”Underdog”

Känslan kom till mig för några dagar sedan.
Jakten på att få komma in genom dörrarna till medelklassens perfekta värld måste få ett stopp.
Varför försöka?
Är jag den där som ska vara där?
Jag ser, läser och lyssnar.
Självförhärligande.
Så att man får dåligt samvete bara av att leva.
Det finns stunder då jag bara vill dra iväg från den här präktiga tillvaron.
Från småstadens bojor.
Spränga det bekväma och röra sig i riktning mot…
Ja mot vad?

Markurells i Wadköping!?

”Jag ska börja bli elak. Jag ska odla mitt hat.”
Som Lustans Lakejer sjöng en gång.
Nä fan.
Finns för mycket sånt skit just nu.
Men jag ska bejaka.
Börja bejaka min outsidersjäl.
Min underdogmentalitet som inte vill försvinna.
Ska inte försvinna.
Den är min drivkraft?
Min styrka.
Nu vänder jag och börjar gå åt andra hållet.
Ni som vet allt, kan allt.
Ni homogena.
Diskutera i grupp…

Annonser

Kanske är det det här jag ska göra…

När jag var liten följde jag ibland med min pappa i hans lastbil när han åkte runt i landet och levererade varor. Minnena är grumliga och kanske en aning påbyggda i den vuxna mannens huvud. Men jag satt där i hytten bredvid min pappa och följde vägens krökningar och landskapets förändringar. Kanske ett första frö till den kärlek av vägen och resorna jag nu som vuxen själv älskar. Det mänskliga psyket är en lurig värld. Vad fastnar? Vad fastnar inte? Omöjligt att svara på.
Men jag satt där bredvid pappa och ett tidigt minne är när farsan klappade mig på axeln i hans lastbil på väg norrut i landet och försäkrade mig om att jag skulle gå i hans fotspår och bli chaffis med vägen som arbetsplats. För frihetens skull som han sa. Skönt att komma bort från tjafset på hemmaplan, tjatet från morsan, som han också sa.

I grundskolan sa man att Pelle du måste skaffa dig bra betyg och en rejäl utbildning annars blir framtiden jobbig för dig.
När jag sedan blev arton sa mina fotbollsledare att jag borde jobba på bank för det var framtidens yrke. Vid tjugoett ville andra klubbledare att jag borde utbilda mig inom försäkringsbranschen för nu var det där framtiden låg. Däremellan ”tvingades” jag in på en ekonomisk gymnasielinje för att samma fotbollsledare hade känningar på skolan och det ekonomiska alternativet var det enda som dom kunde erbjuda. Mina betyg var nämligen ingenting man viftade med av stolthet. En gratis chans från några välvilliga vuxna rådgivare var alternativet. Det kraschade förstås. Allt gick åt helvete med ett brak och jag började jobba på den där banken. Allt handlade om pengar. Pengar, pengar, pengar! Alla skulle jobba i någon del av finansvärlden. I alla fall under åttiotalet. Vad jag egentligen var intresserad av att göra var det ingen som frågade om. Jag var i och för sig lika förvirrad då som nu, vägen var lika gropig som alltid. Men jag hävdar att en skicklig person att hålla i hand, som vågat och förstått mig på djupet, hade ändå nått närmare sanningen än det stolpskott jag då blev. För det fanns tecken även om dom var väldigt vaga vid den tidpunkten.

Men spelade man fotboll så verkade det självklart för alla rådgivare att alla fotbollsspelare var skapta, uthuggna och skulpterade på samma sätt. Helst designade för pengar och försäkringar. Det var gräddfilen in i bank- och försäkringsbranschens interna utbildningar. Personligen var jag totalt ointresserad av denna värld av vita skjortor, slipsar och vattenkammade korta frisyrer. Visst, jag försökte anpassa mig. Först genom den där sorgliga gymnasielinjen, som enbart gav dåligt självförtroende. Sedan bankjobbet som skulle ge mig en gedigen grund i kassaärenden men som istället gav mig kalla kårar. Några år senare var jag nära att irra mig in bland pensionsspararprofeterna men besinnade mig när jag för första gången lyssnade på mig själv. Det här var inte min värld.

Sedan den stunden har jag ägnat livet åt att hitta lösningen på livets gåta. Nu är jag fyrtiosju och fortfarande famlar jag i mörkret. Insikten om att jag aldrig kommer hinna fram till en lösning har allt oftare slagit mig. Livet kanske är så här för alla. Förvirrat? Kanske handlar det bara om att ”go with the flow” och lyssna på den magiska magkänslan om man är i position för att kunna göra det. Jag har nu jobbat tretton år som frilansande journalist. Som skribent inom en rad ämnen och som fotbollsanalytiker i tidningar, TV och radio. Kanske är det det här jag ska göra…

Viktigt att stå fri…?

Mannen stod och sippade på kaffe i en pappmugg utanför den pampiga ingången till Rudbecksskolan i Örebro.
-Är det du som skriver krönikor? Frågade han.
-Det är jag, sa jag.
-Ja, jag kände igen hunden fortsatte mannen och skrattade till lite grann.
-Jo, det är ju så det brukar vara sa jag och log lite.
Solen lös rätt in i ansiktet på mig och jag stod där med mina pilotbågar från Prada och vi pratade löst om lite allt möjligt. Bland annat om konst och kommunal inblandning i kreativa projekt. Vilket är vanligt i Örebro åtminstone.
-Det är viktigt att stå fri, sa han sen. Man tjänar förvisso mindre pengar men man vinner i integritet.
Stå fri…?
Som journalist, krönikör och även faktiskt som expertkommentator är det viktigt att stå fri. Att ha integritet. Men det är fan inte lätt i en värld av nätverkande där man ständigt är beroende av andras val och beslut. Det skulle kanske vara lättare om det som frilansare gick att överleva på enbart skrivande till exempel. Men det är inte lätt. Man behöver vara bredare och göra flera saker samtidigt och det innebär ofta att man måste in och gräva i de där nätverken som jag försökt gjort i över ett års tid. Det har känts bra ibland, mindre bra andra gånger. Resultatet? Tja, jag vet inte…

Jag kom att tänka på en gammal intervju i DN 2010 med musikjournalisten Jon Savage.
”Jag vill inte ha kontakt med allmänheten. Jag är författare. Jag är introvert. Jag vill bara sitta i ett rum och leka med mig själv.” Detta om varför han han inte går på middag med andra brittiska författare och kulturkritiker.
Angående kultureliten som han tyckte var pompös och navelskådande sa han också:
”Det är en klubb för inbördes beundran och jag har alltid hatat gäng. Så fort du hamnar i ett gäng är det någon som ska tala om för dig vad du ska tycka och göra. Jag bestämde mig för länge sedan att ingen någonsin ska tala om för mig vad jag ska göra.”

Det är inte många förunnat att skita så i sin omgivning och bara köra sitt race men han har en poäng med sitt resonemang.
Så fort du hamnar i ett gäng så är risken att det är kollektiva åsikter som gäller. Kanske inte från början, kanske inte i alla gäng alltid. Men generellt så ska du foga in dig i det kollektiva och njuta av konsensusdrinkar resten av livet. Det är här svårigheten kommer in. Jag försöker foga mig ibland men märker att så fort det blir allt för mysigt och homogent trevligt då ringer flyktklockan. Det måste få skava, det måste finnas plats för nått mer än konsensusdrinkar i baren.
Stå fri…?
Livet är fan inte lätt…

En fejk för den goda berättelsens skull?

BildDen officiella historien är att jag inte hade läst en bok innan jag som 21-åring fick Gudfadern i min hand. En tjock jävla pocketbok med bokstäver som små muslortar. Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den men föll handlöst in i berättelsen och plötsligt var jag nykär i läsning. Det är den storyn jag drar när jag då och då är ute och talar om sambandet mellan skrivande och läsande. Hur viktigt det är för språket, för kommunikationen, att läsa romaner. Men även hur häftigt det är när man hittat koden till läsningen och hur berikande det är. Sade han pretentiöst och undervisande…

Så plötsligt dyker ovanstående fotografi upp och slår hela den perfekta dramaturgin i kras. Pelle Blohm som trettonåring på ett flyg mot Los Angeles USA 1980 läsande en bok. Tada… En fejk för den goda berättelsens skull?
Nja, nu ska vi inte vara för hårda mot den gode Blohm för jag misstänker stark att det där är en Franz Beckenbauer biografi som jag bestämt kommer ihåg att jag läste då. Det var där i den boken sanningen skrevs om att Västtyskland alltid presterar bäst när alla är osams, bråkar och lagkemin frätt sönder totalt. Det var på den tiden de alltid vann. Numer är dom snälla och spelar fint men dom vinner sällan. Har däremot ingen aning om dom läser romaner.

En Alain Mikli-Philippe Starck produktion…

Jag går på stan och märker allt oftare att människorna blir allt suddigare. Ni vet som på TV när man inte vill röja en identitet. Plötsligt noterar man att någon vinkar och jag vinkar tillbaka fast jag inte har en aning om vem det är. Vinkade personen ens till mig? Då brukar jag se mig om bara för att vara säker. Det ser säkert dumt ut.
Så jag har börjat se ner i backen när jag går genom staden. Förr mötte jag alltid blickar. Inte av någon speciell anledning. Det är bara så jag är. Nyfiken och analyserande. Då ingår det att notera och registrera livet omkring mig.
Men när man inte ser längre..

För knappt ett år sedan skaffade jag mig nya svindyra coola glasögon med progressiva glas. En Alain Mikli-Philippe Starck produktion. Kungligt snygga men med facit i hand lite framtunga på min näsa. Men dom fungerade fint ändå. Men så plötsligt började det skava obehagligt och huvudvärken kom smygande. Omöjligt tänkte jag. Men så va det. Synundersökning förra veckan och visst. På ett år har synen försämrats så mycket att nya glas måste in igen.
Bara att hosta upp hästhandlarplunkan och betala. Life´s a bitch and then you die…

Det handlar om livet runt fyrtio fast jag med mina fyrtiosju släpar efter en smula. Kroppen går in i en fas där man nästan kan känna av dag för dag försämringar. Fortsätter det så här är jag blind innan femtio fast optikern säger att det brukar stanna av efter ett tag. Jag har åtminstone slutat skrattat år min pappa när han i yngre år krängde på sig sina coca cola-bottnar när han jobbade. Tänker på en film jag såg för ett tag sedan. Var det Woody Allen kanske? En person blev plötsligt suddig och otydlig för alla. Familjen helt stirrig, vännerna förbryllade. Så är alla för mig just nu.
Om en dryg vecka säger dom att mina nya glas ska komma. Tills dess får ni ursäkta ni som eventuellt passerar mig och hälsar utan gensvar. Jag är varken arrogant eller sur. Bara tillfälligt blind.

 

Same Oul´Town

Motorcyklarna har börjat ryta utanför vardagsrumsfönstret igen. Solen har lyst rätt igenom lägenheten, rätt igenom den långa serveringsgången och avslöjat dammråttor, grus och varghundsspår som legat gömda i månader.
Jag var ute och gick på stan idag igen, precis som jag gjorde igår, i förrgår och flera dagar i förra veckan. Samma gator, samma ansikten, samma gamla människor som man möter.
Livet i en småstad.
Livet…?
Samma sol, samma regn, samma stad, samma huvudvärk.
Samma berättelse, samma stad.
Samma gamla…
Jag går och nynnar på den där låten med Saw Doctors, Same Oul´Town, och den träffade mig hårt idag.
Same Oul´Same Oul´.
I´m sick and tired of this town.