En mental nedjoggning i Amsterdam…

Bild 5

Denna varg sökte sig ut från hotellet och gick planlöst rakt in i Amsterdams hjärta. Jag kryssade mig först förbi horder av turister som hukade under det mjukt strilande regnet som föll över oss alla. Paraplyer överallt som mordverktyg, jag bytte sida på gatan och där var det lite lugnare. Jag var hungrig och på den där gränsen där otålighet, irritation och dåligt humör snart skulle hugga tänderna i mig. Jag var på jakt efter en plats att äta på.

Snart satt jag på ett sunkigt kineshak och såg ut över den trånga gågatan där människor, mest turister, sprang förbi i en enda tjock massa. Men inne på kinesen var det lugnt. En plats tagen ur ett Chinatown från valfri amerikansk stereotypfilm. Långsmal lokal, trång, två våningar med en bardisk längst in på nedervåningen. Kineskitsch på väggarna, röda lampor med dovt sken, speglar med motiv av koalabjörnar och någon tavla med klassiskt kinesiskt landskap från Sichuans mjuka gröna berg.
Längst in satt familjen vid ett bord, barnen spelade spel på en dator, mamman plockade med papper och mannen sprang ut och in för att locka kunder till borden. Men det var just nu tyst och tomt där inne.
Det var bara jag som satt och såg ut över den där gatan och de där turisterna som stressade förbi.

Ett par timmar tidigare hade jag föreläst på hotellet inför cirka 140 högljudda personer. Jag var sist ut under ett förmiddagspass med andra föreläsare och informationstalare. Jag var trött i skallen redan innan min show och hade ätit dåligt på morgonen. Det var som vanligt innan ett uppträdande. Nerverna.
Nästan alltid efteråt behöver jag vara ensam. Den sköna upplevelsen av tystnad och egna tankar. Eller kanske tomheten i skallen och avsaknaden av tankar. En mental nedjoggning. Rensa bort restprodukter. Kontemplation på hög nivå och jag satt där i någon timma och bara tittade på människor. Åt min mat, drack min lilla Heiniken, mitt glas mineralvatten och lutade mig tillbaka. Jag tänkte att ibland har jag ett förbannat bra liv som får möjligheten att åka iväg så här och dessutom få betalt för det.

Sen kom det in en norsk familj och magin bröts. Det fortsatte regna utanför medan mörkret började sänka sig. Skyltfönster och väggbelysningar blev mer markerade på ett bra sätt. Jag betalade, reste mig upp, tog på mig rocken, hängde väskan över ryggen, öppnade dörren där en lite klocka klämtade och steg ut i vätan. Det dröjde inte länge förrän jag hade sugits upp av folkmassan som var på väg bort mot kanalen Prinsengracht.


Annonser

Tillhöra…


Vi vill ju alla tillhöra på något sätt. Ibland intalar vi oss att så inte är fallet. Vi klarar oss själva.

Men det där att tillhöra är inte alltid så lätt. Framför allt om man haft svårt med den känslan under större delen av sitt liv. Inte så att jag varit olycklig och ensam. Bara den där känslan.

Den kom igen under den nyss gångna helgen. Känslan av utanförskap.

Först alla människor som söker tillhörighet via melodifestivalen. Över tre miljoner svenskar kan omöjligen tycka om denna märkliga tävling i musik där allt låter amatörmässigt trots etablerade artister. Men okej, det är min subjektiva åsikt. Men ändå.
Och jag försöker verkligen inte vara speciell och dryg och markera mot Svensson och dagisbarn.
Min uppriktiga fundering är att det måste handla om tillhörighet.

Sedan det här med han som vann ett skidlopp på fem mil. Klart jag förstår prestationen. Klart det är imponerande och säkert ska killen ha bragdguldet. Men varför måste alla skriva jaaaa eller guld överallt istället för att bara njuta i soffan hemma?

Tillhörighet.

Jag märkte bara själv hur otroligt ointresserad jag var av detta när hela twitter, facebook, tidningar, radio och tv öste ut detta lopp och dess efterföljande tornado.
Vart kunde jag vända mig?

Utanförskap. 

Jag ville verkligen bry mig som jag gjorde förr när jag var yngre. Det kunde vara kul ibland att titta på en Wassberg eller en Svan. Men nu ville jag vara en del av allt detta men insåg att jag har förändrats och det är skrämmande.

Jag vill inte förändras fast det är precis det jag vill.
Mer än någonting annat.

Men jag vill tillhöra också.