Det dåliga samvetet för lågan som slocknade…

Satt på en buss mot Stockholm för ett tag sedan tillsammans med en entusiastisk och energisk fotbollstränare. Jag kände hur han brann för sin uppgift. Ivern fullständigt vibrerade i sätet och det var på många sätt härligt att känna av denna glädje. Det sög till lite i min mage eftersom jag inte kunde bjuda tillbaka och ge av min energi. Jag försökte hålla uppe skenet genom att ställa frågor och låta intresserad.
Vilket jag rent journalistiskt i och för sig var men på ett personligt plan totalt ointresserad vilket gjorde att jag satt där med dåligt samvete som vanligt i den här typen av samtal.

Jag ville ju så gärna berätta om mig och hur jag kände. Hur den där brinnande lågan brunnit ut och lagt sig som en iskall grå aska inne i mig. Jag nämnde att jag tagit flera steg tillbaka och slutat som fotbollsanalytiker i TV. Jag såg hur hans ögon vidgades då han vred lite på huvudet mot mig med ett frågetecken ritat i hans ansikte. Han tänkte nog säga något om det men verkade mest förvirrad av mitt påstående. Jag vet inte, men kanske tyckte han att jag var sjuk som kunde hoppa av något så kul, något som de flesta ser som det största privilegiet i livet, att få jobba med fotboll.

Så jag vände blicken ut mot det vinterlandskap som for förbi utanför bussfönstret. Kanske kommer jag aldrig kunna kommunicera detta med någon som lever sin dröm. Den dröm de även tror är min dröm.
Det är en sorts utanförskap jag lagt på mina axlar. Ett utanförskap som är priset för den låga som slocknade…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s