Att färdas genom tomhetens land…

IMG_4722

Ibland blir jag feg och vill sticka ifrån allt ansvar som man onekligen har här i livet. Vissa dagar står just livet mig upp i halsen. Vardagens enahanda to-do-lista som hänger på axlarna som en säck sand. Ibland vill jag bara sugas upp av vinden och flyga iväg. Helt okontrollerbart och landa där vinden tycker att man borde landa.

Det är därför jag gillar att resa. Alltså själva resan. Ett tåg på väg mot Helsingborg, ett flyg på väg mot Asien, en stor passagerarbåt mot San Sebastian. Timmar av väntan någonstans. I tiden från plats A mot plats B kan jag ingenting göra. Jag är i händerna på någon annan, på några andra. Jag kan bara låta tiden gå. Att sitta där och omfamnas av sina tankar. Lita på de som tar mig framåt. Med ett glas vin, en kopp kaffe, och se ut genom ett fönster. Just där och då kan ingen nå mig. Jag är fri från måsten och förväntningar. Jag färdas genom tomhetens land där jag gör vad jag vill. Inga krav, inga förhoppningar…

 

Annonser

Sommarens sista suck…

IMG_4870

Det är verkligen slut nu. Sommarens sista suck som var så lång att den höll hela vägen in i mitten av september. Jag försökte sitta ute på verandan idag på landet. Solen lös som vanligt. Men blåsten svepte in över mig, så gjorde även små rödbruna björklöv och tallbarr. Men under filten var det rätt skönt. Och gasolvärmaren värmde ryggen ett tag innan vinden började bråka med den. Jag tog en whiskey fast klockan bara var ett. Det får man på landet. Av någon anledning. 

Nere på festplatsen stod midsommarstången kvar. Kransarna hängde snett och björkriset och blommorna runt stången var sedan länge torra och blodbruna. Om någon vecka stänger man av vattnet i stugområdet och då är verkligen allt slut. För de flesta här ute på landet men inte för mig.  Jag kommer att återvända senare i höst, i vinter, i vår och fram tills kranarna slås på igen. Men nu slås dom snart av. Då åker alla utom några få åretruntboende hem.

Nere vid vattnet ligger de små plastbåtarna på land över dött gräs och förmultnad vass. Jag plockade upp vattentermometern vid bryggan. När jag sänkte ner den i vattnet i våras var det 17 grader i vattnet. Nu glömde jag titta på den. Hästarna går kvar i sina hagar men korna från i somras är borta. Solen lyser över mig när jag går på hundpromenaden. Men det blåser kallt.  Jag har haft ett slitsamt år så här långt. Den underbara sommaren har smekt mig en aning men annars tungt, tungt, tungt…

”Charlie is a wanker”

Arsenal-Tottenham var den första fotbollsmatchen som jag såg live i England och London. Det var en sån där storslagen upplevelse som man bara får en gång i sitt liv. Det blir aldrig mer som den första gången. Magin är borta och allt annat är bara upprepningar.

Nyårsdagen 1985 stod jag kraftigt bakfull på ståplatsläktaren bakom ena målet Highbury och såg Tottenham vinna med 2-1 efter att Garth Crooks avgjort matchen. Jag hade en tunn beige knälång rock på mig. En liknande som privatdetektiven Columbo hade på sig i sin TV-serie under 70-talet. Om nu någon levande varelse fortfarande kommer ihåg honom. På bröstet hade jag nålat dit pins med mina favoritgrupper U2, The Cure och The Police. På fötterna hade jag antagligen ett par slitna Stan Smith, inga vantar, ingen mössa. Det var runt en plusgrad, vinden slet i rocken, betongen tryckte in kylan nedifrån fötterna och händerna var iskalla av det råa brittiska vinterklimatet. Under stora delar av matchen var jag även pissnödig som en groda beroende på att jag inte lyckades skaka av den lille ihop med en lång rad skränande fotbollssupportrar vid en sanslöst äcklig pissränna. Innan matchen dök Spandau Ballet upp på storbildsskärmen med en liten lycklig fotbollshälsning till båda lagens fans som genast började bua och håna bandet kraftigt under några minuter. Så även om just det just då kändes helt befogat så borde upplevelsen i övrigt ha varit rätt obehaglig.

Jag sov kanske tre timmar natten innan matchen. Nyårsalkoholen var fortfarande kvar i kroppen när vi på förmiddagen tog tunnelbanan ut till Highbury. Först en stärkande öl på någon pub i området och sedan en vild jakt på svartabörsbiljetter och slutligen utblottad efter att ha lyckats haffa platser på vad som visade sig vara bortalagets ståplatsläktare. Å så stod jag då där i min beiga tunna rock och blytungt huvud och frös. Försökte smälta in som en äkta Tottenhamsupporter men såg förstås ut precis som det jag var. En värsta sortens turistbonne mitt i massan som upptog läktaren.

Sedan bara otroligt imponerad av allt. Som ett barn. 48.000 åskådare, sångerna, häcklandet, svordomarna, dånet från hemmafansen strupar när Arsenal gjorde 1-0, galenskapen när Tottenham vände matchen genom att måla två gånger. ”Charlie is a wanker” och alla högerarmar upp i obscena onanirörelser från ”oss” i klacken. Och kramar från euforiska fans efter matchen. Garth Crooks uppvärmning i tight kortärmad t-shirt och saftigt åtsittande shorts som satt som extra hud enda in i ljumskarna i isande snålblåst måste ha varit vägen till vinsten. En äkta machoman.
Så var den engelska ligan på den tiden. Full av spelare som var tvungna att bita ihop med sina stiff upper lips. Man fick inte visa sig vek och sårbar. En publik mest bestående av arbetare, fans som på djupet levde sina liv genom fotbollen. Genuint? Kanske inte bättre men genuint!

Å där stod jag med stora ögon och sög in allting och jag kände mig så cool och det kom att påverka mig starkt i många år. Jag var långt ifrån unik men jag kände mig ändå lite speciell just då.

En stark vänskap som dog…

Jag var nog sexton-sjutton år första gången som jag tog tåget från Örebro och åkte ner till Kalmar. Det kändes som att åka till världens ände. Byte i Mjölby och Alvesta för att sedan långsamt tuffa genom en småländsk skog som aldrig verkade ta slut. När jag kom fram stod min nya kamrat Nicklas Karlström och tog emot mig på perrongen. Jag kommer inte ihåg men jag antar att hans pappa var med för vi måste ha satt oss i hans bil och kört vidare över Ölandsbron och de cirka fyra milen till Borgholm där ”Nicke” bodde.

Nicklas och jag träffades i pojklandslaget och blev nästan med en gång nära vänner. Under åren i pojklandslaget och senare juniorlandslaget bodde vi alltid tillsammans under resorna. Vi var fullständigt synkade. Höll oss ofta för oss själva på rummet. Vi hade samma humor, samma musiksmak, gillade engelsk fotboll(vilket alla i och för sig gjorde vid den tiden) och hade ett speciellt öga till det där att partaja och jaga tjejer. Han var enastående på tjejer medan jag var bra på att partaja. Men hans charm stänkte över en hel del på mig och det tog jag vara på.

Redan första gången jag kom ner och in i radhuset där familjen Karlström bodde i centrala Borgholm, och där föräldrarna fortfarande bor, så blev jag en i familjen. Mamma Berit, pappa Lasse och brorsan Ove var enastående vänliga och varma personer. Det var alltid en strid ström av människor som kom och gick, mat fanns alltid framtaget på uteplatsen på baksidan på sommaren och när åldern senare tickade in så fanns alltid en flaska vin eller några öl om man ville ha. Ja, jag tror faktiskt att det även fanns några år innan vi var alkoholmyndiga. Jag älskade att åka ner och gjorde så under många, många år framåt tills våra fotbollskarriärer drog iväg åt andra håll och den där ungdomsgemenskapen inte längre gick att upprätthålla lika konsekvent. Men vi hade jäkligt kul under de här åren. Oftast på småländsk mark men några gånger även i Örebro. Ibland gjorde vi avstickare.

Som den där nyårsresan till London där vi tog båten till Harwich, bussen till London, vi plankade in på hotell Regent Palace och sov flera dygn på golvet inne i Nickes bror Ove och kompisen Snäckans rum och käkade gratis frukost på fejkade biljetter. Jag var på min första engelska match på Highbury mellan Arsenal och Tottenham, vi söp oss packade och firade nyårsafton på Trafalgar Squere där vi tävlade i att försökte kyssa så många tjejer som möjligt, Ove låg och spydde på rummet av för mycket gin och innan hemresan fick Nicke och jag hatbrev från två sydafrikanska tjejer som bodde några rum bort i korridoren.
Brevet inleddes med: ”Dear shitheads” och avslutades med  ”Why don´t you stick your head into a booze bottle and drown yourself!” Det måste med andra ord ha varit en fulländad resa…

1986 flyttar Nicklas upp till Sundsvall. På sin Jungfruresa gör han stopp hos mig i Örebro med sin bil som knappt aldrig sett snö och inte tålde kyla. Jag följde med honom upp till Sundsvall för lite kul och det blev världens längsta resa eftersom bilen först inte startade från Örebro, den var stendöd i en dryg timme, sedan hoppade den igång utan att mekanikern hade en aning om varför. Vi slängde oss in i bilen och drog. Någonstans i Dalarna sladdar Nicklas in med bilen i en snövall och där dog den igen. Bilen blev bärgad till en bensinstation där den stod i flera timmar med andra mekaniker som inte heller dom förstod någonting av vad felet var. Men historien upprepade sig, bilen hoppade plötsligt igång, och vi hoppade in i bilen och drog iväg för att inte en enda gång till stanna denna motor. Pisspauser, matpauser, alla pauser de resterande trettio milen så lämnades motorn igång och till sist nådde vi ett Sundsvall där snön låg flera meter hög och minusgraderna var runt de tjugo. Nicklas parkerade bilen mellan två snödrivor i centrum nära hans nya lägenhet och jag misstänker att den står där än idag för jag tror att bilen drog sitt sista andetag där uppe dryga 80 mil från sitt hem på Öland. Där är lite bitterljuvt när jag tänker på det.

Nicklas och min fotbollskarriär gick sedan hand i hand under många år fast i olika klubbar. Allsvenskt spel och någon A-landskamp. Nicklas i Sverige hela tiden och jag på ett par utflykter. Han i Kalmar FF, GIF Sundsvall, Djurgården, GAIS och Häcken. Jag i ÖSK, IFK Norrköping, Dalian i Kina, Viking FK i Norge och till sist GAIS där vi båda numer har ett starkt hjärta för klubben. Under alla de här åren innan vi sammanstrålade i Göteborg träffades vi då och då för att festa och ha kul. Vi pratade i telefon då och då på ett sätt som bara den djupa långvariga vänskapen behöver. Inga krav, helt naturligt för att när man ses så är allt som vanligt, som att man aldrig varit ifrån varandra. Det låter som en kärlekssaga men det är en vänskapssaga med ett ledsamt slut.

För när jag flyttade till Göteborg då tänkte jag att äntligen kan vi börja umgås mer regelbundet. Och vi gjorde våra försök inledningsvis. Parmiddagar, festande inne i stan och sköna fikadagar i city. Jag vet inte vad Nicklas kände men ganska snart dog det ut och jag insåg att vi hade växt ifrån varandra. Som ett strävsamt gammalt par som plötsligt märker att man inte har samma intressen längre. Hur man lever olika liv. Sånt tänker man inte på när man ses någon gång då och då. Vid dessa tillfällen lever man i det förflutna och det ger syre för några dagar men sen kommer verkligheten ifatt än. Det är då man drar hem igen för att vänta på nästa träff. Men nu bodde vi i samma stad och det dog ut.

I nästan tjugo år var vi som bröder. Numer hör vi aldrig av oss till varandra. Vi är inte osams, det finns ingen schism vad jag vet. Vi springer på varandra någon gång då och då. Det är alltid lika kul, Nicke är alltid lika glad och trevlig, vi kramas och hör oss för hur livet ser ut på båda sidor. Det känns genuint och äkta. Men det gamla kittet som höll oss samman har torkat och smulats sönder. Tjugo år.
Nicklas var min allra bästa vän och ibland när jag tänker på det känns det sorgligt. Att man kan tappa bort något som var så viktigt.

Det finns många från min fotbollskarriär som jag tappat bort på vägen, inte lika nära och djupa vänskaper som med Nicke, men de finns där ute. Och det är nog oftast på grund av mig. Jag har varit dålig på att upprätthålla kontakter. Det har inte alltid känts så viktigt. Kanske för att jag vetat om att jag förändrats. Men det finns en stor sorg i mig över alla tappade kontakter, alla gamla goda vänner som jag inte längre umgås med. Ett helt liv i en rörelse där de flesta lever sina liv på ett sätt som jag inte vill leva. När jag tänker på det så kan jag känna mig jävligt ensam. Jag ser ju hur de gamla vännerna träffas och umgås i olika sammanhang.
Samtidigt vet jag ju att jag trivs ensam med mig själv. Då får jag också betala priset. Mönstret har varit det samma under hela mitt liv. Jag går vidare , vännerna åt sina håll, och där står jag med en delad känsla av besvikelse, vanmakt och kallt konstaterande. Jag vet inte var jag är, jag vet inte vart jag ska. Jag vet bara att jag saknar mina gamla vänner och det vi hade. Men jag vet också att vi inte kan få det tillbaka.

En fruktlös tävlan mot tiden…

Jag brukar tävla mot tiden. Oftare nu när jag blivit äldre än förr då tiden sällan var närvarande. Vi sitter där mitt emot varandra och liksom spelar schack med varandra.
Jag vet att jag är dömd till att förlora, ingen vinner mot tiden, men jag tar ändå en och annan delseger.

Jaha, då var det fredag igen brukar vi vuxna säga när arbetsveckan sprungit förbi utan att man hunnit med någonting av värde. Jag kom precis på att det är ett år sedan på dagen som det nya livet i stan började. Vi flyttade in här för exakt ett år sedan och tavlorna är inte ens uppsatta på väggarna. Det har gått så fort att jag knappt hunnit reflektera över vad det gångna året stått för. Jag vet att det varit påfrestande på många sätt. Kommer ihåg att när jag stod på balkongen och såg fyrverkerierna över Slottet välkomna det nya året, att jag för första gången på väldigt, väldigt länge inte visste vilken riktning livet skulle ta.
Det var inte ledsamt eller nedstämt på något vis. Bara vilset.
I ångorna över några tafatta försök att njuta av en kubansk cigarr där jag stod på balkongen tänkte jag på tiden. Sekunder som tickade ner till noll. Jan Malmsjö på Skansen som skrek ut Gott Nytt År till den del av svenska folket som faktiskt hade TV:n på.
Noll som kan vara slutet men i detta sammanhang var början på något nytt.

Jag har ofta sagt att jag är bra på att slå ihjäl tiden. En fjäder i hatten att kunna lura den jäveln till undergång då och då under några korta ögonblick. Jag har gått in i mig själv, stirrat in i en vägg i timmar utan att bli frustrerad eller rastlös. Som en sorts meditation där jag stänger ute allt oväsentligt och koncentrerar mig på nu. Tiden. År, månader, veckor timmar, minuter, sekunder betyder då inget. Stressar mig inte alls. Men jag vill inte döda mer tid nu. Att stirra ut på ingenting, att ställa sig mitt emot den meningslösa tiden och dra sitt vapen i en fruktlös duell känns som slöseri.
Men visst har jag tidigare hånfullt vrålat till tiden:
-Haha, Idag vann jag ditt otäcka monster…
Då har han alltid skrattat tillbaka med en bister min och sagt.
-Men det är alltid jag som vinner till slut min käre vän…

Så stormar det igen…

Jag vaknade oroligt en morgon.
De sista resterna av nattens drömmar låg kvar när ögonlocken började fundera på att lyfta.
Det finns dom som säger att man kan tyda drömmar, att själva händelseförloppet försöker säga någonting till än. Undrade vad mitt undermedvetna vill tala om för mig den här gången. 

Jag vet att jag vandrade genom en vassrugg, det var vinter och väldigt kallt, det var is på vattnet och jag vandrade framåt i gamla fotspår. I vems fotspår? Kanske mina egna? Tyckte att jag kände igen dom. Det var rätt upptrampat och det kändes som att jag gått där många gånger förut.
En bit ut på sjön öppnade hela vänsterflanken upp sig, som en välmålad vinterakvarell, kalla matta färger.
Plötsligt är det hav jag ser, våldsamma vågor slår in över isen och mot den karga kustlinjen, som en ovanligt elak höststorm. Jag står där förlamad och stirrar väderguden rätt ner i svalget, vattnet når inte fram fast det med lätthet borde göra det. Vattnet borde ha slukat mig hel och tagit med mig ut i det mörka djupa men vågornas iskalla skum nådde inte fram, skummet attackerade som en fastbunden rabiessmittad hund, så nära men ändå så långt bort.

Nu står jag och spejar ut genom ett fönster från en stuga, solen gnistrar i vattenbrynet, havet är lugnt nu, spegelblankt. Jag vet inte var stugan befinner sig men den ligger invid vattenlinjen där en smal vik sticker in som en sylvass fiskarkniv. Långt bort kan jag se en handfull bodar stå och vakta som en skuggarmé. En väg slingrar sig förbi men den är öde så långt jag kan se, jag lutar mig mot ett tomt träbord, ingen duk, inga ljus, ingen dekoration. En öppen spis till höger och någon sorts jakttrofé på väggen. Bakom mig kan jag höra röster men det är inga jag känner igen, det kan vara kvinnor eller män, det verkar inte viktigt att veta. Jag känner mig illa till mods där jag står och tittar ut över den stilla vattenytan som blänker och blinkar, som om den flörtade med mig. Kom ut, kom ut…

Så vaknade jag och kände pulsen slå hårt, hårdare än vad den brukar göra när jag vaknar. En svettpärla rann nedför ryggen på mig. Jag låg stilla med ögonen stängda, jag gör så ibland, vickar lite på tårna för att kontrollera att jag fortfarande lever. Försöker liksom fortsätta drömmen fast jag vet att det inte går nu när jag nått ett helt annat sinnestillstånd, börjar analysera vad som just hänt inne i mig själv, djupt där inne. Jag ligger så för att försöka hitta tråden för att veta hur drömmen var tänkt att sluta.

Men är drömmar tänkta att sluta på något speciellt sätt? Som en regisserad kortfilm? Eller är det bara ensamma små fragment som flyger omkring där  i hjärnan som vi använder så liten del av. Man fångar upp några av de där små bitarna som försöker bilda logiska sammanhang men aldrig gör det för att de inte hör ihop utan bara möts som vid en bardisk. Tjena, tjena och skål å sen vidare ut i natten.

Vi vet så lite men vill veta så mycket. Det lilla jag vet är att det stormar nu igen fast jag nyss låg i hamn i lugn och ro. Kanske är det det drömmen säger. Att slappna aldrig av din jävel.
Hoten finns där hela tiden, överraskningarna som sänker än när man är redo att segla.

Jaget i laget… En individualist i en värld av grupper.

En man står ute på en grusplan en varm sommarnatt med flaska öl i ena handen. Han står ensam och ser upp mot himlen. I tystnaden och sina egna tankar. En bit bort, inne i huset, pågår festen. Dansen har exploderat och festdeltagarna lever ut i ett vilt party. 

Den här mannen skulle kunna vara jag. På flykt ifrån det sociala och trivsamma kaoset där inne bland de andra. En andningspaus för en man som måste dra sig undan ibland. Men det kan även vara väldigt många andra som behöver liknande pauser.

Idag publiceras min NA-krönika och jag fullföljer här mina tankar från den som blir än mer personliga. Jag funderar över att leva ett liv i grupp när man egentligen är en psykologisk individualist. Men mitt beteende blir förståeligt när man läser om Susan Cain som jag skriver om i krönikan. Den introverta sidan av mig som måste dra sig undan det sällskapliga grupplivet då och då när det påfrestar som mest.

Jag påminner mig själv om stunder på träningsläger med mina fotbollslag då jag dragit mig undan till mitt hotellrum för att i tystnad ligga och läsa en bok. Eller i mindre tystnad med musik i hörlurarna. Fast ensam. Jag tänker mig tillbaka till långa bussresor där jag stängde ute alla för att i egna tankar sitta och se ut genom fönsterrutor över svenska skogs- och åkerlandskap. En mental ensamhet mitt ibland gruppen. Faktiskt en god egenskap som många skulle behöva träna på.
Jag tänker också på alla gånger jag dragit mig bort från fotbollsgruppen för att ge mig ut på tur i olika städer eller turistorter för att i stillhet få gå omkring och fotografera eller sätta mig på ett fik och se på folk, läsa eller skriva. Ibland har jag velat leva mitt i gruppen, tillsammans med alla men lika ofta har jag älskat att dra mig undan och reflektera över livet, mig själv och det som händer runtomkring.

Dom som känner mig väl vet om de här dragen och låter mig vara och vet att jag snart dyker upp igen när jag är redo. De som inte känner mig kan nog bli skrämda och tycka att jag är lite av en asocial kuf. Ibland är det jobbigt för mig själv, för ibland har mina steg ut ur gruppen kopplats till nedstämdhet där tunga droppar faller över mina axlar medan jag går blåsiga och regniga gator fram. Eller också är det bara jag som då beskrivit det som ett problem då det egentligen enbart är ett sätt att ladda batterierna, omgruppera tankarna för att sedan ge sig ut i verkligheten igen. Som man förr eller senare alltid behöver göra.

En god vän menar att det här ämnet är en föreläsning i sig själv. Hur man bevarar jaget i laget. En historia om en man som gärna valde blå t-shirt när alla andra hade röd under matchdagsresor och träningsläger. En revoltör i det tysta, i det lilla. En individ i en värld av grupper…

 

 

Svarta skuggor på den gamla galgbacken och djurkyrkogården…

bild kopia

Som tagen ur Stephen King-romanen Djurkyrkogården ligger den där omringad av motorväg och nybyggnationer av trevliga småhus strax ovanför Adolfsberg.
Namnet Franciskuslunden för att helgonet Franciskus av Assisi älskade djuren lika mycket som sina bröder och systrar. En viloplats för våra bästa och mest lojala vänner. Men även en mystisk gammal galgbacke och avrättningsplats från 1600-talet. En plats som kan väcka både kärlek och rysningar.

En tidig kylslagen morgon i januari värmde jag upp bilen och körde de cirka åtta kilometrarna från mitt hem och ut till denna fantasieggande plats. Några lastbilar for förbi en bit bort, en sopbil som backade in på vägen och åkte igen, solen glimtade till mellan två trädstammar när jag lyfte låshaken och gick in.
Jag ställde mig där och såg ut över sneda träkors, gravstenar och korta kärleksbudskap till saknade fyrfotade familjemedlemmar. Försökte suga in en stämning.
Det var dunkelt, en svag vind drog in från öster och kröp in under dunjackan. En onaturlig kyla låg som ett lock över den stora skogsdungen med höga tallar och björkar som långt däruppe la ut sina trädtoppar som ett tak över hela begravningsplatsen. En svart katt kom in från vänster och sprang snabbt och hukande rakt över fallna trädgrenar, gravar och för länge sedan slocknade minnesljus. Hela vägen följde katten mig med blicken som om den ville säga att här vaktar jag och jag har full koll på dig.

Avrättningar: Ett folknöje på galgbacken

Som en film framför mina ögon försökte jag sätta mig in i hur det skulle kunna ha sett ut här förr i tiden. Få den stelnade vintervyn att röra sig. Människor, skrik, ångest å tumult.
Platsen var från1600-talet och fram till mitten av 1800-talet en Galgbacke, en avrättningsplats. Historiker skriver om att den strategiska positionen där dagens landsväg passerar redan då var en genomfartsled förbi Närke och Örebro. En perfekt plats för att avskräcka eventuella tjuvar och bråkstakar som passerade. Ett budskap att om ni inte sköter er så har vi en plats här för er. Jag vet inte hur det lyckades. Jag vet inte heller hur många avrättningar som hann utföras under de tre århundradena som platsen var galgbacke. Men det berättas om livliga avrättningar där hängningar och halshuggningar påhejades och jublades åt. En sorts förtida nöjesindustri där folket gick man ur huse för att bevittna arma själars hädangång. Hängning, halshuggning, stegling och rådbråkning som underhållning. Det var råa tider och man kan, om tror på sådant, lätt föreställa sig de explosiva energierna som fortfarande vilar över platsen. Spökar det på Franciskuslunden? Jag skulle nog inte köpa något av de hus som byggts alldeles i anslutning till den mörka stilla skogsdungen.

Tiderna förändras

Men tiderna förändras. Som tur är. Den 25 oktober 1858 utfördes den sista avrättningen uppe på galgbacken då kronoarbetaren Gustaf Gustafsson Gadd halshöggs.
På 1920-talet togs beslutet att anordna en begravningsplats för djur i samma område där avrättningsplatsen tidigare legat. Franciskuslundens Vänner, som vårdar platsen, påstår att det är en av de allra äldsta djurkyrkogårdarna i Sverige.
Den mest kända av alla de djur som är begravda här bör vara cirkuselefanten Bambina. Bambina tillhörde Cirkus Strassburger, hon avled och begravdes just här 1927. 1994 uppfördes en staty till hennes minne då Franciskuslundens Vänner firade 10-års jubileum.

Jag återkommer till sommaren

Det värmer i hjärtat att gå runt och läsa på gravplatserna. Så mycket kärlek vi ger till våra husdjur och har så gjort i många år. Årtal från 1940, 50, 60-talet och fram till våra dagar. Rocko och Rocky, Pysen och Nelly, namn från det förflutna. Älskade vänner. Jag fäller en tår.
Trots värmen i hjärtat fryser jag nu hysteriskt. Jag står i en frysbox och känner inte längre fingertopparna, fötterna värker. Det är en helt annan bister fuktighet här uppe i jämförelse med inne i stan. Jag vänder och går ut igen. Stänger järngrinden och hör den gnissla i kylan. Tänker att hit måste jag åka igen. Till sommaren för att njuta av lugnet.

Jag ser in i dunklet igen innan jag sätter mig i bilen. Visst såg jag väl några skuggor försvinna bakom träden därborta. Kanske var det Nils Svensson och Jakob Persson. Två gamla tjuvar och bedragare som avrättades här. Kanske var det den gåtfulla svarta katten? Hörde jag inte ett skrik där innifrån?
Tunga suckar, upphetsande andning och hårt bultande hjärtan.
Inbillning?

Jag skrattar för mig själv, trycker gasen i botten och kör därifrån.

-Texten har tidigare publicerats i magasinet Utmärkt Örebro.
Men jag gillar den verkligen och lägger ut den igen.

 

Fimpar och vuxenpiss…

Fimpen låg där och guppade i skummat mörkt gult piss i en toalettstol på en konferensgård någonstans i Bohuslän. Jag var där på ett av mina första träningsläger på a-lagsnivå och bodde med en äldre ledare som var storrökare, stordrickare och ganska gammal. Han hostade, luftrören rosslade och spottade upp otäcka högar av klet som klamrade sig fast i de antagligen få flimmerhår som fanns kvar. En trots allt vänlig man som på nätterna kravlade sig upp till toaletten för att pissa ut den här mörkbruna sörjan av kvällens öl och spritkonsumtion. Den låg sedan kvar tills jag dök upp på morgonen och spolade rent toalettstolen. 

Ganska länge trodde jag att den där mörka urinen tillhörde den vuxna världen. Att när man blev äldre så blev pisset mörkare. En absurd tanke men det blev ju aldrig så när jag gick på toaletten som tonåring. Det här var långt innan fotbollen tog in kostrådgivare som tjatade om vätskebalanser, kolhydrater och dessutom hade långa monologer om hur man borde leva sitt liv som idrottsman. På den här tiden åkte man på träningsläger och tränade två gånger per dag, drack öl och spelade kort på kvällarna. Man spelade en eller två matcher och avslutade allt med en riktig dyngfylla på det som kallades ”frikvällen” där inkilningar och sådana där fånerier utfördes. Det var ”standard procedure” de där åren.

Alkohol var ju så mycket vanligare förr. Läger handlade lika mycket om att kröka och jaga brudar på lokaler runt om i Sverige. Det såg likadant ut ända upp på allsvensk nivå även om lägren i eliten oftast hölls utomlands. Som ung blev man fostrad in i de här strukturerna och därför ”vuxen” i sitt beteende ganska snabbt. Jag var 15-16 år när jag kom in i a-laget. Då drack jag inget tillsammans med lagkamraterna. Bara privat med andra polare. Men innan jag fyllde 18 år hängde jag med ut på stans nattklubbar. Vakterna visste att jag var för ung men lagkompisarna lovade att ta hand om mig även om jag var väldigt bra på att ta hand om mig själv. Jag hade fördelen att bli lugn och skötsam i min fylla. Det syntes inte alltid att jag var full. Oftare var det några av mina kamrater som betedde sig dåligt. Nästan alltid samma personer med dåligt ölsinne.

Nu vet jag egentligen inte vad allt det här med fyllor och alkohol har med ett bli vuxen. Det är väl mest sorgligt på nått sätt. Jag vet bara att inte förrän någonstans efter 25-års åldern så reflekterade jag över att den där mörk-gulbruna urinen som nu fanns i min toalett när jag satt där med tungt huvud och vinglig blick var densamma som hos min gamla rossliga lägenhetskamrat. Trots att det inte guppade någon cigarettfimp under mig så kändes det på något vis lite vuxet. Ungdomskroppen med ständig perfekt vätskebalans och nästan genomskinligt piss var borta.
Jag hade blivit stor nu. Bakfull på en toastol med skummat gammelpiss där nere i klosetten.
Kan det bli mer poetiskt…?

Det dåliga samvetet för lågan som slocknade…

Satt på en buss mot Stockholm för ett tag sedan tillsammans med en entusiastisk och energisk fotbollstränare. Jag kände hur han brann för sin uppgift. Ivern fullständigt vibrerade i sätet och det var på många sätt härligt att känna av denna glädje. Det sög till lite i min mage eftersom jag inte kunde bjuda tillbaka och ge av min energi. Jag försökte hålla uppe skenet genom att ställa frågor och låta intresserad.
Vilket jag rent journalistiskt i och för sig var men på ett personligt plan totalt ointresserad vilket gjorde att jag satt där med dåligt samvete som vanligt i den här typen av samtal.

Jag ville ju så gärna berätta om mig och hur jag kände. Hur den där brinnande lågan brunnit ut och lagt sig som en iskall grå aska inne i mig. Jag nämnde att jag tagit flera steg tillbaka och slutat som fotbollsanalytiker i TV. Jag såg hur hans ögon vidgades då han vred lite på huvudet mot mig med ett frågetecken ritat i hans ansikte. Han tänkte nog säga något om det men verkade mest förvirrad av mitt påstående. Jag vet inte, men kanske tyckte han att jag var sjuk som kunde hoppa av något så kul, något som de flesta ser som det största privilegiet i livet, att få jobba med fotboll.

Så jag vände blicken ut mot det vinterlandskap som for förbi utanför bussfönstret. Kanske kommer jag aldrig kunna kommunicera detta med någon som lever sin dröm. Den dröm de även tror är min dröm.
Det är en sorts utanförskap jag lagt på mina axlar. Ett utanförskap som är priset för den låga som slocknade…