En fruktlös tävlan mot tiden…

Jag brukar tävla mot tiden. Oftare nu när jag blivit äldre än förr då tiden sällan var närvarande. Vi sitter där mitt emot varandra och liksom spelar schack med varandra.
Jag vet att jag är dömd till att förlora, ingen vinner mot tiden, men jag tar ändå en och annan delseger.

Jaha, då var det fredag igen brukar vi vuxna säga när arbetsveckan sprungit förbi utan att man hunnit med någonting av värde. Jag kom precis på att det är ett år sedan på dagen som det nya livet i stan började. Vi flyttade in här för exakt ett år sedan och tavlorna är inte ens uppsatta på väggarna. Det har gått så fort att jag knappt hunnit reflektera över vad det gångna året stått för. Jag vet att det varit påfrestande på många sätt. Kommer ihåg att när jag stod på balkongen och såg fyrverkerierna över Slottet välkomna det nya året, att jag för första gången på väldigt, väldigt länge inte visste vilken riktning livet skulle ta.
Det var inte ledsamt eller nedstämt på något vis. Bara vilset.
I ångorna över några tafatta försök att njuta av en kubansk cigarr där jag stod på balkongen tänkte jag på tiden. Sekunder som tickade ner till noll. Jan Malmsjö på Skansen som skrek ut Gott Nytt År till den del av svenska folket som faktiskt hade TV:n på.
Noll som kan vara slutet men i detta sammanhang var början på något nytt.

Jag har ofta sagt att jag är bra på att slå ihjäl tiden. En fjäder i hatten att kunna lura den jäveln till undergång då och då under några korta ögonblick. Jag har gått in i mig själv, stirrat in i en vägg i timmar utan att bli frustrerad eller rastlös. Som en sorts meditation där jag stänger ute allt oväsentligt och koncentrerar mig på nu. Tiden. År, månader, veckor timmar, minuter, sekunder betyder då inget. Stressar mig inte alls. Men jag vill inte döda mer tid nu. Att stirra ut på ingenting, att ställa sig mitt emot den meningslösa tiden och dra sitt vapen i en fruktlös duell känns som slöseri.
Men visst har jag tidigare hånfullt vrålat till tiden:
-Haha, Idag vann jag ditt otäcka monster…
Då har han alltid skrattat tillbaka med en bister min och sagt.
-Men det är alltid jag som vinner till slut min käre vän…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s