På landet under vinterns första snöstorm…

Årets första snöstorm av mindre format lägger sig perfekt samtidigt som jag tar bilen, doggen och styr genom motorvägsslask ut till landet. Trettio minuter bort från stan ett annat tempo. Vinter och ett öde sommarstugeområde. Jag och doggen nästan helt ensamma i ett allt mer tilltagande snöfall som färgar marken vit.
Vi pulsar genom tung blötsnö på de små grusvägarna. I mörkret hör man vatten porla någonstans därute, siluetten av något som kanske är en räv springer hukande över fältet och långt, långt bort hördes landsortsbilar varva upp sina motorer och sladda runt i snöslasket.

Jag stannade mitt på vägen som jag brukar göra då och då när jag är ensam ute i obygden. Jag stannade och vände mitt ansikte mot vinden och blundade. Snön la sig hårt över pannan, ögonen, kinderna och min haka.

Å så tystnaden…

Det är så skönt att få stå så här ibland eftersom det fullständigt avdramatiserar hela ens person. I denna miljö inser man hur liten man egentligen är, hur lite det man gör egentligen betyder på riktigt, på allvar, på det djupaste djupet av vår existens. Om man just i den stunden skulle sjunka genom jorden och försvinna så skulle säkert en del människor i ens närhet bli ledsna och kanske sörja att man inte längre finns där men för övriga mänskligheten går livet vidare. Det är en sorts nedmontering av ens ego och det är så skönt. Man tror så ofta att det man håller på med är så viktigt, att man är oumbärlig. Egentligen är man bara en i en enda lång rad av individer som vandrat samma jord genom årtusenden. Det låter kanske som en sorglig känsla men är för mig stärkande.

Men det klart, ibland ger jag mig iväg av andra anledningar. Som den där gången för många år sedan i ett rött klassiskt torp med vita knutar någonstans mitt i Småland. Jag hade gjort bort mig under ett middagssamtal genom att som vanligt driva igenom en stark åsikt jag hade med resultatet att en person i vid bordet blivit väldigt ledsen. Jag hällde upp en stor whisky och vandrade iväg på en grusväg i den ljusa sommarnatten. Jag förbannade mig själv och min klumpighet. Jag ångrade inte själva åsikten utan enbart min brist att läsa av sällskapet och stämningen. Så jag drog iväg och ställde mig där mitt ute i ingenstans och såg upp mot den vackra himlen. Samma känsla av att kunna försvinna, samma känsla av att sugas upp av vegetationen och inte komma tillbaka.

Av någon anledning har jag samma beteende på fester. När fyllan värmer som mest brukar jag behöva samla ny kraft och komma undan det värsta livet och stöket. Då smyger jag iväg och ställer mig någonstans där ingen ser och låter tankarna dra iväg åt olika melankoliska fyllekvasifilosofiska håll. Efter en stunds kontemplation ger jag mig oftast in i partyt igen.

Det är i slutet av november och nu sitter jag här i soffan i min lilla stuga på landet. Det händer inte mycket just nu. Det är samma sak varje år vid den här tiden. Allting dör runtomkring mig. Men jag är van och vet hur jag ska ta hand om postfotbollssyndromet.
Först kommer paniken. Sedan kommer lugnet.
Det är när jag når lugnet som de här magiska stunderna uppstår.
Som idag i snöstormen vänd mot vinden och de våta flingorna som landade i mitt ansikte.

 

Annonser

En kväll på Örebro Slott…

Det var när jag besökte några släktingar i USA som den där perfekta ursäkten kom flygande över matbordet. Jag var tretton år och hade lärt mig äta med gaffeln och kniven i fel händer mot vad seden gör gällande i Sverige.
-Det gör ingenting, sa min släkting på bruten svenska. Här i USA äter vi som du.
Hon sa det säkert bara för att vara snäll. Jag kommer inte ihåg hur dom i familjen hade sina bestick men jag har svårt att tro att dom åt på något annat sätt i fina sammanhang ”over there” än här hemma. Men det var en bra förklaring. Ett sätt att inte genera mig. Så jag säger fortfarande alltid det om ämnet kommer upp.
-Ja, ja, ni käkar så där…
Jag gör som jänkarna, käkar med kniven i vänsterhanden.

Tänkte på allt det här för någon månad sedan när jag efter att ha hållit en föreläsning på ett seminarium om Maskulinitet och idrott blev inbjuden på middag till Örebro Slott och landshövdingen Rose-Marie Frebrans residens. Det var en finmiddag med skålar, hummanden och titta varandra i ögonen och nicka lite grann efter att man sippat lite på drycken som inte innehöll alkohol eftersom nykteristen Frebran bestämt att det så ska vara.

Annat var det på Gerd Engmans tid då efterfester firades glatt i våningens stora kök.
Men det är en annan historia som inte bör berättas i denna text.

Här satt jag med just Frebran och Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber och ett par av de andra föreläsarna vid ett runt bord inne i en av de stora salarna. Vi skulle äta fisk och bordet var vackert dukat. Men fisk äter man med fiskkniv och den måste man hålla i högerhanden. Det gick upp för mig under förrätten.
Jag har sällan, eller aldrig, genom åren varit på tillställningar så fina att man inte kunnat smyga med mitt sociala handikapp.
Nu var det väl i och för sig inte Nobelfestnivå på denna middag heller men det var ändå Slottet och landshövdingen.
Så det har aldrig funnits någon anledning att lära om. Det är en kvarleva från min uppväxt.
I föräldranas gatukök behövdes inga bestick och hemma i lägenheten fanns inte mycket till finserviser som skulle dukas rätt vid vardagsrumsbordet och sedan sitta rakt i ryggen och föra tomma samtal om ingenting. Jag var en förortskille som lärde mig käka streetwise.

Så har det fortsatt och jag har lärt mig att lösa situationen om det behövs. Jag smög iväg med den där fiskkniven halvt gömd i tröjärmen, tog mig in i köket och ropade på husmor. Därute kände jag mig nästan mer hemma och med bedjande hundögon förklarade jag mig och undrade om jag kunde få en vanlig kniv till fisken. Husmor bara log och drog iväg runt hörnet för att hämta min kniv. När jag kom ut hade gästerna börjat hämta huvudrätten på bordet. Jag anslöt med min tallrik, hämtade maten och gick tillbaka till bordet där ingen märkte, eller möjligtvis inte brydde sig, om mitt omvända sätt att använda besticken. Jag skålade i mineralvatten och vi hade faktiskt riktigt intressanta samtal till slut.

Och jag behövde aldrig använda den där amerikanska ursäkten denna gång och det kändes bra och jag kände mig trots allt ganska trygg i sällskapet. Ingenting gick djupare denna kväll utan tvärtom. Det var hemmaplan för mig som en representant från staden som dessutom nyss föreläst. Jag var bland vänner. Å kanske lär jag mig för varje dag. Kanske når jag en dag fram till en känsla av att njuta på dessa sammankomster.
Jag hängde hur som helst kvar länge i Slottet och gick som en av de sista i sällskapet.
Några minuter till så hade kanske Rose-Marie Frebran sparkat ut mig ur residenset.
Å då hade jag kanske varit i mitt rätta element. Till slut…

På fotbollsgalans röda matta känner jag mig aldrig hemma…

Fotbollsgalan 2011 var slut. Konfettin yrde över den uppbyggda scenen där Zlatan Ibrahimovic precis tagit emot sin femte raka guldboll som ett bevis på att han är landets bästa fotbollspelare.
En lång kväll med trista charmlösa tal från scenen hade rullat förbi bord 64 där jag satt med kollegor från Canal Plus och TV4.
Inne i Globen satt det vackra fotbollsfolket tillsammans med mediaeliten
och en och annan utländsk fotbollscelebritet. 

Några timmar innan hade jag anlänt Globen och hälsat på högdjuret Lars-Åke Lagrell innan jag hade vandrat den långa röda mattan fram, förbi mediauppbådet vars blickar sökte de
största stjärnornas gunst.
Strax därpå plöjde jag mig igenom en svart massa av mingelfolk med champagneglas i händerna.
Svarta kostymer, mörka slipsar, svarta klänningar och byxor. Svart överallt.

Jag sökte inga blickar, plockade fram min mobiltelefon och läste fast jag inte läste. Olusten trängde fram som vanligt, jag trodde att jag kanske hade förändrats men inte. Hjärtat slog lite hårdare, svetten sipprade ut ur porerna längs med ryggraden och jag kände handsvetten som ett dåligt omen. Jag letade efter för mig kända ansikten, kollegor, ansikten jag skulle kunna ta rygg på för att slippa stå där ensam och naken.

För alla verkar ju alltid känna varandra på sådana där tillställningar.

Galor och kändisfester.
Jag har varit på ett antal sådana genom åren. Dom lockar och kittlar alltid.
På förhand.
Men inte under. Eller efter.

Det här med mingel och snicksnack. Lite skvaller bakom ryggen.
En drink i handen, lite mat och vindruvor och ost.
Flyktiga möten som svävar förbi. Som sommarhumlor som hoppar från blomma till blomma.
Jag har försökt njuta och känna mig som en i gänget men lyckas sällan. Den här typen av socialiserande skaver. Det mesta är nog inne i mitt eget huvud. Men det är så många som bara vill tillhöra.
Så få intressanta samtal. Mest yta och bekräftande av varandra.
Har så svårt att stå och böja verb med människor jag inte känner i miljöer som mest handlar om att visa upp sig. Det är nog inte så bra för karriären. Men vad ska jag göra?

På väg ut från Globen när jag bestämt mig för att vandra mot tunnelbanestationen och ta mig tillbaka till hotellet inne i stan stod en taxi där med några bekanta och kollegor på väg mot den hypade efterfesten.

-Ska du med Pelle?

Det bläddrades med VIP-biljetter, kanske va det även drinkbiljetter. Nån hade fickan full och det skulle nog vara tillräckligt för oss alla. Jag hoppade in i taxin och fick lämna mitt öde i andras händer. Kanske skulle jag komma in, kanske inte. Det brukar lösa sig men det värsta är att stå utanför med kepsen i handen. Men jag kom in. Till det förlovade landet.

Efterfesten på Undici. Spritbord och meningslöshet. Ytterligare mingel, visa upp sig att man är där. Det fanns en tid då jag tyckte att det där var roligt. Spritbord, vipbord och brudar. Eller har jag tyckt det på riktigt? Har jag inte bara hängt med för att man ska för att sedan sitta där med en klump i magen för att allt är så tomt och förljuget. Tomma konversationer utan riktning. Jag har varit med, försökt ingå i det där. Suttit och tittat ut över sjöslagen. Och funderat.

Vilka är det där?

Jag är en katastrof som mingelmänniska. Vet inte om jag tillhör det där längre. Fotbollsetablissemanget. Fotbollsfamiljen. Va är det egentligen? Har jag någonsin tillhört den på allvar?
Jag har alltid bara velat göra ett bra jobb. Vara seriös å proffsig. Köra in i vargens kula och dra igen. På fotbollsplanen, i TV-studion och framför micken. Jag är så naiv att jag tror att det ska räcka.

Som vanligt gick jag genom ett relativt öde Stockholm efter ett par timmar i krogens dimma och glaskross. Som vanligt med en känsla av utanförskap. Som vanligt tänkte jag att den här gången var nog den sista.
Men man brukar stå där om och om igen de gånger som en inbjudan dimper ner i mailen.

Idag är det fotbollsgala. Igen. Den lär sluta som den förra. Med konfetti över Zlatan som vinner sin sjätte guldboll. Kvällen lär ha kantats av en rad mer eller mindre ointressanta tacktal, god mat för dom som får plats vid borden, mest dricka för de andra. Lite artisteri från scenen, något för de yngre och något för de äldre, och en skvätt humor för alla.

Däremot kommer inte jag att vara där. Jag tackade nej. Ingen kommer förstås att sakna mig. Det är inte sagt med sorg eller bitterhet utan mer som ett nyktert konstaterande. En självklarhet.
Jag kommer inte heller sakna tillställningen. Den är lite som ett förhållande som aldrig fungerat.

Men visst, någonstans önskar jag att jag vore lite mer av ett partyproffs men vafan…
Man är som man är.
Jag har provat så många gånger att vara någon annan men det har aldrig gått bra.
Å är det inte där jag är nu i livet. Att bli mera jag än att vara han.

Slutet som aldrig blev av på boken som aldrig blev skriven…

Brevet ramlade ner på golvet hemma hos Anna en snöslaskig morgon i slutet av januari 2003. Postmannens steg klingade av när hon böjde sig ner för att plocka upp det något tilltufsade och skrynkliga kuvertet med adressen skriven i stora bokstäver mitt på kuvertet. Anna hade sovit länge och gnuggade bort lite trötthet från ögonen, hon tog sin kaffekopp och gick och satte sig vid köksbordet samtidigt som hon vände och vred på brevet i hennes hand. Anna satte sin lillfingernagel i ena kanten och började sprätta upp det noga igenslickade kuvertet, drog sedan upp ett par handskrivna pappersark och började läsa de inledande raderna, en text hon hade hoppats på att få slippa och som gjorde henne lika dyster som snöslasket var avgassvart ute på gatan nedanför hennes fönster.

Du måste förlåta mig Anna.
Jag misslyckades.
Igen…

Denna osedvanligt trista jävla gråkalla januaridag hånar mig som ett föraktfullt skri från vildmarken. Jag insåg plötsligt hur bedövad jag återigen blivit. Ingenting är längre något kul, allt har förlorat sin mening. Jag är tillbaka på ruta ett, den ruta du hittade mig på den där dagen ute på Eurostop.
De senaste veckorna har jag vandrat omkring på gatorna som en lobotomerad psykpatient, jag har suttit död i hemmet och stirrat på min dator och hoppats på en revolution. Men inget händer inom mig. Kvällstidningarna spyr ut ytliga meningslösa rubriker om ickemänniskors liv. Allt flöde gör mig paralyserad och jag orkar inte ta in all skit som vräks ut till Sveriges indoktrinerade befolkning…

Så inleddes brevet till Anna som Peter skrev en sen torsdag medan blötsnön vräkte ner utanför hans fönster. Han skrev det från sitt köksbord, två skator såg huttrande på från under en gren på en gran.
Paret såg bekymmerslöst ut, de såg lyckliga ut trots att vinden tryckte på från sidan.
Peters avundsjuka vällde fram inifrån kroppens urberg. Han ville också sitta där och invänta våren, på en gren, med sin älskade. Han ville vara lycklig.

… Det ställs inte längre några krav på att använda hjärnan i samhället. Målet från den nya statsmakten media och den gamla traditionella politikereliten är att smacka in all tomhet, kravlöshet och göra oss till passiva soffproppar. Sånna som inte ifrågasätter någonting utan kan styras in i dokusåpornas totala make over-värld. In i idolfabrikernas, pokerpuckotävlingarnas, insamlingsgalornas och uppviglande egotrippade blogghuliganernas cyniska samhällsherravälde. Vi föses runt som en skock får där vi inte längre reagerar på den verkliga världen som finns mitt framför oss. Vi orkar nämligen inte utan nöjer oss med tom förströelse via remotens miljoner zappknappar. Människorna har somnat in, medvetandet orkar inte bry sig om någonting i deras eget liv längre. Livet med såpapatrasket känns ofarligare och på lagom avstånd från sina egna känslor. Hanterbart och tröttnar man kan man alltid rösta bort nån eller zappa till något annat skit som kastas fram.

Jag orkar fan inte konfronteras med det här mer. Olustkänslorna exploderar i kroppen, irritationen växer över den låtsasvärld som rullar förbi våra ögon. Jag mår verkligen dåligt och behöver stänga av. Men för att leva i samhället måste man fan hänga med, annars hamnar man utanför. Jag vill inte hänga med men känner att jag måste. Det är som en inplanterad gen som makten i hemlighet fört in i arvsmassan. Jag lever i en livslögn som kastar mig till mina egna demoner, mina egna vargar som hotfullt vill få mig att må dåligt. Allra helst skulle jag behöva ett riktigt utbrott och rensa systemet i kroppen. Därefter skulle jag kanske ha kraft att rensa i allt det som finns runtomkring. Men utbrottet kommer aldrig. Det odlas istället en hopplöshet som gör mig nere och som gör att jag drar mig undan så mycket jag kan på de stunder jag har möjlighet att fly. Mitt liv har blivit en evig tristess, trots alla försök till motsatsen. Jag kan inte samla glädje någonstans ifrån.
Jag frågar mig själv: Är jag så förbannat bedövad och asocial att jag inte kan roa mig med någonting?
Kan jag inte identifiera mig med någon i min omgivning som levt och andats på min sida av samhällets planhalva?

Men Anna, fråga dig själv.
Du har ju lärt känna en del av den sociala ordningen som jag härstammar ifrån. Så vad gör de som lever i min värld egentligen? Spelar golf eller leker Las Vegas i den nya masspsykosen poker. Dom springer på Solvalla och lirar på hästar. Sedan lirar dom på hundar, eller fotbollsmatcher, hockey, bandy, curling, casting eller vad i helvete som helst bara det är spel. Resten av tiden ser man på schlager och applåderar amatörer på TV. Amatörerna är de som invaderat underhållningsbranschen med upprepade ytlighetsprojekt på dumburken i synergi med slafspressen på kvällspressen.
Allt hänger ihop i en enda skum konspiration för att döva folket och få oss till knähundar som ska konsumera skit. Den skoningslösa förstörelsemaskinen kallad underhållningsindustrin äter upp våra hjärnor. TV-mediet och kvällsdrakarna sitter i samma båt och ror som galärslavar åt varandra. Allt handlar om upplagor och tittarsiffror, inget jävla skit om kvalitet och bildning. Allt ska nuförtiden avgöras i enorma folkomröstningar men folket har fanimej alltid fel, folket har ingen aning om vad dom gör. Dom styrs enbart av känslor och ren propaganda. Folket skulle säkert acceptera offentliga avrättningar om dem bara paketerades i ett läckert teveformat med schysst pausunderhållning. Det går att lura i folket vad som helst.

Jag måste skrika rakt ut:

Människor är inte så förbannat dumma, människor är i grunden kloka varelser. Det måste man ju tro annars är det ju lika bra att spränga hela planeten i luften på en gång. Fan, jag måste i alla fall göra något för att spränga min egen planet. Precis som jag har försökt de senaste åren. Jag trodde jag var på väg mot ljuset ett tag. Det såg hoppfullt ut under en period men det där locket sattes på igen och det eviga mörkret vann matchen ännu en gång. Nu måste jag börja om och försöka hitta koden igen. Koden som väcker mig från slummern som är på god väg att döda livsgnistan. Jag vill inte vara en trött desillusionerad gammal gubbe när jag inte ens nått the big forty. Jag måste samla mig och hitta glädje någonstans.

Det är ju så det är Anna, jag vet det. Du klargjorde det för mig varje gång vi träffades men jag kommer ändå inte vidare. Jag klarar det inte. Jag ser inga vägar till ett nytt liv efter detta fotbollsäventyr. Alla dörrar jag velat öppna har varit stängda och låsta med tredubbla lås. Det liv jag levt de senaste tjugo åren har kidnappat mig. Jag har repet runt handlederna fastsurrade i den gamla rutinens tyranni. Jag försöker elda på mig själv med indignerade pep talk framför badrumsspegeln.

Peter för helvete:

Du måste ju fatta att det inte bara går att sitta hemma och läsa gamla dammiga böcker i din patetiska själasörja. Det blir man ju galen av om det pågår för länge. Du hamnar på hispan. Men det är det enda som bringar någon sorts välbefinnande in i kroppen. Bara i litteraturen kan jag fly ut i en värld där jag vill existera. Litteraturen är hela min värld, där finns det jag söker. Men just därför håller jag på att förvandlas till en eremit. Jag drar mig ur samhället som det ser ut idag och hoppas på att människorna vaknar ur sin mentala röta. Det är kanske det som är lösningen. Att fly bort till en ö någonstans där tiden vandrar fram i ett mycket mer behagligt tempo, som en sorts långsamhetens lov. Där västvärldens mediala vulkanutbrott ännu inte nått fram. Där tankarna kan få fritt utrymme att tänka och värdera omgivningen utan propaganda och åsiktsproduktplacering. Kanske är jag inte en man för den här världen, för den här tidsepoken. Ytan snurrar allt fortare och jag blir yr i huvudet. Jag vill inte vara yr. Jag vill se klart och finna min plats i det stora ekorrhjulet som kallas life. Att söka en djupare mening med det här livet man har. Att söka något äkta, något man kan ta på. En känsla av att man är inblandad i någonting som verkligen betyder nåt på riktigt.

Vad betyder fotbollen egentligen när man lagt av och alltid haft känslan av att inte passa in och acceptera dess begränsade värld av pseudovärden? Ingenting förstås!
Fotbollsindustrin äter människor, den suger ut människor samtidigt som den frälser människor på ett otäckt och sekteristiskt sätt. Allt mäts i medaljer och pengar. Så länge allt går bra möts man av breda vita tandrader men vänder lyckan eller att man säger fel saker vid fel tidpunkter då kastas man ut ur gemenskapen. Klappar på ryggen vänds till tystnad när man inte längre gör nytta inom verksamheten. Å andra sidan är det förtvivlat svårt att bryta sig loss. Till och med när man själv vill det, när hela ens hjärta ropar på det. Nätet sitter fast runt fotleden när man försöker simma bort från allt. Hela skiten blir ett vakum där jag just nu lever och förtvinar. Jag kommer inte loss och jag vill inte tillbaka.

Anna hör på nu och känn min förtvivlan i de här darriga raderna som jag släpper iväg till dig. Min förhoppning var att du skulle kunna hjälpa mig att kasta loss. Jag hade hoppats att du skulle kunna klippa sönder nätet och öppna porten till ett ställe där jag skulle vakna ur bedövningen och börja leva igen. Förlåt att jag inte levde upp till ditt stöd och engagemang. Jag förlorade på egna misstag på egen planhalva. Alternativet nu är att leva som en outcast i gränslandet, i skuggorna och på tomma torg när resten av befolkningen sjunger allsång på Skansen som en enda underbar stor kollektiv familj. Fotbollen tog mitt liv som gisslan, fotbollen försökte forma mig till massan. Det bästa hade varit om jag inte haft kraften att hålla emot utan klivit in i snus, travprogram i bakfickan och pling i rutan på lördagarna.

Nu finns jag ingenstans. Jag tillhör ingenting.

Anna:

Om bara den här jävla snön kunde försvinna… 

Lost in translation over and over again and again…

Jag brukar se på filmen ”Lost in translation” flera gånger per år. 
Om och om igen sitter jag där och sugs in i meningslösheten i tillvaron som filmen uppvisar. Det där glappet i livet där ingenting sker, där tiden tickar, som en lång tågresa.
Och förvåningen över en kultur man inte förstår. Varken språkligt eller socialt.

Jag känner så igen känslan från mitt år i Kina. Språkförbistringen, tomheten, udda tv-program, märkliga barer och nattklubbar. Hotellrum i natten då man inte kunde sova, längtade hem men till vad. Flimret från TV:n och whisky på på rummet. Folk överallt, trafik, hotellfoajéer, barer med usla amerikanska eller europeiska artister eller karaoke. Men framförallt ödsligheten. Ingenting kändes på riktigt, allt kändes artificiellt och på låtsas. En mycket konstig känsla som jag kan sakna då och då. Tomhet och tristess. En overklighet.

Min gamla tolk ringde från Kina idag och det påminde mig om filmen igen. Den där scenen där tolken pratar i flera minuter på japanska där rollfiguren enbart sagt någon enstaka mening.
Exakt vad som hände mig senast jag var på besök i Dalian. Intervjuer för TV och radio där min tolk ständigt tycktes förlänga mina svar och när jag frågade så svarade han bara:
-Don´t worry Pelle. I just make it a little better…
En annan värld, andra värderingar, en helt annorlunda kultur.

Precis som dansken jag mötte på försäsongen i Kunming 1996. Han var målvakt i ett sydkoreanskt lag och berättade lite om hans vardag i laget. Hur spelare som kom försent till bussen eller till middagar fick ställa sig i givakt framför alla lagkamrater och ta emot ett gäng örfilar av tränaren. Han berättade om hur lagledningen ständigt spionerade på honom och hans lagkamrater, de fanns spelare som sprang med information så fort någonting utanför ramen hände. Så hade inte vi det och det var jag glad för.

Så kommer nya minnen upp. Killen från forna Jugoslavien vars föräldrar hade en skinnaffär innan kriget bröt ut. Killen lirade i Shenzhen och var på läger i Kunming precis som vi i Dalian och resten av alla lag i ligan. Till lägret hade han med sig ett par schyssta skinnjackor.
En lokal maffiaboss och nattklubbsägare fastnade för en av jackorna och ville köpa den.
-Kom till min klubb så gör vi upp, sa maffiabossen med ett stort allvar i ansiktet. Jag skickar en bil som sedan skjutsar dig tillbaka till hotellet.
Killen som jag glömt namnet på tvekade att åka dit själv. Trots att han var jävligt sugen på pengarna. Så jag och en kille till följde med som stöd. Ut i förorterna till något som kan liknas vid en liten farm. Vi togs med in genom ingången och vidare genom flera rum tills vi nådde själva nattklubben. Våra värdar skrattade och pekade in i en liten gång och menade att där… Varsågoda! Jag gick fram och tittade in. Där satt det halvnakna tjejer med uttryckslösa ansikten på rad i små bås. Det var mörkt och skitigt. Så deprimerande att jag bara ville kräkas.
Jag vände och gick tillbaka igen. Där stod samma män och skrattade och pekade. Så ovärdigt.
Skinnjackan blev såld till en relativt billig penning eftersom killen var i behov av pengar och inte alls tjänade samma pengar som mig. Shenzhen var ett bottenlag, eller blev ett bottenlag, nykomlingar som dom var i proffsligan. Så snabbt vi kunde drog vi därifrån men minnena kan jag aldrig åka ifrån. Dom finns där hela tiden fast det är länge sedan och livet går vidare.