Jaget i laget… En individualist i en värld av grupper.

En man står ute på en grusplan en varm sommarnatt med flaska öl i ena handen. Han står ensam och ser upp mot himlen. I tystnaden och sina egna tankar. En bit bort, inne i huset, pågår festen. Dansen har exploderat och festdeltagarna lever ut i ett vilt party. 

Den här mannen skulle kunna vara jag. På flykt ifrån det sociala och trivsamma kaoset där inne bland de andra. En andningspaus för en man som måste dra sig undan ibland. Men det kan även vara väldigt många andra som behöver liknande pauser.

Idag publiceras min NA-krönika och jag fullföljer här mina tankar från den som blir än mer personliga. Jag funderar över att leva ett liv i grupp när man egentligen är en psykologisk individualist. Men mitt beteende blir förståeligt när man läser om Susan Cain som jag skriver om i krönikan. Den introverta sidan av mig som måste dra sig undan det sällskapliga grupplivet då och då när det påfrestar som mest.

Jag påminner mig själv om stunder på träningsläger med mina fotbollslag då jag dragit mig undan till mitt hotellrum för att i tystnad ligga och läsa en bok. Eller i mindre tystnad med musik i hörlurarna. Fast ensam. Jag tänker mig tillbaka till långa bussresor där jag stängde ute alla för att i egna tankar sitta och se ut genom fönsterrutor över svenska skogs- och åkerlandskap. En mental ensamhet mitt ibland gruppen. Faktiskt en god egenskap som många skulle behöva träna på.
Jag tänker också på alla gånger jag dragit mig bort från fotbollsgruppen för att ge mig ut på tur i olika städer eller turistorter för att i stillhet få gå omkring och fotografera eller sätta mig på ett fik och se på folk, läsa eller skriva. Ibland har jag velat leva mitt i gruppen, tillsammans med alla men lika ofta har jag älskat att dra mig undan och reflektera över livet, mig själv och det som händer runtomkring.

Dom som känner mig väl vet om de här dragen och låter mig vara och vet att jag snart dyker upp igen när jag är redo. De som inte känner mig kan nog bli skrämda och tycka att jag är lite av en asocial kuf. Ibland är det jobbigt för mig själv, för ibland har mina steg ut ur gruppen kopplats till nedstämdhet där tunga droppar faller över mina axlar medan jag går blåsiga och regniga gator fram. Eller också är det bara jag som då beskrivit det som ett problem då det egentligen enbart är ett sätt att ladda batterierna, omgruppera tankarna för att sedan ge sig ut i verkligheten igen. Som man förr eller senare alltid behöver göra.

En god vän menar att det här ämnet är en föreläsning i sig själv. Hur man bevarar jaget i laget. En historia om en man som gärna valde blå t-shirt när alla andra hade röd under matchdagsresor och träningsläger. En revoltör i det tysta, i det lilla. En individ i en värld av grupper…

 

 

Annonser

Svarta skuggor på den gamla galgbacken och djurkyrkogården…

bild kopia

Som tagen ur Stephen King-romanen Djurkyrkogården ligger den där omringad av motorväg och nybyggnationer av trevliga småhus strax ovanför Adolfsberg.
Namnet Franciskuslunden för att helgonet Franciskus av Assisi älskade djuren lika mycket som sina bröder och systrar. En viloplats för våra bästa och mest lojala vänner. Men även en mystisk gammal galgbacke och avrättningsplats från 1600-talet. En plats som kan väcka både kärlek och rysningar.

En tidig kylslagen morgon i januari värmde jag upp bilen och körde de cirka åtta kilometrarna från mitt hem och ut till denna fantasieggande plats. Några lastbilar for förbi en bit bort, en sopbil som backade in på vägen och åkte igen, solen glimtade till mellan två trädstammar när jag lyfte låshaken och gick in.
Jag ställde mig där och såg ut över sneda träkors, gravstenar och korta kärleksbudskap till saknade fyrfotade familjemedlemmar. Försökte suga in en stämning.
Det var dunkelt, en svag vind drog in från öster och kröp in under dunjackan. En onaturlig kyla låg som ett lock över den stora skogsdungen med höga tallar och björkar som långt däruppe la ut sina trädtoppar som ett tak över hela begravningsplatsen. En svart katt kom in från vänster och sprang snabbt och hukande rakt över fallna trädgrenar, gravar och för länge sedan slocknade minnesljus. Hela vägen följde katten mig med blicken som om den ville säga att här vaktar jag och jag har full koll på dig.

Avrättningar: Ett folknöje på galgbacken

Som en film framför mina ögon försökte jag sätta mig in i hur det skulle kunna ha sett ut här förr i tiden. Få den stelnade vintervyn att röra sig. Människor, skrik, ångest å tumult.
Platsen var från1600-talet och fram till mitten av 1800-talet en Galgbacke, en avrättningsplats. Historiker skriver om att den strategiska positionen där dagens landsväg passerar redan då var en genomfartsled förbi Närke och Örebro. En perfekt plats för att avskräcka eventuella tjuvar och bråkstakar som passerade. Ett budskap att om ni inte sköter er så har vi en plats här för er. Jag vet inte hur det lyckades. Jag vet inte heller hur många avrättningar som hann utföras under de tre århundradena som platsen var galgbacke. Men det berättas om livliga avrättningar där hängningar och halshuggningar påhejades och jublades åt. En sorts förtida nöjesindustri där folket gick man ur huse för att bevittna arma själars hädangång. Hängning, halshuggning, stegling och rådbråkning som underhållning. Det var råa tider och man kan, om tror på sådant, lätt föreställa sig de explosiva energierna som fortfarande vilar över platsen. Spökar det på Franciskuslunden? Jag skulle nog inte köpa något av de hus som byggts alldeles i anslutning till den mörka stilla skogsdungen.

Tiderna förändras

Men tiderna förändras. Som tur är. Den 25 oktober 1858 utfördes den sista avrättningen uppe på galgbacken då kronoarbetaren Gustaf Gustafsson Gadd halshöggs.
På 1920-talet togs beslutet att anordna en begravningsplats för djur i samma område där avrättningsplatsen tidigare legat. Franciskuslundens Vänner, som vårdar platsen, påstår att det är en av de allra äldsta djurkyrkogårdarna i Sverige.
Den mest kända av alla de djur som är begravda här bör vara cirkuselefanten Bambina. Bambina tillhörde Cirkus Strassburger, hon avled och begravdes just här 1927. 1994 uppfördes en staty till hennes minne då Franciskuslundens Vänner firade 10-års jubileum.

Jag återkommer till sommaren

Det värmer i hjärtat att gå runt och läsa på gravplatserna. Så mycket kärlek vi ger till våra husdjur och har så gjort i många år. Årtal från 1940, 50, 60-talet och fram till våra dagar. Rocko och Rocky, Pysen och Nelly, namn från det förflutna. Älskade vänner. Jag fäller en tår.
Trots värmen i hjärtat fryser jag nu hysteriskt. Jag står i en frysbox och känner inte längre fingertopparna, fötterna värker. Det är en helt annan bister fuktighet här uppe i jämförelse med inne i stan. Jag vänder och går ut igen. Stänger järngrinden och hör den gnissla i kylan. Tänker att hit måste jag åka igen. Till sommaren för att njuta av lugnet.

Jag ser in i dunklet igen innan jag sätter mig i bilen. Visst såg jag väl några skuggor försvinna bakom träden därborta. Kanske var det Nils Svensson och Jakob Persson. Två gamla tjuvar och bedragare som avrättades här. Kanske var det den gåtfulla svarta katten? Hörde jag inte ett skrik där innifrån?
Tunga suckar, upphetsande andning och hårt bultande hjärtan.
Inbillning?

Jag skrattar för mig själv, trycker gasen i botten och kör därifrån.

-Texten har tidigare publicerats i magasinet Utmärkt Örebro.
Men jag gillar den verkligen och lägger ut den igen.

 

Fimpar och vuxenpiss…

Fimpen låg där och guppade i skummat mörkt gult piss i en toalettstol på en konferensgård någonstans i Bohuslän. Jag var där på ett av mina första träningsläger på a-lagsnivå och bodde med en äldre ledare som var storrökare, stordrickare och ganska gammal. Han hostade, luftrören rosslade och spottade upp otäcka högar av klet som klamrade sig fast i de antagligen få flimmerhår som fanns kvar. En trots allt vänlig man som på nätterna kravlade sig upp till toaletten för att pissa ut den här mörkbruna sörjan av kvällens öl och spritkonsumtion. Den låg sedan kvar tills jag dök upp på morgonen och spolade rent toalettstolen. 

Ganska länge trodde jag att den där mörka urinen tillhörde den vuxna världen. Att när man blev äldre så blev pisset mörkare. En absurd tanke men det blev ju aldrig så när jag gick på toaletten som tonåring. Det här var långt innan fotbollen tog in kostrådgivare som tjatade om vätskebalanser, kolhydrater och dessutom hade långa monologer om hur man borde leva sitt liv som idrottsman. På den här tiden åkte man på träningsläger och tränade två gånger per dag, drack öl och spelade kort på kvällarna. Man spelade en eller två matcher och avslutade allt med en riktig dyngfylla på det som kallades ”frikvällen” där inkilningar och sådana där fånerier utfördes. Det var ”standard procedure” de där åren.

Alkohol var ju så mycket vanligare förr. Läger handlade lika mycket om att kröka och jaga brudar på lokaler runt om i Sverige. Det såg likadant ut ända upp på allsvensk nivå även om lägren i eliten oftast hölls utomlands. Som ung blev man fostrad in i de här strukturerna och därför ”vuxen” i sitt beteende ganska snabbt. Jag var 15-16 år när jag kom in i a-laget. Då drack jag inget tillsammans med lagkamraterna. Bara privat med andra polare. Men innan jag fyllde 18 år hängde jag med ut på stans nattklubbar. Vakterna visste att jag var för ung men lagkompisarna lovade att ta hand om mig även om jag var väldigt bra på att ta hand om mig själv. Jag hade fördelen att bli lugn och skötsam i min fylla. Det syntes inte alltid att jag var full. Oftare var det några av mina kamrater som betedde sig dåligt. Nästan alltid samma personer med dåligt ölsinne.

Nu vet jag egentligen inte vad allt det här med fyllor och alkohol har med ett bli vuxen. Det är väl mest sorgligt på nått sätt. Jag vet bara att inte förrän någonstans efter 25-års åldern så reflekterade jag över att den där mörk-gulbruna urinen som nu fanns i min toalett när jag satt där med tungt huvud och vinglig blick var densamma som hos min gamla rossliga lägenhetskamrat. Trots att det inte guppade någon cigarettfimp under mig så kändes det på något vis lite vuxet. Ungdomskroppen med ständig perfekt vätskebalans och nästan genomskinligt piss var borta.
Jag hade blivit stor nu. Bakfull på en toastol med skummat gammelpiss där nere i klosetten.
Kan det bli mer poetiskt…?

Det dåliga samvetet för lågan som slocknade…

Satt på en buss mot Stockholm för ett tag sedan tillsammans med en entusiastisk och energisk fotbollstränare. Jag kände hur han brann för sin uppgift. Ivern fullständigt vibrerade i sätet och det var på många sätt härligt att känna av denna glädje. Det sög till lite i min mage eftersom jag inte kunde bjuda tillbaka och ge av min energi. Jag försökte hålla uppe skenet genom att ställa frågor och låta intresserad.
Vilket jag rent journalistiskt i och för sig var men på ett personligt plan totalt ointresserad vilket gjorde att jag satt där med dåligt samvete som vanligt i den här typen av samtal.

Jag ville ju så gärna berätta om mig och hur jag kände. Hur den där brinnande lågan brunnit ut och lagt sig som en iskall grå aska inne i mig. Jag nämnde att jag tagit flera steg tillbaka och slutat som fotbollsanalytiker i TV. Jag såg hur hans ögon vidgades då han vred lite på huvudet mot mig med ett frågetecken ritat i hans ansikte. Han tänkte nog säga något om det men verkade mest förvirrad av mitt påstående. Jag vet inte, men kanske tyckte han att jag var sjuk som kunde hoppa av något så kul, något som de flesta ser som det största privilegiet i livet, att få jobba med fotboll.

Så jag vände blicken ut mot det vinterlandskap som for förbi utanför bussfönstret. Kanske kommer jag aldrig kunna kommunicera detta med någon som lever sin dröm. Den dröm de även tror är min dröm.
Det är en sorts utanförskap jag lagt på mina axlar. Ett utanförskap som är priset för den låga som slocknade…