Tårar trängde igenom mitt livströtta skal…

I fredags strax innan midnatt tog jag mig över ett helgputtrande Stortorg i Örebro för att i min ensamhet gå på punkkonsert. Klassiska Göteborgsbandet Attentat spelade på rockklubben Plektrum nere vid Oskarsparken. Kvällen väckte någonting hos mig. Jag satt där och inväntade konserten i en glest besökt bar. Ett ungdomsställe för besökare runt tjugo någonting. Verkade det som. Musiken som spelades i lokalen var hård och jävligt bra. Jag satt med en Newcastle Browne och kände mig som den gubbe jag i sammanhanget var. Samtidigt märkte jag hur jag hade saknat ett sånt här ställe med grym punk, rock och ännu hårdare rock. Jag är lite ensam med den sidan av min musiksmak och med åren har de hårda kanterna slipats bort. Numer smyger man omkring i softa after work lokaler, pubar och stillsamma restauranger. Intalar sig själv att det verkligen är det här man vill ha. Det andra har man växt ifrån. Kanske är det också så men inte ”all fucking time.” Inte fan kan man bli trött på en enkel bar med enkla ölsorter där det spelas skitbra musik.

I den lilla trånga lokalen en trappa ner drog Attentat till sist igång sin konsert. Runt tjugo unga entusiaster stod längst fram och körde stenhårt till varje låt där sångare Jönsson eldade på de få men lojala headbangarna. Jag stod lite längre bak och ramlade många år tillbaka där jag påmindes om en KSMB-konsert på Haga fritidsgård i min ungdom. Lika glest i publiken men samma drag framför scenen. Under den mest allsångsvänliga punkeuforin var det nästan så att nostalgitårar trängde igenom mitt livströtta skal. Jag blev varm och känslosam. Såg mig om i mörkret för att se om någon kunde upptäcka mina glansiga ögon.

Jag vet inte om andra fastnar i känslor som växte hos mig där i fredags. En kort sekvens av att åka raka spåret till tiden då musiken betydde som allra mest. I min vänskapskrets pratar vi aldrig om det medan jag inne i mig själv ständigt far genom tidsmaskinen fram och tillbaka. Jag kan inte påstå att det var en av mina roligaste kvällar i fredags men ändå väckte den en stor saknad av tiden då krogen och musiken var bland det bästa jag visste. Musiken har alltid varit viktig för att trigga igång olika känslor. Att försätta sig i en sinnesstämning. Sorg, saknad, pepp, glädje eller bara en satans energi. Fortfarande är det så men jag tror att cirkeln har blivit så mycket tajtare. Den här punken och hårda rocken som lirades på Plektrum var magisk. Energin i källaren trots den fåtaliga publiken och Attentats engagemang i en situation som måste varit något av en besvikelse var en spark där bak. När jag gick hem gick jag med en klump i magen. En patetisk nostalgikänsla. Avundsjuk på de unga som under kvällen var där och mitt i nuet medan jag vandrade i det förflutna. Jag hatar den känslan. Jag älskar den känslan. Det är förjävligt…

Annonser