Jag tänkte aldrig komma tillbaka…

Jag körde långsamt in i det lilla samhället Svärtinge strax utanför Norrköping. Det var sent i januari. Dimman låg tät över vattenytan på Glan. I horisonten på andra sidan sjön såg jag svagt röken som steg upp i skyn från pappersmassafabriken i Skärblacka. Vägsaltet och de avgassvarta snöslamsorna ramade in landskapet. Allt annat var grått, en lätt ångest kröp i mig. Flykten från bråken, från sveken, från en liten inskränkt stad med sina småstadshjärtan var ett faktum. Jag hade tagit steget till slut och jag tänkte aldrig, aldrig komma tillbaka.

Tio år senare i en spelarbuss från Sundsvall på väg mot Göteborg. I natten passerade vi min hemstad. Det var tyst och de flesta sov. Vi klöv regnet, vi klöv mörkret och staden. Jag satt och såg ut genom fönstret. Min hemstad på en armlängds avstånd. Min uppväxt strax bakom staketet. Minnena kom tillbaka. Fotbollsplanerna. Skolgården. Vännerna. Tragiken. Drömmarna. De som försvann och aldrig kom tillbaka. De som stannade kvar.
Jag såg mig själv i fönstrets spegel. Så mycket äldre än då. Där kom det plötsligt till mig. Ett hugg i bröstet. Melankolin och den starka känslan av identitet. Hur platsen gick in i mig och sa: Det är dags för dig att komma tillbaka. Ute på Närkeslätten med fjärrvärmeverkets röksignaler i bakrutan och släktens trådar utspridda över åkrarna och skogarna kände jag att det var dags för förlåtelse. Jag ville hem igen.

Ett decennium på vägarna. Runt världen. En nyfiken rotlöshet som var på väg att ta slut. Jag behövde komma tillbaka till någonting som var enkelt och kravlöst. En plats där jag inte behövde kämpa för att ta mig in i. Örebro var min bakficka. Jag kunde varje del av min hemstad. Och människorna? Jag brydde mig inte om dom. Det var inte därför jag ville tillbaka. Jag ville till platsen. Ville följa Drottninggatan genom stan, se slottet ligga lika stolt som det alltid legat där i den svarta ån. Stå högst upp på Stortorget och se ut över den gamla brandgatan, det ståtliga rådhuset som en gång i tiden fick Kung Karl XV att utbrista: ”Å hut Örebro-bornera inte, svagdricka.
Kungen tyckte det var ett skrytbygge. Allt för imponerande för en liten skitstad som Örebro. En liten skitstad som trots allt var hemma. Jag kom hem till sist men längtar ständigt ut igen. En vandrares själ som aldrig får ro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s