En fruktlös tävlan mot tiden…

Jag brukar tävla mot tiden. Oftare nu när jag blivit äldre än förr då tiden sällan var närvarande. Vi sitter där mitt emot varandra och liksom spelar schack med varandra.
Jag vet att jag är dömd till att förlora, ingen vinner mot tiden, men jag tar ändå en och annan delseger.

Jaha, då var det fredag igen brukar vi vuxna säga när arbetsveckan sprungit förbi utan att man hunnit med någonting av värde. Jag kom precis på att det är ett år sedan på dagen som det nya livet i stan började. Vi flyttade in här för exakt ett år sedan och tavlorna är inte ens uppsatta på väggarna. Det har gått så fort att jag knappt hunnit reflektera över vad det gångna året stått för. Jag vet att det varit påfrestande på många sätt. Kommer ihåg att när jag stod på balkongen och såg fyrverkerierna över Slottet välkomna det nya året, att jag för första gången på väldigt, väldigt länge inte visste vilken riktning livet skulle ta.
Det var inte ledsamt eller nedstämt på något vis. Bara vilset.
I ångorna över några tafatta försök att njuta av en kubansk cigarr där jag stod på balkongen tänkte jag på tiden. Sekunder som tickade ner till noll. Jan Malmsjö på Skansen som skrek ut Gott Nytt År till den del av svenska folket som faktiskt hade TV:n på.
Noll som kan vara slutet men i detta sammanhang var början på något nytt.

Jag har ofta sagt att jag är bra på att slå ihjäl tiden. En fjäder i hatten att kunna lura den jäveln till undergång då och då under några korta ögonblick. Jag har gått in i mig själv, stirrat in i en vägg i timmar utan att bli frustrerad eller rastlös. Som en sorts meditation där jag stänger ute allt oväsentligt och koncentrerar mig på nu. Tiden. År, månader, veckor timmar, minuter, sekunder betyder då inget. Stressar mig inte alls. Men jag vill inte döda mer tid nu. Att stirra ut på ingenting, att ställa sig mitt emot den meningslösa tiden och dra sitt vapen i en fruktlös duell känns som slöseri.
Men visst har jag tidigare hånfullt vrålat till tiden:
-Haha, Idag vann jag ditt otäcka monster…
Då har han alltid skrattat tillbaka med en bister min och sagt.
-Men det är alltid jag som vinner till slut min käre vän…

Annonser

Så stormar det igen…

Jag vaknade oroligt en morgon.
De sista resterna av nattens drömmar låg kvar när ögonlocken började fundera på att lyfta.
Det finns dom som säger att man kan tyda drömmar, att själva händelseförloppet försöker säga någonting till än. Undrade vad mitt undermedvetna vill tala om för mig den här gången. 

Jag vet att jag vandrade genom en vassrugg, det var vinter och väldigt kallt, det var is på vattnet och jag vandrade framåt i gamla fotspår. I vems fotspår? Kanske mina egna? Tyckte att jag kände igen dom. Det var rätt upptrampat och det kändes som att jag gått där många gånger förut.
En bit ut på sjön öppnade hela vänsterflanken upp sig, som en välmålad vinterakvarell, kalla matta färger.
Plötsligt är det hav jag ser, våldsamma vågor slår in över isen och mot den karga kustlinjen, som en ovanligt elak höststorm. Jag står där förlamad och stirrar väderguden rätt ner i svalget, vattnet når inte fram fast det med lätthet borde göra det. Vattnet borde ha slukat mig hel och tagit med mig ut i det mörka djupa men vågornas iskalla skum nådde inte fram, skummet attackerade som en fastbunden rabiessmittad hund, så nära men ändå så långt bort.

Nu står jag och spejar ut genom ett fönster från en stuga, solen gnistrar i vattenbrynet, havet är lugnt nu, spegelblankt. Jag vet inte var stugan befinner sig men den ligger invid vattenlinjen där en smal vik sticker in som en sylvass fiskarkniv. Långt bort kan jag se en handfull bodar stå och vakta som en skuggarmé. En väg slingrar sig förbi men den är öde så långt jag kan se, jag lutar mig mot ett tomt träbord, ingen duk, inga ljus, ingen dekoration. En öppen spis till höger och någon sorts jakttrofé på väggen. Bakom mig kan jag höra röster men det är inga jag känner igen, det kan vara kvinnor eller män, det verkar inte viktigt att veta. Jag känner mig illa till mods där jag står och tittar ut över den stilla vattenytan som blänker och blinkar, som om den flörtade med mig. Kom ut, kom ut…

Så vaknade jag och kände pulsen slå hårt, hårdare än vad den brukar göra när jag vaknar. En svettpärla rann nedför ryggen på mig. Jag låg stilla med ögonen stängda, jag gör så ibland, vickar lite på tårna för att kontrollera att jag fortfarande lever. Försöker liksom fortsätta drömmen fast jag vet att det inte går nu när jag nått ett helt annat sinnestillstånd, börjar analysera vad som just hänt inne i mig själv, djupt där inne. Jag ligger så för att försöka hitta tråden för att veta hur drömmen var tänkt att sluta.

Men är drömmar tänkta att sluta på något speciellt sätt? Som en regisserad kortfilm? Eller är det bara ensamma små fragment som flyger omkring där  i hjärnan som vi använder så liten del av. Man fångar upp några av de där små bitarna som försöker bilda logiska sammanhang men aldrig gör det för att de inte hör ihop utan bara möts som vid en bardisk. Tjena, tjena och skål å sen vidare ut i natten.

Vi vet så lite men vill veta så mycket. Det lilla jag vet är att det stormar nu igen fast jag nyss låg i hamn i lugn och ro. Kanske är det det drömmen säger. Att slappna aldrig av din jävel.
Hoten finns där hela tiden, överraskningarna som sänker än när man är redo att segla.