”Charlie is a wanker”

Arsenal-Tottenham var den första fotbollsmatchen som jag såg live i England och London. Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara får en gång i sitt liv. Det blir aldrig mer som den första gången. Magin är borta och allt annat är bara upprepningar.

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Jag hade en tunn beige knälång rock på mig. En liknande som privatdetektiven Columbo hade på sig i sin TV-serie under 70-talet. Om nu någon levande varelse fortfarande kommer ihåg honom. På bröstet hade jag nålat dit pins med mina favoritgrupper U2, The Cure och The Police. På fötterna hade jag antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Under stora delar av matchen var jag även pissnödig som en groda beroende på att jag inte lyckades skaka av den lille ihop med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärmen med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans som genast började bua och håna bandet kraftigt under några minuter. Så även om just det just då kändes helt befogat så borde upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Jag sov kanske tre timmar natten innan matchen. Nyårsalkoholen var fortfarande kvar i kroppen när vi på förmiddagen tog tunnelbanan ut till Highbury. Först en stärkande öl på någon pub i området och sedan en vild jakt på svartabörsbiljetter och slutligen utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där i min beiga tunna rock och blytungt huvud och frös. Försökte smälta in som en äkta Tottenhamsupporter men såg förstås ut precis som det jag var. En värsta sortens turistbonne mitt i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansen strupar när Arsenal gjorde 1-0, galenskapen när Tottenham vände matchen genom att måla två gånger. ”Charlie is a wanker” och alla högerarmar upp i obscena onanirörelser från ”oss” i klacken. Och kramar från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som extra hud enda in i ljumskarna i isande snålblåst måste ha varit vägen till vinsten. En äkta machoman.
Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att bita ihop med sina stiff upper lips. Man fick inte visa sig vek och sårbar. En publik mest bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. Genuint? Kanske inte bättre men genuint!

Å där stod jag med stora ögon och sög in allting och jag kände mig så cool och det kom att påverka mig starkt i många år. Jag var långt ifrån unik men jag kände mig ändå lite speciell just då.

Annonser

En stark vänskap som dog…

Jag var nog sexton-sjutton år första gången som jag tog tåget från Örebro och åkte ner till Kalmar. Det kändes som att åka till världens ände. Byte i Mjölby och Alvesta för att sedan långsamt tuffa genom en småländsk skog som aldrig verkade ta slut. När jag kom fram stod min nya kamrat Nicklas Karlström och tog emot mig på perrongen. Jag kommer inte ihåg men jag antar att hans pappa var med för vi måste ha satt oss i hans bil och kört vidare över Ölandsbron och de cirka fyra milen till Borgholm där ”Nicke” bodde.

Nicklas och jag träffades i pojklandslaget och blev nästan med en gång nära vänner. Under åren i pojklandslaget och senare juniorlandslaget bodde vi alltid tillsammans under resorna. Vi var fullständigt synkade. Höll oss ofta för oss själva på rummet. Vi hade samma humor, samma musiksmak, gillade engelsk fotboll(vilket alla i och för sig gjorde vid den tiden) och hade ett speciellt öga till det där att partaja och jaga tjejer. Han var enastående på tjejer medan jag var bra på att partaja. Men hans charm stänkte över en hel del på mig och det tog jag vara på.

Redan första gången jag kom ner och in i radhuset där familjen Karlström bodde i centrala Borgholm, och där föräldrarna fortfarande bor, så blev jag en i familjen. Mamma Berit, pappa Lasse och brorsan Ove var enastående vänliga och varma personer. Det var alltid en strid ström av människor som kom och gick, mat fanns alltid framtaget på uteplatsen på baksidan på sommaren och när åldern senare tickade in så fanns alltid en flaska vin eller några öl om man ville ha. Ja, jag tror faktiskt att det även fanns några år innan vi var alkoholmyndiga. Jag älskade att åka ner och gjorde så under många, många år framåt tills våra fotbollskarriärer drog iväg åt andra håll och den där ungdomsgemenskapen inte längre gick att upprätthålla lika konsekvent. Men vi hade jäkligt kul under de här åren. Oftast på småländsk mark men några gånger även i Örebro. Ibland gjorde vi avstickare.

Som den där nyårsresan till London där vi tog båten till Harwich, bussen till London, vi plankade in på hotell Regent Palace och sov flera dygn på golvet inne i Nickes bror Ove och kompisen Snäckans rum och käkade gratis frukost på fejkade biljetter. Jag var på min första engelska match på Highbury mellan Arsenal och Tottenham, vi söp oss packade och firade nyårsafton på Trafalgar Squere där vi tävlade i att försökte kyssa så många tjejer som möjligt, Ove låg och spydde på rummet av för mycket gin och innan hemresan fick Nicke och jag hatbrev från två sydafrikanska tjejer som bodde några rum bort i korridoren.
Brevet inleddes med: ”Dear shitheads” och avslutades med  ”Why don´t you stick your head into a booze bottle and drown yourself!” Det måste med andra ord ha varit en fulländad resa…

1986 flyttar Nicklas upp till Sundsvall. På sin Jungfruresa gör han stopp hos mig i Örebro med sin bil som knappt aldrig sett snö och inte tålde kyla. Jag följde med honom upp till Sundsvall för lite kul och det blev världens längsta resa eftersom bilen först inte startade från Örebro, den var stendöd i en dryg timme, sedan hoppade den igång utan att mekanikern hade en aning om varför. Vi slängde oss in i bilen och drog. Någonstans i Dalarna sladdar Nicklas in med bilen i en snövall och där dog den igen. Bilen blev bärgad till en bensinstation där den stod i flera timmar med andra mekaniker som inte heller dom förstod någonting av vad felet var. Men historien upprepade sig, bilen hoppade plötsligt igång, och vi hoppade in i bilen och drog iväg för att inte en enda gång till stanna denna motor. Pisspauser, matpauser, alla pauser de resterande trettio milen så lämnades motorn igång och till sist nådde vi ett Sundsvall där snön låg flera meter hög och minusgraderna var runt de tjugo. Nicklas parkerade bilen mellan två snödrivor i centrum nära hans nya lägenhet och jag misstänker att den står där än idag för jag tror att bilen drog sitt sista andetag där uppe dryga 80 mil från sitt hem på Öland. Där är lite bitterljuvt när jag tänker på det.

Nicklas och min fotbollskarriär gick sedan hand i hand under många år fast i olika klubbar. Allsvenskt spel och någon A-landskamp. Nicklas i Sverige hela tiden och jag på ett par utflykter. Han i Kalmar FF, GIF Sundsvall, Djurgården, GAIS och Häcken. Jag i ÖSK, IFK Norrköping, Dalian i Kina, Viking FK i Norge och till sist GAIS där vi båda numer har ett starkt hjärta för klubben. Under alla de här åren innan vi sammanstrålade i Göteborg träffades vi då och då för att festa och ha kul. Vi pratade i telefon då och då på ett sätt som bara den djupa långvariga vänskapen behöver. Inga krav, helt naturligt för att när man ses så är allt som vanligt, som att man aldrig varit ifrån varandra. Det låter som en kärlekssaga men det är en vänskapssaga med ett ledsamt slut.

För när jag flyttade till Göteborg då tänkte jag att äntligen kan vi börja umgås mer regelbundet. Och vi gjorde våra försök inledningsvis. Parmiddagar, festande inne i stan och sköna fikadagar i city. Jag vet inte vad Nicklas kände men ganska snart dog det ut och jag insåg att vi hade växt ifrån varandra. Som ett strävsamt gammalt par som plötsligt märker att man inte har samma intressen längre. Hur man lever olika liv. Sånt tänker man inte på när man ses någon gång då och då. Vid dessa tillfällen lever man i det förflutna och det ger syre för några dagar men sen kommer verkligheten ifatt än. Det är då man drar hem igen för att vänta på nästa träff. Men nu bodde vi i samma stad och det dog ut.

I nästan tjugo år var vi som bröder. Numer hör vi aldrig av oss till varandra. Vi är inte osams, det finns ingen schism vad jag vet. Vi springer på varandra någon gång då och då. Det är alltid lika kul, Nicke är alltid lika glad och trevlig, vi kramas och hör oss för hur livet ser ut på båda sidor. Det känns genuint och äkta. Men det gamla kittet som höll oss samman har torkat och smulats sönder. Tjugo år.
Nicklas var min allra bästa vän och ibland när jag tänker på det känns det sorgligt. Att man kan tappa bort något som var så viktigt.

Det finns många från min fotbollskarriär som jag tappat bort på vägen, inte lika nära och djupa vänskaper som med Nicke, men de finns där ute. Och det är nog oftast på grund av mig. Jag har varit dålig på att upprätthålla kontakter. Det har inte alltid känts så viktigt. Kanske för att jag vetat om att jag förändrats. Men det finns en stor sorg i mig över alla tappade kontakter, alla gamla goda vänner som jag inte längre umgås med. Ett helt liv i en rörelse där de flesta lever sina liv på ett sätt som jag inte vill leva. När jag tänker på det så kan jag känna mig jävligt ensam. Jag ser ju hur de gamla vännerna träffas och umgås i olika sammanhang.
Samtidigt vet jag ju att jag trivs ensam med mig själv. Då får jag också betala priset. Mönstret har varit det samma under hela mitt liv. Jag går vidare , vännerna åt sina håll, och där står jag med en delad känsla av besvikelse, vanmakt och kallt konstaterande. Jag vet inte var jag är, jag vet inte vart jag ska. Jag vet bara att jag saknar mina gamla vänner och det vi hade. Men jag vet också att vi inte kan få det tillbaka.