Kanske är det det här jag ska göra…

När jag var liten följde jag ibland med min pappa i hans lastbil när han åkte runt i landet och levererade varor. Minnena är grumliga och kanske en aning påbyggda i den vuxna mannens huvud. Men jag satt där i hytten bredvid min pappa och följde vägens krökningar och landskapets förändringar. Kanske ett första frö till den kärlek av vägen och resorna jag nu som vuxen själv älskar. Det mänskliga psyket är en lurig värld. Vad fastnar? Vad fastnar inte? Omöjligt att svara på.
Men jag satt där bredvid pappa och ett tidigt minne är när farsan klappade mig på axeln i hans lastbil på väg norrut i landet och försäkrade mig om att jag skulle gå i hans fotspår och bli chaffis med vägen som arbetsplats. För frihetens skull som han sa. Skönt att komma bort från tjafset på hemmaplan, tjatet från morsan, som han också sa.

I grundskolan sa man att Pelle du måste skaffa dig bra betyg och en rejäl utbildning annars blir framtiden jobbig för dig.
När jag sedan blev arton sa mina fotbollsledare att jag borde jobba på bank för det var framtidens yrke. Vid tjugoett ville andra klubbledare att jag borde utbilda mig inom försäkringsbranschen för nu var det där framtiden låg. Däremellan ”tvingades” jag in på en ekonomisk gymnasielinje för att samma fotbollsledare hade känningar på skolan och det ekonomiska alternativet var det enda som dom kunde erbjuda. Mina betyg var nämligen ingenting man viftade med av stolthet. En gratis chans från några välvilliga vuxna rådgivare var alternativet. Det kraschade förstås. Allt gick åt helvete med ett brak och jag började jobba på den där banken. Allt handlade om pengar. Pengar, pengar, pengar! Alla skulle jobba i någon del av finansvärlden. I alla fall under åttiotalet. Vad jag egentligen var intresserad av att göra var det ingen som frågade om. Jag var i och för sig lika förvirrad då som nu, vägen var lika gropig som alltid. Men jag hävdar att en skicklig person att hålla i hand, som vågat och förstått mig på djupet, hade ändå nått närmare sanningen än det stolpskott jag då blev. För det fanns tecken även om dom var väldigt vaga vid den tidpunkten.

Men spelade man fotboll så verkade det självklart för alla rådgivare att alla fotbollsspelare var skapta, uthuggna och skulpterade på samma sätt. Helst designade för pengar och försäkringar. Det var gräddfilen in i bank- och försäkringsbranschens interna utbildningar. Personligen var jag totalt ointresserad av denna värld av vita skjortor, slipsar och vattenkammade korta frisyrer. Visst, jag försökte anpassa mig. Först genom den där sorgliga gymnasielinjen, som enbart gav dåligt självförtroende. Sedan bankjobbet som skulle ge mig en gedigen grund i kassaärenden men som istället gav mig kalla kårar. Några år senare var jag nära att irra mig in bland pensionsspararprofeterna men besinnade mig när jag för första gången lyssnade på mig själv. Det här var inte min värld.

Sedan den stunden har jag ägnat livet åt att hitta lösningen på livets gåta. Nu är jag fyrtiosju och fortfarande famlar jag i mörkret. Insikten om att jag aldrig kommer hinna fram till en lösning har allt oftare slagit mig. Livet kanske är så här för alla. Förvirrat? Kanske handlar det bara om att ”go with the flow” och lyssna på den magiska magkänslan om man är i position för att kunna göra det. Jag har nu jobbat tretton år som frilansande journalist. Som skribent inom en rad ämnen och som fotbollsanalytiker i tidningar, TV och radio. Kanske är det det här jag ska göra…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s