer två i den lokala seriepyramiden. Det var västergrabbarna som skulle erövra staden med sitt ungdomsgarde. Det sprutade av glädje, spontanitet, lättja, naivitet och ren och skär ungdomlig dumhet. Men även av talang, kunskap, finess och en enorm vinnarmentalitet.

För det här laget, de gyllene åren, fanns det ingen morgondag. Alla levde i nuet och i nuet fanns inga motgångar. Det var ett fullständigt vansinne. Det var min första högkonjunktur i livet. Så mycket hände under den här korta perioden. Gjorde militärtjänst och led så in i helvete i den världen. Flyttade sedan hemifrån. Jag fick en tvåa på Skolgatan 30, nedre botten. En nyrenoverad lägenhet helt i vitt men med mörka trägolv. Ett centralt boende, nära kaféerna och krogarna. Min nyleasade Golf GTI med feta däck och blänkande fälgar bara väntade på att få gasen i botten. Det tog inte mer än fem minuter från hemmet till träningen. De raka tvåfiliga tävlingsbanorna Västra Nobelgatan och Hertig Karls Allé låg bara och väntade på den svarta pärlan när jag kom som en projektil med ett avgasmoln i ryggen. Jag syntes på bilder i tidningarna med min långa hårman. Såg mig som ett bete på jakt efter de tjejer jag gått miste om under min uppväxt. Revanschens år var här och grabbarna i omklädningsrummet bara skrattade åt mitt ego.
-Betalar du de där jäkla murvlarna, retades Skägget.
-Vad kostar en helsida din jävla smilfink, skrek Äpplet.
Jag bara garvade.
-Det krävs klass och stil för att nå ut grabbar, det är bara jag som har det. Kolla på er själva, hur ser ni ut. Pinsamt.
-Det är bara för att du är så ung och oförstörd. Du är ofarlig Peter, sa Skägget.
-Snygg menar du väl, fortsatte jag medan jag snörade på mig fotbollsskorna.

Jag var tjugo år och en mycket lovande spelare som spåddes en stor framtid. De lyckade pojklandslagsåren låg långt bakom mig. De åren hade fortsatt med ett juniorlandslag där jag till en början var en nyckelspelare och viktig ledare utanför planen. Jag kände att jag kunde mäta mig med de bästa spelarna ifrån de andra europeiska länderna som vi mötte på internationella turneringar. Självförtroendet var på topp tills vi fick en ny förbundskapten. En auktoritär före detta militär som hatade mig och mitt långa hår och min guldring i ena örat. Han hette PM Johansson och ville att alla skulle marschera i raka led. Redan på den första samlingen började han pika mig om mitt utseende. Jag kände ständigt hans elaka blickar i ryggen. Plötsligt var allt jag tidigare gjort så bra ute på planen fel. PM Johansson petade i varenda lilla beslut jag tog, stack in osäkerhetskilar i mitt självförtroende och lyckades rasera all tro på mig själv som jag byggt upp under de senaste åren. Kommentarerna om håret och guldringen blev krav på att klippa sig och plocka bort örhänget annars hade jag inget där att göra. När det kravet kom var mitt självförtroende redan förstört. Jag var petad i förstauppställningen och det dröjde inte länge innan jag var utanför juniorlandslagstruppen.

I klubblaget gick det desto bättre. Jag spelade stor fotboll och utvecklades hela tiden. BK Forward slogs i toppen varenda säsong och lyckades till sist vinna ett kval och gå upp i landets näst högsta serie. Den gyllene generationen nådde sitt max säsongen efter i och med en femteplats 1987, strax bakom storlag som Djurgården och ÖSK. När fem omgångar var kvar att spela hade vi fortfarande chans att avancera till allsvenskan men vi kroknade. Året efter var vi nära att åka ur.

Efter sex säsonger i a-laget började även motivationen tryta. Jag ville vidare, till allsvenskan, som så många av mina gamla landslagskompisar. Visste att en rad klubbar hade besökt Trängens IP de senaste säsongerna. Men ingen av dom ville ha mig. Jag började misströsta. Insåg inte då att räddningen låg mycket närmare än vad jag kunde drömma om.

Eighteen and life to go…

En ung man, en ny vår och livet framför sig…
Våren då allt kunde ha tagit slut?
Dagboksanteckningar.
Februari 1985

-Onsdag 20/2-1985

Struntade i träningen. Fan va allt är skittråkigt.
Depression.

-Torsdag 21/2-1985

Träningen gick dåligt. Usch. Det är inte kul alls just nu.

-Tisdag 26/2-1985

Träningen tråkig, fy usch. Deppigt värre.

-Onsdag 27/2-1985

Jag är otroligt trött på att träna!!!

-Torsdag 28/2-1985

Fy fan för fotboll! Tråkigt.

Mars 1985

-Torsdag 7/3-1985

Träningen var tråkig som vanligt! Fy fan för fotboll för tillfället.

-Tisdag 19/3-1985

Jag struntade i träningen. Usch, fy, ditt svin.

April 1985

-Torsdag 4/4-1985

Träningen tråkig på en dålig plan.

-Fredag 5/4-1985

Fy fan va tråkigt! BKF-Motala 1-1. Fittmatch.

-Torsdag 11/4-1985

Ingen träning. Skönt!!

-Onsdag 24/4-1985

Träningen skandaltråkig nu igen.

-Måndag 29/4-1985

Tråkig träning som vanligt.

Maj 1985

-Fredag 3/5-1985

Tränade, usch va tråkigt.

-Söndag 5/5-1985

Tränade sedan. Tråkigt som vanligt.

-Onsdag 8/5-1985

Träningen tråkig som vanligt. Gräset är redan snustorrt.

-Torsdag 9/5-1985

Träningen värdelös. 8 man på ett stenhårt grönområde.

-Söndag 19/5-1985

BKF-Viken 0-1. Jag var kass och blev utbytt. Fittmatch!

-Torsdag 30/5-1985

Tråkig träning. Stämningen i laget börjar bli dålig.

Sorgen över att inte längre få tillhöra…

Det var på den sista dagen i arméns tjänst. Vi gick omkring på logementet och sa farväl till varandra efter sju och en halv månad tillsammans på idrottsplutonen i Växjö. De flesta va enbart lyckliga över att få lämna detta auktoritära skithål och gå vidare i livet. Men för några var det mer smärtsamt. Fortfarande kan jag ibland se tårarna framför mig, tårarna som rann nedför kinderna på S där vi kramade varandra i korridoren.

S var från någon liten håla i Blekinge och jag har för mig att hans familj höll på med jordbruk. En blyg och tillbakadragen kille som var bra på fotboll men som inte var någon som steg in i ett rum med allt ljus på sig själv. Snäll och hjälpsam men i bakgrunden. Jag har genom åren tänkt på honom då och då. Kanske var det som jag såg som ett fängelse något helt annat för S. Kanske var det första gången i livet som han på allvar fått tillhöra en gemenskap som med tiden blev väldigt stark trots alla våra olikheter.

Nu vet inte jag vad som hände med S. Men då i den stunden såg jag på honom och tänkte att det var raka vägen tillbaka in i anonymiteten på den Blekingska landsbygden igen. Sorgligt och ödesmättat på något sätt.
Men som sagt, jag vet inte. Har inte träffat honom efter den där sista dagen, muckardagen, i Växjö. Men jag vet att jag aldrig sett honom på fotbollsplanen under alla mina år. Kanske blev han istället bankdirektör, jurist, steppdansare eller hög chef på google med massor av vänner och en social kompetens. Men just då den dagen.
Sorgen i ansiktet. Som om livet precis tog slut.

Det är ju det där som många vittnar om när fotbollskarriärer tar slut. Sorgen över att inte längre få tillhöra. Omklädningsrumjargongen den kära. Det är oftast inte själva spelandet som saknas utan gemenskapen och känslan över att få vara ett med en färg, ett klubbmärke en grupp med individer som ofta lever ihop oftare än med sina familjer. Man har tränat, duschat, sovit, rest, ätit, bajsat, festat, kramats och bråkat tillsammans.
Det är som ett äktenskap som kraschar för väldigt många och när jag ser ut över vårt svenska fotbollslandskap så ser jag dessa individer som jagar och jagar efter denna gemenskap som dom misst och nu desperat söker på annat sätt. Dom finns på alla nivåer. Några figurerar i offentligheten i TV, tidningar, reklam och skojiga uppvisningsmatcher. Andra finns gömda i fotbollsmyllan runt om i vårt land. Hur dom mår är svårare att veta.

Själv är jag i det fallet en lyckligt lottad man. Jag har aldrig haft den längtan tillbaka till omklädningsrummen och nostalgiska träffar där gamla fotbollsminnen ska utbytas. Visst har jag deltagit, många gånger. Sett fram emot det för att jag hoppats och trott på det. Men så har jag gått därifrån med en sorglig klump i magen. En klump av besvikelse över mig själv, för att jag känner så. Jag skulle så gärna vilja tillhöra, känna att jag är en del av gemenskapen. Visst finns det många individer som jag tycker väldigt mycket om, personer jag gärna träffar då och då men det här kollektivet. Den kollektiva gemenskapen.

Träffade en gammal ungdomsvän på Köpmangatan häromdagen. Han berättade om deras gamla kompisgäng från tonåren som skulle åka på resa ihop i dagarna. Nostalgiparty. Han berättade om en 40-års fest i Spanien för ett antal år sedan. Hemma hos födelsebarnet på spanska solkusten. Hårt krökande, skratt och glädje. Gamla kompisar med historia ihop. Det högg till i magen. Avundsjukan. Jag fanns ju med där i ytterkanten men har aldrig blivit inbjuden. Precis som i andra konstellationer från de åren då jag flöt omkring i skarven av fem-sex kompisgäng. Melankolin hugger mig alltid i magen när jag hör om sånt. För någonstans vill jag så gärna delta, vara en del av den där kollekitva gemenskapen.

Men igen. När jag någon gång glider in i det där så går jag nästan alltid hem med en annan sorts klump i magen. En tomhet och sorg över att faktiskt inte passa in.

En jakt på livet

Solen stod högt på himlen och det var fridfullt och vindstilla i centrala Örebro. Värmen var tryckande och hade så varit de senaste två veckorna. Invånarna i staden höll på att flyta bort och klädde av sig så mycket dom kunde utan att anses nakna. Jag och Anna satt och lutade oss emot baksidan på Karl XIV Johan statyn nere vid Järntorget. Vi hade varsin bägare med mjukglass i vår hand. Vi satt i skuggan och såg ut över slottet. Centralparkens gräsmatta var full av ungdomar som satt och solade och drack öl. Det var en härlig dag trots att svetten rullade ner längs ryggen på mig och landade nere vid bältet i en liten pöl.

-Jag tänker flytta från stan, sa jag.
Anna ryckte till, vred huvudet och tittade hårt på mig.
-Va säger du? Flytta? Vart då?
-Det har jag inte bestämt än. Men jag har sålt huset och har bilen på annons på blocket. Ska sälja möbler och hela skiten hade jag tänkt mig. Bortsett från böckerna och mina skivor ska allt bort.
-Men…när bestämde du det här? Du har aldrig nämnt något som ens snuddar vid en flytt. Du har ju känt dig så trygg här även om du mått dåligt och varit vilsen. Men vilsenheten har väl mest handlat om det som händer inom dig och inte så mycket med platsen. Så har jag uppfattat det i alla fall.

Anna såg smått chockad ut. Hennes ord kändes en aning anklagande och jag kände inte igen hennes reaktion. Vi hade umgåtts en hel del det senaste halvåret, kommit varandra närmare än jag hade kunnat tro när vi först mötte varandra på den där kursen vid Eurostop. Då såg jag Anna mest som en länk ut ur mörkret men vår relation hade blivit mycket mer än så. Hon var vacker, lite äldre än mig, och framgångsrik. Jag hade frågat henne en dag varför hon hjälpt mig så mycket, undrade hur hon orkat stå ut med mina monologer av mörker och svada. Anna hade blivit arg av frågan.
-Fattar du inte det Peter? Hade hon sagt. Jag bryr mig faktiskt om dig. Redan vid vårt första möte kände jag att vi hade någonting gemensamt. Vi har delat samma mörker.
Anna berättade om när hon kommit hem ifrån London och fött barn i Stockholm. Hon hade gått igenom en djup identitetskris som framkallat ångest. Hon hade fått panik av att bli mamma och visste inte vad hon skulle göra i framtiden. Hon kände sig låst, fast för all framtid i familjefacket.
Hon hade gått i terapi under ett helt år innan hon hittade fram till sig själv igen. Då var skilsmässan redan ett faktum och hon fann sin annons i DN och flyttade till Örebro.

-Jo jag vet. Örebro har varit bra för mig. Det är min stad men ändå inte.
-Hur menar du då?
Jag dröjde med svaret. Såg bort mot Stora hotellet till höger. Blicken flöt sedan förbi det lilla vattenfallet och över de av slottets tre stolta hörntorn jag hade framför mig. Det gnistrade i det svarta vattnet som denna dag faktiskt inte såg så skitigt ut som det brukade.
-Jag älskar det här, sa jag sedan. Den här stan har blivit så jävla vacker.
-Jamän så stanna här då. Annas röst hade blivit mjukare igen.
-Det är inte så enkelt. För även om varje gata talar till mig, bjuder på gamla minnen, så är det ändå en viktig sak som fattas.
-Vadå Peter?
-Jag känner mig så förbannat ensam Anna. Har alltid varit stark på egen hand men något har hänt inom mig. Vardagen är så definitiv. Förr fanns alltid ett mått av nyfikenhet och vad-händer-nu feeling inom mig. Nu bara ”är” allting. Fortfarande har inget jobb dykt upp. Det ringer visserligen klubbar från gärdsgårdsserier och erbjuder tränarjobb med feta svarta lönekuvert, men du vet ju att dit vill jag inte. Fotbollen är avslutad för mig.
-Det vet jag Peter. Men den här ensamheten? Du känner väl många här i stan?
-Det finns massor av bekanta, det är sant. Men vänner…
Det har jag inga kvar. Alla år som jag var iväg  gjorde att jag tappade greppet om den sociala tråden. Det är mitt eget fel. Du vet det här med ensamvarg. Jag trodde att jag skulle finna min väg in i nya sammanhang när jag flyttade tillbaka men jag har upptäckt att det nästan är lättare att vinna miljoner på lotto än att nå in och bli accepterad i kretsar man inte redan är med i. Det är som om alla förväntar sig att jag är ingift med fotbollen.
-Jo, jag vet hur du kämpat Peter. Men det tar tid att vrida människors invanda tankemönster. Kommer bara nån över den där osynliga gränsen som betyder aha, den där Peter är inte född i farstun. Han är en tänkande människa som fattar bra mycket mer än fotboll. Fattar en så fattar fler, människor är flockdjur. Samtidigt känner jag mig lite skyldig att jag inte har kunnat få in dig i ett sammanhang. Men det har inte alltid varit så lätt då du inte direkt varit glasklar i dina tankar.
-Du har rätt. Jag är en förvirrad jävel så du ska inte känna skuld. Våra samtal har hjälpt mig enormt. Utan dig hade jag inte suttit här och käkat glass och mått fint i värmen. Men jag har nästan inget kvar här längre. De få förtroliga bland kompisarna har jag kvar även om jag flyttar. Skägget, han kommer alltid finns där till exempel. Men brorsan, Patrik du vet. Han har flyttat till Karlstad. Träffade en donna från Sunne. Morsan gick bort för ett par år sedan och farsan har jag inte snackat med på tio år. Senast bodde han fortfarande i Sundsvall, mer vet jag inte.
Men jag kommer att sakna dig Anna. Ingen förutom Sofia vet så mycket om mig och mina ständiga grubblerier. Jag tycker om dig väldigt mycket, vill att du ska veta det.
-Det kommer bli oerhört tomt även för mig Peter. Jag kommer sakna dig också.
Anna la en hand på min arm samtidigt som hon sa det. Hon var tyst i några sekunder, såg ut över ån.
-Men du kommer vara saknad av fler än mig om du nu gör slag i saken och drar. Även om du inte tror det själv så är jag säker på det. Jag vet det.

Ett par änder hoppade upp från vassen nedanför oss där vi satt. Änderna vaggade fram som en rad höggravida kvinnor. På gräsmattan kastade några juniorer frisbee trots trängseln och i skuggan, invid buskarna, låg en alkis och sov ruset av sig. En polisbil åkte långsamt förbi biografen Roxy och spanade ut över parken.
-Några tankar om vart du ska dra någonstans måste du väl ändå ha, frågade sedan Anna. Vart ska du flytta?
-Vet inte om det där med att flytta är prioritet ett. Först hade jag tänkt ge mig ut och resa helt planlöst. Som när jag drog iväg på kortresan till Köpenhamn du vet.
-Det gick ju inte så bra va? Anna såg roat på mig och log.
-Nej, det gick verkligen inte speciellt bra.
-Blir det inom Sverige då?
-Nej. Det blir nog allt annat än Sverige. Du vet Anna. Under alla år som jag spelat fotboll har jag fått besöka en jävla massa länder och kontinenter i världen. Men jag har knappt sett någonting ändå. Allt har varit fotbollsplaner, hotell, flygplatser och en del bussresor a la been there, done that med trynet tryckt mot en glasruta. Kanske har jag fått några timmar att halvjogga runt i centrum av en storstad eller en eftermiddag på en sandstrand. Nu vill jag se det äkta, jag vill tränga under huden på platserna jag besöker. Jag måste komma iväg denna gång. I tre år har jag jagat livet genom Örebros gator och torg, det får vara slut nu. Nu ska jag jaga vidare genom Europa och därefter ut i resten av världen.
-Du tror inte att du jagar för mycket? Du kanske försöker för mycket, tror för stort om livet. Vardagen är inte så kul alla gånger, det är den inte för någon. Har du aldrig provat på att bara vara och förlika dig med tillvaron som den ser ut. Livet är inte som de där kvalmatcherna och mentala orgasmerna du berättade om för länge sedan.
Jag funderade en stund innan jag svarade. Tittade ner i backen.
-Det kanske är så att jag ställer för höga krav på livet, men den här förlamande känslan jag burit på så länge måste utmanas. Jag tror att det bästa sättet att vakna upp på nytt är att utsätta sig för utmaningar som får hjärnan att börja arbeta på högvarv. Och den utmaningen får jag inte här. Jag får ingen chans att utvecklas.
-Så vart bär det av då? Har du några favoritställen?

Annas glass var slut. Bägaren hade hon ställt bredvid sig och ett par småfåglar tassade nyfiket runt bägaren och stirrade på de där små strösselkornen som blivit kvarlämnade. Plastskeden satt hon och tuggade lite lätt på och såg upp från under hennes lugg.
-Jag har fått en vild idé, nästan viskade jag. Vet du, det finns ett jättefartyg kallat Emma Maersk som är nästan störst i världen. Den är upp emot femhundrameter lång och bred så in i helvete. Femtontusen containrar får det visst plats på fartyget. Femtontusen! Tänk att tuffa fram i ett lugnt tempo med den över Atlanten och möta soluppgången varje dag.
-Låter inte vidare kul tycker jag. Jag skulle bli rastlös på fem sekunder och få cellskräck av att veta att jag inte kommer av när jag vill.
-Håller inte med, det vore underbart. Men framför allt vore det lagom galet och totalt oväntat. Jag behöver lite galenskap. Jag läste en bok för något år sedan av en brittisk kvinna, jag tror hon hette Jenny Diski. Hon hade en hel del tunga stenar i sitt livsbagage. Hon gillade därför att resa och fly sin vardag för att att kunna må bra. Hon hoppade på ett containerfartyg som tog henne till USA och Florida. Jenny beskriver resan som tog flera veckor som en otroligt poetiskt, kontemplativ erfarenhet. Jag blev fångad av det där. Funderar på att ge mig av på ett av de där enorma skeppen.
-Ska du till USA då, eller?
-Jag vet inte, USA, Sydamerika eller Asien? Bara jag kommer iväg någonstans. Sen har jag ju en massa drömmar och tankar vart man skulle kunna flytta mer permanent för att bygga någonting nytt. Börja om från början med blanka kort. Jag tror aldrig att jag kommer att få en chans här hemma. Jag är alldeles för fastlåst och identifierad som fotbollsspelare. Folk tror inte jag kan nått annat. Men du, vi skiter i det nu. Är du sugen på ett glas vin? Vi kan väl gå och sätta oss på Rosalis.

Hundra meter bort slog vi oss ner på uteserveringen och beställde in två glas Frascati med tre isbitar var. Där var det lugnt och tyst. Bara bussarnas elaka brummande från samtrafiken ett par gånger i timmen kunde förstöra ron i sinnet. Från Drottninggatan kom cyklar i långa rader forsande in på Storgatan på sin väg mot de norra delarna av stan. Bruna och rödbrända kroppar var på väg hem från dagens bad och solpass. Några andra kom gående med gröna systemetkassar på väg ut mot samma platser för grillning och festande. Det var ju semestertider fortfarande.

Vi hann med ytterligare ett glas vin innan det var tid att resa sig. Anna skulle hem och duscha och byta om och sminka sig ännu finare. En kväll på stan med vänner väntade medan jag själv skulle just ingenstans. Det blev väl en kväll på verandans möbelemang som var en del av husets inventarier som inte var nedmonterade i delar eller instoppade i kartonger. En whisky och en biografi om den amerikanske punk och rockikonen Patti Smith stod och väntade i hemmet.
Vi skiljdes vid pressbyrån utanför Flacks revytempel och Anna kramade mig hårt och länge.  Jag besvarade kramen och det kändes bra att stå där med henne i den kvava och kletiga sommareftermiddagen. Det spreds en värme i kroppen som jag inte känt på länge.
-Ta hand om dig nu. Har du tagit ett hundraprocentigt beslut om det här resandet och flytten? Behöver jag vara orolig för dig?
-Nej, nej. Du behöver inte vara orolig. Men beslutet är taget. Huset är redan sålt och jag ska vara ute ur det om ett par månader. Bilen hoppas jag snart bli av med. Möbler och den andra skiten har jag snackat med en auktionssnubbe som skulle kunna tänka sig att ta tag i en del medan jag kommer att skänka bort resten till välgörenhet. Ja inte skivorna och böckerna förstås. Dom får jag väl magasinera.
-Du måste lova mig en sak Peter.
-Vadå?
-Du får inte resa utan att jag fått träffa dig igen. Så dra inte bara. Då blir jag förbannad. Anna skrattade till lite grann. Sedan måste du höra av dig så jag vet att du i alla fall mår okej. Jag åker ju snart själv iväg på tre veckors semester.
-Vart ska du då?
-Åker till Mallorca med en gammal kompis från min tid i Stockholm.
-Aha, och du snackar om att inte berätta om resor…
-Det är väl lite skillnad på tre veckor och en flytt från stan?
-Jag bara skojar med dig Anna. Hoppas du får det jävligt skönt, det är du värd.
Vi kramades igen. Stod så i ett par minuter innan jag släppte taget lite grann och tittade Anna i ögonen. Därefter pussade jag henne rakt på munnen. Ha det jättebra nu Anna och njut av semestern. Jag log, vände mig om, och började gå Storgatan fram. Svampen stod i kulissen och brann. Dagens sista solstrålar klädde in vattentornet i en glöd av värme.