En kärlekshistoria…

Det hade alltså varit en märklig sommar och höst. Allting hände liksom samtidigt. Som en enda explosion i ytterligheter. Det hade varit mycket sprit, fyllor och småbrott. Pims påverkan över mig var stark och hans självförtroende och inflytande smittade över en del på mig så att tjejer stod givakt framför mina ögon. Men det var en destruktiv väg för den gick hand i hand med alkoholen som var en tröst mot blygseln. Och sanningen var, hur smärtsam den än brände inom mig, jag var fortfarande oskuld efter en lång rad misslyckade knullförsök på fester runt om i stan.

De långa veckorna i Halmstad, Finland och Ungern med Närkelaget och Pojklandslaget hade hållt mig borta ifrån gänget under perioder. Det hände så mycket även där under resorna som gjorde att jag fullständigt glömde det som hände hemma i Örebro. Å därefter utvecklingen i klubblaget.
Det var förvirrande då jag levde i två världar.
Någon vecka efter landslagsturnén i slutet av augusti sprang jag på en tidigare kärlek vid namn Pernilla utanför McDonalds och hon hade med stora ledsna ögon uttryckt sin oro över att jag alltid var packad när hon träffade mig. Det var inget kul sa hon.
-Super du jämt Peter? Folk snackar om att du och dina fräna kompisar jämt dricker och försöker dra över tjejer.
Hon hade uppenbarligen inte träffat mig på ett tag men hon hade en poäng.

Att jag skulle träffa Agnes igen var verkligen en utopi. Hade tvingat mig själv att glömma henne.
Agnes hade raggat upp mig på vägen ut från folkparken ett knappt år tidigare när jag var på väg hemåt efter en dyster kväll på diskoteket Svalan. Hade stått där och tittat på tjejerna i slutet av kvällen och insett att jag var en loser. Jag hade blivit lika glad som förvånad när Agnes stoppat ner sin hand i fickan och omslöt min. Timmarna som jag fick i Slottsparken med henne nära mig var en ny stark upplevelse där nykterhet och starka känslor för första gången på riktigt fanns i mitt unga liv. Löftet om att ringa upp henne dagen efter var bara tom luft och jag hade tagit för givet att det var kört när jag inte vågade lyfta luren den där söndagen.

Men det var Agnes som tillslut ringde upp och frågade om jag ville träffa henne. Kanske ta en kopp kaffe på Kafé Linkan. Hon ringde en fredagskväll när jag precis kommit hem från träningen. Överrumplad och glad tackade jag ja direkt. Vi skulle ses klockan halv elva dagen därpå. Jag var där redan kvart över tio och stod och stampade. Jag var nervös, visste inte vad jag skulle snacka om, visste inget om Agnes. Visste fan ingenting överhuvudtaget. Fem i halv elva kom hon vandrande från Våghustorget, över Drottninggatan, och ner till fiket.
-Hej, sa Agnes innan hon svepte sina armar runt mig.
-Hallå, allt väl? Stammade jag fram.
Sedan gick vi innanför dörrarna och beställde varsin kaffe, en med mjölk till Agnes och en utan. Jag ville dessutom ha en dammsugare medan Agnes pekade ut en biskvi på nedersta hyllan under kassaapparaten. Ville förstås även framstå som en gentleman och plockade upp plånboken och betalade. Agnes tog brickan och gick halvtrappan upp och satte sig vid ett bord längst in i lokalen. Jag följde efter och satte mig på en stol mittemot.

Sedan kom det…

-Vad hände Peter? Du lovade ju att ringa. Jag väntade varje dag i två veckor på ditt samtal sedan orkade jag inte längre. Struntade i dig tills jag såg en bild i tidningen för några veckor sedan och tänkte att nu måste jag ringa. Så jag letade fatt på ditt nummer. Tog tag i saken själv. Till slut.
Agnes log när hon sa meningen men jag satt ändå där och skämdes.
-Jo, jag vet. Tänkte ringa, men gjorde det inte och så rann tiden iväg och så kändes det bara dumt när det gått en massa dagar, veckor. Fan, jag ville verkligen ringa. Jag lovar men det kändes så larvigt efter ett tag.
Agnes skrattade.
-Det gör inget, du behöver inte förklara dig, jag bara larvar mig. Nu är vi ju här så det är ingen fara. Jag ringde ju och räddade situationen precis som den där kvällen då du inte ens visste att jag fanns. För det visste du ju inte, eller hur?
-Nej det är sant. I kön till kiosken var första gången jag såg dig.
-Då hade jag redan spanat på dig en hel del, men jag visste inget alls om dig. Visste inte ens om du var från stan. Du bor i Markbacken men vad gör du annars?
-Vad vill du veta? Jag tittade nervöst ner i bordet.
-Allt förstås, Agnes log igen. Det gjorde hon hela tiden.
-Hmm, det finns väl inte så mycket att berätta. Jag bor med morsan, Karin heter hon och har en smörgåsbutik på väster. Farsan kör lastbil och bor i Sundsvall sedan ett par år tillbaka, dom är skilda. Har en äldre brorsa också. Patrik heter han.
-Vilken skola går du på?
-Risbergska, en tvåårig ekonomisk linje. Det är skittrist. Inte alls min grej men det var vad jag kom in på då mina betyg inte var de bästa när jag gick ut från högstadiet förra terminen. Jag spelar fotboll också, i BK Forward, om du vet. Är du sportintresserad?
-Inte ett dugg, det är såå tråkigt. Har aldrig sett en fotbollsmatch.
-Okej, men det var klubben i alla fall som hjälpte mig in på den där linjen, hade annars tänkt att börja jobba direkt efter skolan. Ville tjäna egna pengar. Men du då, vart går du någonstans?
-Jag går vårdlinjen nere på Alnängskolan.
-Då får du plugga va? Har hört att det är tufft med vårdlinjen.
-Det är jättetufft, men jag gillar att plugga så det gör mig inget. Hade tänk bli läkare i framtiden. Men det är en lång väg att vandra så vi får se om jag orkar hela vägen, allt har ju precis börjat.
-Men du, en annan sak. Fan, du bodde ju där nere vid Olaigatan. Det är ju jättestora kåkar där, det måste vara skitdyrt att bo där. Vad gör dina föräldrar egentligen?
-Det är inte så märkvärdigt som du tror, det sa jag ju redan första gången vi träffades. Pappa har en egen byggfirma och den går väl bra antar jag. Mamma jobbar halvtid på kontoret, med lite ekonomi och annat pappersarbete. Jag har även en äldre syster. Hon är just nu au pair i London så vi ses inte så ofta.

Agnes sänkte blicken och tystnade. Jag kliade mig lite i håret och tittade ut över Rudbecksgatan genom de stora skyltfönstren medan Agnes pillade lite på en sårskorpa på armbågen. Hon höjde snart blicken igen och sökte min. Jag märkte det och vred mina ögon mot Agnes och vi såg på varandra. Jag var inte van att se så direkt in i en tjejs innersta och var på väg att fly iväg med blicken när Agnes log igen och sa:
-Jag tycker verkligen att du är jättesöt Peter. Jag skulle vilja fortsätta att träffa dig om du vill. Vill du det?
Jag blev kruttorr i munnen och visste inte hur jag skulle bete mig. Hade väl aldrig någonsin vågat uttrycka den här typen av ömma ord nykter till en tjej. Agnes var gullig, direkt och tuff. Hon sa vad hon tyckte. Själv var jag blyg och nervös men harklade till sist fram några ord.
-Visst vill jag det, alltså träffa dig fler gånger. Det klart.
-Tycker du om mig då?
-Jo, ja… du är fin.
Agnes lutade sig över bordet och pussade mig på munnen. Hon satte sig igen och flinade innan hon tittade ner på sitt kakfat och stoppade in den sista biten biskvi i munnen.

Jag hade aldrig haft den typen av känslor som växte fram i förhållandet med Agnes. Vi tillbringade nästan varje dag ihop. Varje gång jag steg in det där huset i närheten av Svartån, som faktiskt inte var så märkvärdigt, blev jag varm inombords. Ville inte vara någon annanstans utan bara umgås med Agnes. Det var en konstig känsla, den gick inte att sätta ord på. Kroppen bara bubblade av positiva tankar. Långsamt lärde vi känna varandra och jag insåg snabbt att vi egentligen inte hade mycket gemensamt. Agnes var en plugghäst, ordentlig och skötsam. Hon klädde sig alltid klanderfritt och var uppväxt med mycket pengar i familjen utan att för den skull vara överklass. Agnes var totalt ointresserad av sport, hon läste böcker tyngre än livet självt, hon lyssnade sällan på musik och gick inte allt för ofta ut på diskotek. Dessutom drack Agnes oerhört sällan alkohol i någon större mängd. I mitt huvud började jag räkna upp min egen livsstil innehållande fotboll, musik, alkohol, tunn plånbok och slafsig klädstil. Dessutom hade jag bara läst en hel bok i mitt liv, en biografi om Franz Beckenbauer. Hade även börjat på någon Gäst hos verkligheten med en Pär Lagerkvist beroende på en skoluppgift men tyckte att det var hemskt tråkigt. Jag somnade bara tanken på bokläsning dök upp. Konstaterade därför att ingenting fanns att hänga upp förhållandet på men insåg samtidigt att det inte spelade någon roll för känslan i kroppen var som ett antågande åskoväder. Jag hade aldrig ens funderat på det där ordet älska, ja kanske i motsats till att knulla då men inte som i att älska en tjej. Kanske var det så här det var, att alltid vilja vara nära, att alltid vilja hålla om och kyssa henne, utforska hennes kropp.

Plötsligt en kväll hände det jag så ofta drömt om. Huset stod tomt och mörkt. Agnes föräldrar var iväg på en teaterresa till Stockholm över helgen. Efter en middag och ett par glas vin i tevesoffan uppstod ett fryst ögonblick, ett sånt där kort oförklarligt ögonblick. Som den där känslan av evighet i gamla svartvita fotografier. Blickarna möttes och gick djupt rakt in i själen, båda visste att tiden var mogen. Vi slog armarna om varandra och möttes i en lång kyss, Agnes satte sig grensle över mig, kopplade ihop sina ben på min rygg och tryckte sig hårt emot min kropp. Jag reste mig med Agnes i famnen och stegade in i föräldrarnas sovrum. Deras stora amerikanska dubbelsäng stod där och väntade. Det var så märkligt. Jag var inte det minsta nervös denna gång, allt tedde sig så självklart. Skrattade inom mig själv när jämförelsen med ett perfekt vristskott där man inte ens känner bollträffen dök upp i huvudet. Men det var så det var, nästan regisserat.

Den natten blev jag äntligen en man. Timmarna i den där dubbelsängen bara flöt ut till en enda perfekt upplevelse av total kärlek och trygghet. Det jag misslyckats med så många gånger i dimman av allt för stora alkoholmängder för att bedöva oron kom här av sig självt. Vi älskade så mjukt och försiktigt, vi utforskade varandra och prövade allt vi kunde komma på och det var så naturligt, så enkelt och rätt. Och den värmen som strömmade genom mina vener när jag trängde in i Agnes var en explosion av frigörelse. Det kändes som att jag sjönk rakt in i Agnes kropp, jag blev en del av henne.
Det var inte alls det råa knullspråk som Lektyr förmedlade i sina sexberättelser, storys som jag plöjt igenom åtskilliga gånger. Storys jag har suttit och onanerat till bakom låsta toalettdörrar. Nä, det här var någonting helt annorlunda, en gemenskap som inte gick att sätta ord på. Jag visste bara att det här var det bästa, det finaste och skönaste jag upplevt igenom hela mitt liv. Vi somnade sedan tätt intill varandra och jag sov så tungt, så avslappnat. Det fanns inga drömmar.
När jag öppnade ögonen låg Agnes bara några centimeter ifrån och tittade rakt in i själen.
God morgon viskade hon och gav mig en kyss. Å så började allt om igen.

Vintern gick fort och vi var sällan mer än några meter ifrån varandra. Gick på promenader i Stadsparken, smög omkring mellan de röda gamla husen i trästaden Wadköping och sökte skydd från vinden i dess gränder där vi stod och höll om varandra i röken från kylans andedräkt. Vild av kärlek vandrade vi förbi slussen, vi stod och tittade på vattnets raseri på sin väg ut mot Hjälmaren. Vid naturreservatet stod fågelskådarnördarna och spanande med sina kikare. När väl tårna börjat värka av kylan och näsan droppat sig röd tog vi oss tillbaka in till stan och drack varm choklad med massor av grädde på kafé.
Vid bordet kom den där blicken igen och vi skyndade oss hem till Agnes. Otåligheten och den sexuella frikopplingen från oro och ångest var en berusande upptäckt, det fanns inget stopp. Vi kunde inte hålla händerna ifrån varandra.

Så höll det på genom våren, hela sommaren och långt in på hösten. Jag njöt av livet. Det var fantastiskt. Jag behövde inga vänner för Agnes var det enda som existerade utanför fotbollen.
Anade aldrig att det överhuvudtaget skulle kunna bli något annat än vi två för alltid.
Jag var blind och såg därför aldrig några signaler utan trampade självklart bara vidare i förhållandet. Alltså var jag inte alls förbered den där lördagsnatten när jag stod i dörröppningen på väg hem.
Vi hade stått där många gånger utan att vilja skiljas åt.
Visst hade Agnes varit lite reserverad under kvällen, inte pratat så mycket och hållit sig lite på avstånd. Ändå ringde ingen klocka. Inte förrän jag stod där i dörren hann signalerna fram till rätt ställe. När jag tog tag i midjan på Agnes för att dra henne till mig höll hon emot. Mötte enbart motstånd och kyla. Agnes sa inget men drog sig bort, gjorde sig fri från mitt grepp och tittade ner i golvet.
-Vad är det?
-Det är ingenting.
-Det ser jag väl att det är, kan du inte säga då.
Jag kände hur något grep tag inne i mellangärdet, vred om. Märkte kylan i Agnes kroppsspråk och blodet sprängdes och trycktes upp i skallen som direkt blev tungt och började dunka. Jag vacklade till.
-Nej men det är inget, jag mår bara lite dåligt. Har haft ont i magen hela kvällen.
Agnes skruvade på sig för att komma undan min blick.
-Är det säkert? Det är inget annat då?
-Nej, det är inget annat, jag lovar.
Agnes log snett, tog ett steg fram och pussade mig. Jag la en hand på hennes höft men den ville inte komma till mig som den brukade göra och pussen var kall med en distans som gav kalla kårar.

En vecka senare i Agnes sovrum kom knytnäven med en otrolig kraft. Jag hade förstått det nu men inte velat tro att det var sant. Allt kändes ju så bra. Den senaste veckan hade vi bara pratat på telefon , korta samtal som ekade av tomhet. Det vibrerade av tystnad och ångest i rummet när de väntade men så felstavade orden kom.
-Peter, jag vill att det ska vara slut mellan oss!
Agnes ord var tunga, kraftfulla, som om hon samlat hela veckan för just den där meningen. Det var inte hon som sa orden, det var någon annan för de sades inte med hennes vanliga röst.  Den lät helt annorlunda, okänslig, död.
Jag föll handlöst rakt ner i Agnes säng och började gråta hejdlöst. Det fanns ingen ände på det tomrum som öppnade sig. Jag började må illa och det kändes som om jag skulle kräkas.
På bara någon minut svepte en elak orkan från helvetet genom min kropp. Tankarna kom snabbt, tillbaka till hopplösheten, tillbaka till mörkret och ensamheten.
Agnes satte sig vid sidan om mig på sängen och la en hand på ryggen och smekte lite grann fram och tillbaka.
-Men Peter, det borde du ju förstått. Vi kunde inte fortsätta så här. Vi gör ju aldrig någonting. Är bara hemma och tittar på teve eller videofilm. Sen åker du iväg och spelar fotboll. Vi går aldrig ut och äter, är nästan aldrig på bio. Vi umgås heller aldrig med några andra. Jag har tappat all kontakt med mina gamla vänner och du träffar aldrig några heller. Jag känner mig inlåst, kvävd, jag klarar inte mer. Det är trist helt enkelt. Jag tycker jättemycket om dig men det funkar inte.
Jag satte mig snörvlande upp bredvid Agnes.
-Men du kunde väl sagt nåt tidigare, det går väl att ändra på. Jag kan ändra mig. Trodde ju att du mådde bra.
-Jag har redan gett dig massor av signaler. Föreslagit resor till Stockholm och Göteborg till exempel, och andra saker också. Men du har inte lyssnat, alltid sagt att du vill va hemma. Hemma känns som ett fängelse just nu, vi är alltid här. Vi är inte ens hemma hos dig någon gång.
-Men kan vi inte bara börja göra saker nu då? Jag har ju inte fattat och tyckt att vi haft det skitbra. Du säger ju att du tycker om mig fortfarande, då borde det väl gå.
-Det är försent Peter, jag behöver en paus. Jag behöver få vara själv tillsammans med mina kompisar. Jag orkar inte tänka på dig också. Det har gått för långt.
-Har du träffat en ny kille, fast du inte säger det?
-Nej det har jag inte, jag lovar, då skulle jag väl inte säga att jag behöver vara för mig själv.
-Är det helt säkert för det skulle jag inte klara, att du ljuger för mig.
Agnes tog min hand och kramade den hårt.
-Jag lovar dig, jag har inte träffat någon annan. Du behöver inte tänka på det. Men jag vill vara själv. Få frihet att kunna göra vad jag vill ett tag. Jag kan inte ha någon så nära mig som du varit. Det går inte, jag dör då. Förlåt. Jag gillar dig massor, du är en jättesnäll kille men det går inte längre.

Förtvivlad åkte jag hem och gömde mig. Under en veckas tid var jag inte utanför dörren.
Jag skolkade från skolan, hade ju ändå tänkt hoppa av. Ringde mig sjuk från träningarna.
Låg bara i min säng och stirrade i taket och lyssnade på de mest deprimerande låtar jag kunde hitta. Tårarna rann, kroppen skakade och det kändes verkligen som att allt var över. Jag var tillbaka i min mörka grotta efter att ha fått dansa i strålkastarnas sken. Kände mig lurad av lyckan. Jag trodde på den eviga lyckan men någon kom och snodde den framför mina ögon.
I samma stund kastades jag tillbaka till min meningslösa utgångspunkt. Jag hade blivit av med något som jag trodde var mitt för tid och evighet. Tankarna snurrade vilt mellan tårarna som forsade ner på kinden och la sig i stora pölar på lakanet.
På lördagen, precis en vecka efter att mörkret belägrat mitt sinne, ringde Agnes och frågade hur det var. Skit, sa jag. Vi pratade en stund och la sedan på. Inget hade förändrats.

Dagarna och veckorna gick. Jag började återhämta mig. Körde stenhårt med fotbollen, la all min kraft och sinnesnärvaro på planen. Det kändes skönt att varje dag vara så trött att tankarna inte orkade leta sig fram till det svarta hål som fortfarande fanns någonstans där inne. Jag började hänga på några lagkompisar efter träningarna. Vi käkade pizza och kollade film på kvällarna. Efter ett tag dök det upp tjejer som utökade gänget framför teveapparaterna. Där fanns helt plötsligt Hanna. En blond smal tjej från Närkes Kil som visade intresse för mig. Vi började träffas lite planlöst. Hanna var fin, riktigt fin. En tjej som nyligen hade flyttat in till stan från landet. Hon var några år äldre, hade körkort. Så vi umgicks ofta i bilen. Hanna var verkligen den perfekta tjejen. Det var bara att pricka av de tre s:en. Smart, snygg och snäll. Vilken dag som helst på året hade jag slagit frivolter av lycka bara genom att få vara nära en tjej som Hanna. Men jag gick bara in halvhjärtat i det. Djupt inne i mig satt Agnes fortfarande och spökade.

När hon någon månad efter uppbrottet ringde och undrade om vi kunde ses var jag inte sen att tacka ja. Det visade sig att hon längtade mer efter mig än hon trott. Agnes saknade vår närhet vilket var något hon aldrig trott skulle ske. Det berättade Agnes över en lunch i Åhlenshusets lunchrestaurang. Hon undrade om jag ville börja träffa henne igen. Prova en gång till. Jag strålade av glädje inombords. Lika förlamande stark som ångestkänslorna var vid de svåra orden i Agnes sovrum kom nu en lika stark storm med upprymdhet och tillfredsställelse. Hanna var otroligt fin och snäll som i en annan tid varit en tjej att älska och vårda men där och då hade jag fortfarande för mycket av Agnes i mig. Direkt, utan att tänka, stormade jag in i Agnes liv igen. Med samma positiva och naiva kärlek som jag tidigare slösat med. Agnes hade ångrat sig. Mina känslor för henne hade inte slocknat utan pyrt i undermedvetandet hela den här tiden. Snabbt gick vi in i varandras armar igen, med samma frenesi som tidigare.

Vi orkade ett halvår sedan var det över. En sen kväll i Agnes familjs kök kom vi helt lugnt och på något självklart sätt fram till beslutet att göra slut på riktigt denna gång. Där fanns inga tårar, ingen ångest, inget illamående. Det kändes naturligt, som om den brinnande lågan sakta slocknat.
Jag var sjutton år när vi bröt upp.

Annonser

Att vinna över sin egen rädsla…

Om den här bloggen är någon sorts resa för att finna ett nytt jag, eller vad det är jag nu håller på med, så är de här resorna tillbaka i tiden en nödvändighet.
Vissa ser bara framåt och framåt och bryr sig inte om det som varit eftersom det redan varit och inte går att ändra på. Vi är alla olika.
Jag behöver det här, vi får se hur länge, men det är viktigt för mig.
Har jag skrivit det här förut? Säkert flera gånger. Det blir säkert fler.
Jag uppdaterar mig själv, definerar och säkerställer varför jag påbörjat denna publika självterapi. Plötsligt når jag kanske fram och då är det stopp.

För någon månad sedan var jag på Örebro Universitet och hade en föreläsning på ett så kallat högre seminarium. Det var ingen stor sak, kanske inte mer än femton personer kom för att lyssna. Studenter och lärare blandat. Men rent mentalt var det ett stort steg. En sorts barriär som jag flyttade på och gick förbi. När jag gick i skolan hade jag precis som många andra skräck, ja nästan ångest över framträdanden längs fram vid katedern inför klassen. En rädsla för att göra bort sig i kombination med en inbyggd blygsel. Så att i en skola, i ett universitet, stå och prata i en timma är på något sjukt sätt en personlig revansch på mig själv och alla mina rädslor från uppväxten.

Det är inte mer än cirka fyra år sedan som jag för första gången stod och höll i en föreläsning helt på egen hand. De två första gångerna hade jag så mycket anspänning i kroppen och var så nervös att jag åkte på hög feber efteråt. Men jag tvingade mig själv till det för jag ville inte vara en sån som fegar ur. Jag ville inte bli en sån som satt och ångrade sig efteråt. Man får inte många chanser i sitt liv så det gäller att ta vara på tillfällena när dom dyker upp. Jag vågar inte allt än, jag hoppar inte på allt utan fegar fortfarande saker på grund av rädslan över att stå där som ett satans fån..

Men jävlar vilka steg jag tagit från de där åren när jag växte upp. Från de första tio åren då jag var rädd för allt, till tonåren då det mer slog åt den där blygseln. Jag minns när jag flyttade tillbaka till Örebro 2002 och åkte ner till min gamla fritidsgård för att titta på fotografier från slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Det var en diger och nästan unik dokumentation och samling som de båda fritidsgårdsföreståndarna Stig och Larjo samlat ihop under sina år i Markbacken. Det var fotografier på julmarknader, beachpartyn och discon i aulan, dagar med korvgrillning, fjällvandringar, kanotsafaris och en massa olika sportevenemang i sporthallen i källaren. Trots att jag var där i princip varje dag i flera år fanns jag knappt med på ett enda fotografi. Det var som att jag inte fanns, att alla mina minnen är falsarium. Jag var en person som fann mig i att stanna i bakgrunden och bevaka och registrera. Vilket jag egentligen fortsatt att göra och det har blivit något som jag är väldigt bra på. Att registrera och analysera. Det gäller inte bara fotboll.

Egentligen har jag på många sätt samma personlighet idag utanför mitt arbetsliv. Jag slänger mig inte in i nya sammanhang hur som helst, jag är väldigt blyg i otrygga sammanhang. Jag står där lite vid sidan om och ser på. Älskar att iaktta och memorera detaljer. Miljöer, dofter, känslor och händelser. Där har jag inget behov av att stå i centrum.
Men när det handlar om mitt yrke älskar jag att synas och höras. Livet har utvecklat den sidan av mig, livet har tvingat mig, så om någon ger mig möjligheten att växa, utvecklas och ta plats i min yrkesroll då jävlar tar jag den och jag älskar den. Har alltid gjort det hittills.
I TV, i radio eller i olika publikationer där jag får skriva. Eller som i fallet på universitetet, som föreläsare.

Just den sidan av mig skulle jag älska att få utveckla. Det påminner så mycket av att spela fotboll. Förberedelserna, nervositeten innan, kicken av att stå i centrum framför publiken och den sköna avslappnande känslan efteråt. Tänk, jag blir aldrig fri från den där känslan av att utsätta mig för obehagligheter. Det är min livsdrog. Låt mig få fortsätta med det. Kära någon…

Det är vardag i småstaden-Kanske blir det bättre i morgon

I full fart på motorvägen över Närkeslätten, snörök som blåser över asfalten, lastbilar i långa rader förbi Kumla och Hallsberg. Bilar i diket borta vid Brändåsen. Senare blinkande ljus i alla färger på en balkong i city, två duvor som trycker sig emot varandra utanför fönsterrutan i mitt trapphus. Människor som hukar sig i kylan och den lätta vinden, mössor, vantar och uppdragna luvor på sina tjocka jackor. Långa bilköer genom Örebro där det dova mullrandet bedövar mig. Unga kafégäster som sitter i matt varmt ljus i värmen bakom en julstjärna och skrattar och äter morotskaka från samma tallrik. Ett pensionärspar som sakta hasar sig fram genom snön och över halka med en dramaten i händerna som dom drar och ritar långa smala spår bakom sig. En tjej som står med ansiktet mot snöflingorna och plockar ut städverktyg ur en pickup och två andra fast yngre med varsin rosa plastkasse från en modebutik i sin händer som snabbt trippar över Stortorget. Å så den där tonåringen som stod vid Storbron helt för sig själv och såg ut över Slottet inne i sin uppdragna luva. Som om hon fastnat i en målning.

Det är vardag i småstaden och livet tuffar på som vanligt.

I min mage gnager denna vardag. Den gnager sliter och drar så att jag inte får ro. Jag skulle vilja ta på mig massor av kläder och bara gå ut och gå, gå, gå, gå. I mörkret mellan husen, över torgen och genom parkerna nu när staden har gått och lagt sig. Men jag sitter här inne i värmen. Med tre, fyra böcker tidskrifter och handskrivna anteckningar som försöker bringa någon sorts klarhet i sakernas tillstånd. Plötsligt va jag där igen. Dit jag bestämt mig för att inte gå.
Kanske blir det bättre i morgon…