”Charlie is a wanker”

Arsenal-Tottenham var den första fotbollsmatchen som jag såg live i England och London. Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara får en gång i sitt liv. Det blir aldrig mer som den första gången. Magin är borta och allt annat är bara upprepningar.

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Jag hade en tunn beige knälång rock på mig. En liknande som privatdetektiven Columbo hade på sig i sin TV-serie under 70-talet. Om nu någon levande varelse fortfarande kommer ihåg honom. På bröstet hade jag nålat dit pins med mina favoritgrupper U2, The Cure och The Police. På fötterna hade jag antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Under stora delar av matchen var jag även pissnödig som en groda beroende på att jag inte lyckades skaka av den lille ihop med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärmen med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans som genast började bua och håna bandet kraftigt under några minuter. Så även om just det just då kändes helt befogat så borde upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Jag sov kanske tre timmar natten innan matchen. Nyårsalkoholen var fortfarande kvar i kroppen när vi på förmiddagen tog tunnelbanan ut till Highbury. Först en stärkande öl på någon pub i området och sedan en vild jakt på svartabörsbiljetter och slutligen utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där i min beiga tunna rock och blytungt huvud och frös. Försökte smälta in som en äkta Tottenhamsupporter men såg förstås ut precis som det jag var. En värsta sortens turistbonne mitt i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansen strupar när Arsenal gjorde 1-0, galenskapen när Tottenham vände matchen genom att måla två gånger. ”Charlie is a wanker” och alla högerarmar upp i obscena onanirörelser från ”oss” i klacken. Och kramar från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som extra hud enda in i ljumskarna i isande snålblåst måste ha varit vägen till vinsten. En äkta machoman.
Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att bita ihop med sina stiff upper lips. Man fick inte visa sig vek och sårbar. En publik mest bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. Genuint? Kanske inte bättre men genuint!

Å där stod jag med stora ögon och sög in allting och jag kände mig så cool och det kom att påverka mig starkt i många år. Jag var långt ifrån unik men jag kände mig ändå lite speciell just då.

2 reaktioner på ””Charlie is a wanker”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s