En mental nedjoggning i Amsterdam…

Bild 5

Denna varg sökte sig ut från hotellet och gick planlöst rakt in i Amsterdams hjärta. Jag kryssade mig först förbi horder av turister som hukade under det mjukt strilande regnet som föll över oss alla. Paraplyer överallt som mordverktyg, jag bytte sida på gatan och där var det lite lugnare. Jag var hungrig och på den där gränsen där otålighet, irritation och dåligt humör snart skulle hugga tänderna i mig. Jag var på jakt efter en plats att äta på.

Snart satt jag på ett sunkigt kineshak och såg ut över den trånga gågatan där människor, mest turister, sprang förbi i en enda tjock massa. Men inne på kinesen var det lugnt. En plats tagen ur ett Chinatown från valfri amerikansk stereotypfilm. Långsmal lokal, trång, två våningar med en bardisk längst in på nedervåningen. Kineskitsch på väggarna, röda lampor med dovt sken, speglar med motiv av koalabjörnar och någon tavla med klassiskt kinesiskt landskap från Sichuans mjuka gröna berg.
Längst in satt familjen vid ett bord, barnen spelade spel på en dator, mamman plockade med papper och mannen sprang ut och in för att locka kunder till borden. Men det var just nu tyst och tomt där inne.
Det var bara jag som satt och såg ut över den där gatan och de där turisterna som stressade förbi.

Ett par timmar tidigare hade jag föreläst på hotellet inför cirka 140 högljudda personer. Jag var sist ut under ett förmiddagspass med andra föreläsare och informationstalare. Jag var trött i skallen redan innan min show och hade ätit dåligt på morgonen. Det var som vanligt innan ett uppträdande. Nerverna.
Nästan alltid efteråt behöver jag vara ensam. Den sköna upplevelsen av tystnad och egna tankar. Eller kanske tomheten i skallen och avsaknaden av tankar. En mental nedjoggning. Rensa bort restprodukter. Kontemplation på hög nivå och jag satt där i någon timma och bara tittade på människor. Åt min mat, drack min lilla Heiniken, mitt glas mineralvatten och lutade mig tillbaka. Jag tänkte att ibland har jag ett förbannat bra liv som får möjligheten att åka iväg så här och dessutom få betalt för det.

Sen kom det in en norsk familj och magin bröts. Det fortsatte regna utanför medan mörkret började sänka sig. Skyltfönster och väggbelysningar blev mer markerade på ett bra sätt. Jag betalade, reste mig upp, tog på mig rocken, hängde väskan över ryggen, öppnade dörren där en lite klocka klämtade och steg ut i vätan. Det dröjde inte länge förrän jag hade sugits upp av folkmassan som var på väg bort mot kanalen Prinsengracht.


Tillhöra…


Vi vill ju alla tillhöra på något sätt. Ibland intalar vi oss att så inte är fallet. Vi klarar oss själva.

Men det där att tillhöra är inte alltid så lätt. Framför allt om man haft svårt med den känslan under större delen av sitt liv. Inte så att jag varit olycklig och ensam. Bara den där känslan.

Den kom igen under den nyss gångna helgen. Känslan av utanförskap.

Först alla människor som söker tillhörighet via melodifestivalen. Över tre miljoner svenskar kan omöjligen tycka om denna märkliga tävling i musik där allt låter amatörmässigt trots etablerade artister. Men okej, det är min subjektiva åsikt. Men ändå.
Och jag försöker verkligen inte vara speciell och dryg och markera mot Svensson och dagisbarn.
Min uppriktiga fundering är att det måste handla om tillhörighet.

Sedan det här med han som vann ett skidlopp på fem mil. Klart jag förstår prestationen. Klart det är imponerande och säkert ska killen ha bragdguldet. Men varför måste alla skriva jaaaa eller guld överallt istället för att bara njuta i soffan hemma?

Tillhörighet.

Jag märkte bara själv hur otroligt ointresserad jag var av detta när hela twitter, facebook, tidningar, radio och tv öste ut detta lopp och dess efterföljande tornado.
Vart kunde jag vända mig?

Utanförskap. 

Jag ville verkligen bry mig som jag gjorde förr när jag var yngre. Det kunde vara kul ibland att titta på en Wassberg eller en Svan. Men nu ville jag vara en del av allt detta men insåg att jag har förändrats och det är skrämmande.

Jag vill inte förändras fast det är precis det jag vill.
Mer än någonting annat.

Men jag vill tillhöra också.
 

En kärlekshistoria…

Det hade alltså varit en märklig sommar och höst. Allting hände liksom samtidigt. Som en enda explosion i ytterligheter. Det hade varit mycket sprit, fyllor och småbrott. Pims påverkan över mig var stark och hans självförtroende och inflytande smittade över en del på mig så att tjejer stod givakt framför mina ögon. Men det var en destruktiv väg för den gick hand i hand med alkoholen som var en tröst mot blygseln. Och sanningen var, hur smärtsam den än brände inom mig, jag var fortfarande oskuld efter en lång rad misslyckade knullförsök på fester runt om i stan.

De långa veckorna i Halmstad, Finland och Ungern med Närkelaget och Pojklandslaget hade hållt mig borta ifrån gänget under perioder. Det hände så mycket även där under resorna som gjorde att jag fullständigt glömde det som hände hemma i Örebro. Å därefter utvecklingen i klubblaget.
Det var förvirrande då jag levde i två världar.
Någon vecka efter landslagsturnén i slutet av augusti sprang jag på en tidigare kärlek vid namn Pernilla utanför McDonalds och hon hade med stora ledsna ögon uttryckt sin oro över att jag alltid var packad när hon träffade mig. Det var inget kul sa hon.
-Super du jämt Peter? Folk snackar om att du och dina fräna kompisar jämt dricker och försöker dra över tjejer.
Hon hade uppenbarligen inte träffat mig på ett tag men hon hade en poäng.

Att jag skulle träffa Agnes igen var verkligen en utopi. Hade tvingat mig själv att glömma henne.
Agnes hade raggat upp mig på vägen ut från folkparken ett knappt år tidigare när jag var på väg hemåt efter en dyster kväll på diskoteket Svalan. Hade stått där och tittat på tjejerna i slutet av kvällen och insett att jag var en loser. Jag hade blivit lika glad som förvånad när Agnes stoppat ner sin hand i fickan och omslöt min. Timmarna som jag fick i Slottsparken med henne nära mig var en ny stark upplevelse där nykterhet och starka känslor för första gången på riktigt fanns i mitt unga liv. Löftet om att ringa upp henne dagen efter var bara tom luft och jag hade tagit för givet att det var kört när jag inte vågade lyfta luren den där söndagen.

Men det var Agnes som tillslut ringde upp och frågade om jag ville träffa henne. Kanske ta en kopp kaffe på Kafé Linkan. Hon ringde en fredagskväll när jag precis kommit hem från träningen. Överrumplad och glad tackade jag ja direkt. Vi skulle ses klockan halv elva dagen därpå. Jag var där redan kvart över tio och stod och stampade. Jag var nervös, visste inte vad jag skulle snacka om, visste inget om Agnes. Visste fan ingenting överhuvudtaget. Fem i halv elva kom hon vandrande från Våghustorget, över Drottninggatan, och ner till fiket.
-Hej, sa Agnes innan hon svepte sina armar runt mig.
-Hallå, allt väl? Stammade jag fram.
Sedan gick vi innanför dörrarna och beställde varsin kaffe, en med mjölk till Agnes och en utan. Jag ville dessutom ha en dammsugare medan Agnes pekade ut en biskvi på nedersta hyllan under kassaapparaten. Ville förstås även framstå som en gentleman och plockade upp plånboken och betalade. Agnes tog brickan och gick halvtrappan upp och satte sig vid ett bord längst in i lokalen. Jag följde efter och satte mig på en stol mittemot.

Sedan kom det…

-Vad hände Peter? Du lovade ju att ringa. Jag väntade varje dag i två veckor på ditt samtal sedan orkade jag inte längre. Struntade i dig tills jag såg en bild i tidningen för några veckor sedan och tänkte att nu måste jag ringa. Så jag letade fatt på ditt nummer. Tog tag i saken själv. Till slut.
Agnes log när hon sa meningen men jag satt ändå där och skämdes.
-Jo, jag vet. Tänkte ringa, men gjorde det inte och så rann tiden iväg och så kändes det bara dumt när det gått en massa dagar, veckor. Fan, jag ville verkligen ringa. Jag lovar men det kändes så larvigt efter ett tag.
Agnes skrattade.
-Det gör inget, du behöver inte förklara dig, jag bara larvar mig. Nu är vi ju här så det är ingen fara. Jag ringde ju och räddade situationen precis som den där kvällen då du inte ens visste att jag fanns. För det visste du ju inte, eller hur?
-Nej det är sant. I kön till kiosken var första gången jag såg dig.
-Då hade jag redan spanat på dig en hel del, men jag visste inget alls om dig. Visste inte ens om du var från stan. Du bor i Markbacken men vad gör du annars?
-Vad vill du veta? Jag tittade nervöst ner i bordet.
-Allt förstås, Agnes log igen. Det gjorde hon hela tiden.
-Hmm, det finns väl inte så mycket att berätta. Jag bor med morsan, Karin heter hon och har en smörgåsbutik på väster. Farsan kör lastbil och bor i Sundsvall sedan ett par år tillbaka, dom är skilda. Har en äldre brorsa också. Patrik heter han.
-Vilken skola går du på?
-Risbergska, en tvåårig ekonomisk linje. Det är skittrist. Inte alls min grej men det var vad jag kom in på då mina betyg inte var de bästa när jag gick ut från högstadiet förra terminen. Jag spelar fotboll också, i BK Forward, om du vet. Är du sportintresserad?
-Inte ett dugg, det är såå tråkigt. Har aldrig sett en fotbollsmatch.
-Okej, men det var klubben i alla fall som hjälpte mig in på den där linjen, hade annars tänkt att börja jobba direkt efter skolan. Ville tjäna egna pengar. Men du då, vart går du någonstans?
-Jag går vårdlinjen nere på Alnängskolan.
-Då får du plugga va? Har hört att det är tufft med vårdlinjen.
-Det är jättetufft, men jag gillar att plugga så det gör mig inget. Hade tänk bli läkare i framtiden. Men det är en lång väg att vandra så vi får se om jag orkar hela vägen, allt har ju precis börjat.
-Men du, en annan sak. Fan, du bodde ju där nere vid Olaigatan. Det är ju jättestora kåkar där, det måste vara skitdyrt att bo där. Vad gör dina föräldrar egentligen?
-Det är inte så märkvärdigt som du tror, det sa jag ju redan första gången vi träffades. Pappa har en egen byggfirma och den går väl bra antar jag. Mamma jobbar halvtid på kontoret, med lite ekonomi och annat pappersarbete. Jag har även en äldre syster. Hon är just nu au pair i London så vi ses inte så ofta.

Agnes sänkte blicken och tystnade. Jag kliade mig lite i håret och tittade ut över Rudbecksgatan genom de stora skyltfönstren medan Agnes pillade lite på en sårskorpa på armbågen. Hon höjde snart blicken igen och sökte min. Jag märkte det och vred mina ögon mot Agnes och vi såg på varandra. Jag var inte van att se så direkt in i en tjejs innersta och var på väg att fly iväg med blicken när Agnes log igen och sa:
-Jag tycker verkligen att du är jättesöt Peter. Jag skulle vilja fortsätta att träffa dig om du vill. Vill du det?
Jag blev kruttorr i munnen och visste inte hur jag skulle bete mig. Hade väl aldrig någonsin vågat uttrycka den här typen av ömma ord nykter till en tjej. Agnes var gullig, direkt och tuff. Hon sa vad hon tyckte. Själv var jag blyg och nervös men harklade till sist fram några ord.
-Visst vill jag det, alltså träffa dig fler gånger. Det klart.
-Tycker du om mig då?
-Jo, ja… du är fin.
Agnes lutade sig över bordet och pussade mig på munnen. Hon satte sig igen och flinade innan hon tittade ner på sitt kakfat och stoppade in den sista biten biskvi i munnen.

Jag hade aldrig haft den typen av känslor som växte fram i förhållandet med Agnes. Vi tillbringade nästan varje dag ihop. Varje gång jag steg in det där huset i närheten av Svartån, som faktiskt inte var så märkvärdigt, blev jag varm inombords. Ville inte vara någon annanstans utan bara umgås med Agnes. Det var en konstig känsla, den gick inte att sätta ord på. Kroppen bara bubblade av positiva tankar. Långsamt lärde vi känna varandra och jag insåg snabbt att vi egentligen inte hade mycket gemensamt. Agnes var en plugghäst, ordentlig och skötsam. Hon klädde sig alltid klanderfritt och var uppväxt med mycket pengar i familjen utan att för den skull vara överklass. Agnes var totalt ointresserad av sport, hon läste böcker tyngre än livet självt, hon lyssnade sällan på musik och gick inte allt för ofta ut på diskotek. Dessutom drack Agnes oerhört sällan alkohol i någon större mängd. I mitt huvud började jag räkna upp min egen livsstil innehållande fotboll, musik, alkohol, tunn plånbok och slafsig klädstil. Dessutom hade jag bara läst en hel bok i mitt liv, en biografi om Franz Beckenbauer. Hade även börjat på någon Gäst hos verkligheten med en Pär Lagerkvist beroende på en skoluppgift men tyckte att det var hemskt tråkigt. Jag somnade bara tanken på bokläsning dök upp. Konstaterade därför att ingenting fanns att hänga upp förhållandet på men insåg samtidigt att det inte spelade någon roll för känslan i kroppen var som ett antågande åskoväder. Jag hade aldrig ens funderat på det där ordet älska, ja kanske i motsats till att knulla då men inte som i att älska en tjej. Kanske var det så här det var, att alltid vilja vara nära, att alltid vilja hålla om och kyssa henne, utforska hennes kropp.

Plötsligt en kväll hände det jag så ofta drömt om. Huset stod tomt och mörkt. Agnes föräldrar var iväg på en teaterresa till Stockholm över helgen. Efter en middag och ett par glas vin i tevesoffan uppstod ett fryst ögonblick, ett sånt där kort oförklarligt ögonblick. Som den där känslan av evighet i gamla svartvita fotografier. Blickarna möttes och gick djupt rakt in i själen, båda visste att tiden var mogen. Vi slog armarna om varandra och möttes i en lång kyss, Agnes satte sig grensle över mig, kopplade ihop sina ben på min rygg och tryckte sig hårt emot min kropp. Jag reste mig med Agnes i famnen och stegade in i föräldrarnas sovrum. Deras stora amerikanska dubbelsäng stod där och väntade. Det var så märkligt. Jag var inte det minsta nervös denna gång, allt tedde sig så självklart. Skrattade inom mig själv när jämförelsen med ett perfekt vristskott där man inte ens känner bollträffen dök upp i huvudet. Men det var så det var, nästan regisserat.

Den natten blev jag äntligen en man. Timmarna i den där dubbelsängen bara flöt ut till en enda perfekt upplevelse av total kärlek och trygghet. Det jag misslyckats med så många gånger i dimman av allt för stora alkoholmängder för att bedöva oron kom här av sig självt. Vi älskade så mjukt och försiktigt, vi utforskade varandra och prövade allt vi kunde komma på och det var så naturligt, så enkelt och rätt. Och den värmen som strömmade genom mina vener när jag trängde in i Agnes var en explosion av frigörelse. Det kändes som att jag sjönk rakt in i Agnes kropp, jag blev en del av henne.
Det var inte alls det råa knullspråk som Lektyr förmedlade i sina sexberättelser, storys som jag plöjt igenom åtskilliga gånger. Storys jag har suttit och onanerat till bakom låsta toalettdörrar. Nä, det här var någonting helt annorlunda, en gemenskap som inte gick att sätta ord på. Jag visste bara att det här var det bästa, det finaste och skönaste jag upplevt igenom hela mitt liv. Vi somnade sedan tätt intill varandra och jag sov så tungt, så avslappnat. Det fanns inga drömmar.
När jag öppnade ögonen låg Agnes bara några centimeter ifrån och tittade rakt in i själen.
God morgon viskade hon och gav mig en kyss. Å så började allt om igen.

Vintern gick fort och vi var sällan mer än några meter ifrån varandra. Gick på promenader i Stadsparken, smög omkring mellan de röda gamla husen i trästaden Wadköping och sökte skydd från vinden i dess gränder där vi stod och höll om varandra i röken från kylans andedräkt. Vild av kärlek vandrade vi förbi slussen, vi stod och tittade på vattnets raseri på sin väg ut mot Hjälmaren. Vid naturreservatet stod fågelskådarnördarna och spanande med sina kikare. När väl tårna börjat värka av kylan och näsan droppat sig röd tog vi oss tillbaka in till stan och drack varm choklad med massor av grädde på kafé.
Vid bordet kom den där blicken igen och vi skyndade oss hem till Agnes. Otåligheten och den sexuella frikopplingen från oro och ångest var en berusande upptäckt, det fanns inget stopp. Vi kunde inte hålla händerna ifrån varandra.

Så höll det på genom våren, hela sommaren och långt in på hösten. Jag njöt av livet. Det var fantastiskt. Jag behövde inga vänner för Agnes var det enda som existerade utanför fotbollen.
Anade aldrig att det överhuvudtaget skulle kunna bli något annat än vi två för alltid.
Jag var blind och såg därför aldrig några signaler utan trampade självklart bara vidare i förhållandet. Alltså var jag inte alls förbered den där lördagsnatten när jag stod i dörröppningen på väg hem.
Vi hade stått där många gånger utan att vilja skiljas åt.
Visst hade Agnes varit lite reserverad under kvällen, inte pratat så mycket och hållit sig lite på avstånd. Ändå ringde ingen klocka. Inte förrän jag stod där i dörren hann signalerna fram till rätt ställe. När jag tog tag i midjan på Agnes för att dra henne till mig höll hon emot. Mötte enbart motstånd och kyla. Agnes sa inget men drog sig bort, gjorde sig fri från mitt grepp och tittade ner i golvet.
-Vad är det?
-Det är ingenting.
-Det ser jag väl att det är, kan du inte säga då.
Jag kände hur något grep tag inne i mellangärdet, vred om. Märkte kylan i Agnes kroppsspråk och blodet sprängdes och trycktes upp i skallen som direkt blev tungt och började dunka. Jag vacklade till.
-Nej men det är inget, jag mår bara lite dåligt. Har haft ont i magen hela kvällen.
Agnes skruvade på sig för att komma undan min blick.
-Är det säkert? Det är inget annat då?
-Nej, det är inget annat, jag lovar.
Agnes log snett, tog ett steg fram och pussade mig. Jag la en hand på hennes höft men den ville inte komma till mig som den brukade göra och pussen var kall med en distans som gav kalla kårar.

En vecka senare i Agnes sovrum kom knytnäven med en otrolig kraft. Jag hade förstått det nu men inte velat tro att det var sant. Allt kändes ju så bra. Den senaste veckan hade vi bara pratat på telefon , korta samtal som ekade av tomhet. Det vibrerade av tystnad och ångest i rummet när de väntade men så felstavade orden kom.
-Peter, jag vill att det ska vara slut mellan oss!
Agnes ord var tunga, kraftfulla, som om hon samlat hela veckan för just den där meningen. Det var inte hon som sa orden, det var någon annan för de sades inte med hennes vanliga röst.  Den lät helt annorlunda, okänslig, död.
Jag föll handlöst rakt ner i Agnes säng och började gråta hejdlöst. Det fanns ingen ände på det tomrum som öppnade sig. Jag började må illa och det kändes som om jag skulle kräkas.
På bara någon minut svepte en elak orkan från helvetet genom min kropp. Tankarna kom snabbt, tillbaka till hopplösheten, tillbaka till mörkret och ensamheten.
Agnes satte sig vid sidan om mig på sängen och la en hand på ryggen och smekte lite grann fram och tillbaka.
-Men Peter, det borde du ju förstått. Vi kunde inte fortsätta så här. Vi gör ju aldrig någonting. Är bara hemma och tittar på teve eller videofilm. Sen åker du iväg och spelar fotboll. Vi går aldrig ut och äter, är nästan aldrig på bio. Vi umgås heller aldrig med några andra. Jag har tappat all kontakt med mina gamla vänner och du träffar aldrig några heller. Jag känner mig inlåst, kvävd, jag klarar inte mer. Det är trist helt enkelt. Jag tycker jättemycket om dig men det funkar inte.
Jag satte mig snörvlande upp bredvid Agnes.
-Men du kunde väl sagt nåt tidigare, det går väl att ändra på. Jag kan ändra mig. Trodde ju att du mådde bra.
-Jag har redan gett dig massor av signaler. Föreslagit resor till Stockholm och Göteborg till exempel, och andra saker också. Men du har inte lyssnat, alltid sagt att du vill va hemma. Hemma känns som ett fängelse just nu, vi är alltid här. Vi är inte ens hemma hos dig någon gång.
-Men kan vi inte bara börja göra saker nu då? Jag har ju inte fattat och tyckt att vi haft det skitbra. Du säger ju att du tycker om mig fortfarande, då borde det väl gå.
-Det är försent Peter, jag behöver en paus. Jag behöver få vara själv tillsammans med mina kompisar. Jag orkar inte tänka på dig också. Det har gått för långt.
-Har du träffat en ny kille, fast du inte säger det?
-Nej det har jag inte, jag lovar, då skulle jag väl inte säga att jag behöver vara för mig själv.
-Är det helt säkert för det skulle jag inte klara, att du ljuger för mig.
Agnes tog min hand och kramade den hårt.
-Jag lovar dig, jag har inte träffat någon annan. Du behöver inte tänka på det. Men jag vill vara själv. Få frihet att kunna göra vad jag vill ett tag. Jag kan inte ha någon så nära mig som du varit. Det går inte, jag dör då. Förlåt. Jag gillar dig massor, du är en jättesnäll kille men det går inte längre.

Förtvivlad åkte jag hem och gömde mig. Under en veckas tid var jag inte utanför dörren.
Jag skolkade från skolan, hade ju ändå tänkt hoppa av. Ringde mig sjuk från träningarna.
Låg bara i min säng och stirrade i taket och lyssnade på de mest deprimerande låtar jag kunde hitta. Tårarna rann, kroppen skakade och det kändes verkligen som att allt var över. Jag var tillbaka i min mörka grotta efter att ha fått dansa i strålkastarnas sken. Kände mig lurad av lyckan. Jag trodde på den eviga lyckan men någon kom och snodde den framför mina ögon.
I samma stund kastades jag tillbaka till min meningslösa utgångspunkt. Jag hade blivit av med något som jag trodde var mitt för tid och evighet. Tankarna snurrade vilt mellan tårarna som forsade ner på kinden och la sig i stora pölar på lakanet.
På lördagen, precis en vecka efter att mörkret belägrat mitt sinne, ringde Agnes och frågade hur det var. Skit, sa jag. Vi pratade en stund och la sedan på. Inget hade förändrats.

Dagarna och veckorna gick. Jag började återhämta mig. Körde stenhårt med fotbollen, la all min kraft och sinnesnärvaro på planen. Det kändes skönt att varje dag vara så trött att tankarna inte orkade leta sig fram till det svarta hål som fortfarande fanns någonstans där inne. Jag började hänga på några lagkompisar efter träningarna. Vi käkade pizza och kollade film på kvällarna. Efter ett tag dök det upp tjejer som utökade gänget framför teveapparaterna. Där fanns helt plötsligt Hanna. En blond smal tjej från Närkes Kil som visade intresse för mig. Vi började träffas lite planlöst. Hanna var fin, riktigt fin. En tjej som nyligen hade flyttat in till stan från landet. Hon var några år äldre, hade körkort. Så vi umgicks ofta i bilen. Hanna var verkligen den perfekta tjejen. Det var bara att pricka av de tre s:en. Smart, snygg och snäll. Vilken dag som helst på året hade jag slagit frivolter av lycka bara genom att få vara nära en tjej som Hanna. Men jag gick bara in halvhjärtat i det. Djupt inne i mig satt Agnes fortfarande och spökade.

När hon någon månad efter uppbrottet ringde och undrade om vi kunde ses var jag inte sen att tacka ja. Det visade sig att hon längtade mer efter mig än hon trott. Agnes saknade vår närhet vilket var något hon aldrig trott skulle ske. Det berättade Agnes över en lunch i Åhlenshusets lunchrestaurang. Hon undrade om jag ville börja träffa henne igen. Prova en gång till. Jag strålade av glädje inombords. Lika förlamande stark som ångestkänslorna var vid de svåra orden i Agnes sovrum kom nu en lika stark storm med upprymdhet och tillfredsställelse. Hanna var otroligt fin och snäll som i en annan tid varit en tjej att älska och vårda men där och då hade jag fortfarande för mycket av Agnes i mig. Direkt, utan att tänka, stormade jag in i Agnes liv igen. Med samma positiva och naiva kärlek som jag tidigare slösat med. Agnes hade ångrat sig. Mina känslor för henne hade inte slocknat utan pyrt i undermedvetandet hela den här tiden. Snabbt gick vi in i varandras armar igen, med samma frenesi som tidigare.

Vi orkade ett halvår sedan var det över. En sen kväll i Agnes familjs kök kom vi helt lugnt och på något självklart sätt fram till beslutet att göra slut på riktigt denna gång. Där fanns inga tårar, ingen ångest, inget illamående. Det kändes naturligt, som om den brinnande lågan sakta slocknat.
Jag var sjutton år när vi bröt upp.

Att vinna över sin egen rädsla…

Om den här bloggen är någon sorts resa för att finna ett nytt jag, eller vad det är jag nu håller på med, så är de här resorna tillbaka i tiden en nödvändighet.
Vissa ser bara framåt och framåt och bryr sig inte om det som varit eftersom det redan varit och inte går att ändra på. Vi är alla olika.
Jag behöver det här, vi får se hur länge, men det är viktigt för mig.
Har jag skrivit det här förut? Säkert flera gånger. Det blir säkert fler.
Jag uppdaterar mig själv, definerar och säkerställer varför jag påbörjat denna publika självterapi. Plötsligt når jag kanske fram och då är det stopp.

För någon månad sedan var jag på Örebro Universitet och hade en föreläsning på ett så kallat högre seminarium. Det var ingen stor sak, kanske inte mer än femton personer kom för att lyssna. Studenter och lärare blandat. Men rent mentalt var det ett stort steg. En sorts barriär som jag flyttade på och gick förbi. När jag gick i skolan hade jag precis som många andra skräck, ja nästan ångest över framträdanden längs fram vid katedern inför klassen. En rädsla för att göra bort sig i kombination med en inbyggd blygsel. Så att i en skola, i ett universitet, stå och prata i en timma är på något sjukt sätt en personlig revansch på mig själv och alla mina rädslor från uppväxten.

Det är inte mer än cirka fyra år sedan som jag för första gången stod och höll i en föreläsning helt på egen hand. De två första gångerna hade jag så mycket anspänning i kroppen och var så nervös att jag åkte på hög feber efteråt. Men jag tvingade mig själv till det för jag ville inte vara en sån som fegar ur. Jag ville inte bli en sån som satt och ångrade sig efteråt. Man får inte många chanser i sitt liv så det gäller att ta vara på tillfällena när dom dyker upp. Jag vågar inte allt än, jag hoppar inte på allt utan fegar fortfarande saker på grund av rädslan över att stå där som ett satans fån..

Men jävlar vilka steg jag tagit från de där åren när jag växte upp. Från de första tio åren då jag var rädd för allt, till tonåren då det mer slog åt den där blygseln. Jag minns när jag flyttade tillbaka till Örebro 2002 och åkte ner till min gamla fritidsgård för att titta på fotografier från slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Det var en diger och nästan unik dokumentation och samling som de båda fritidsgårdsföreståndarna Stig och Larjo samlat ihop under sina år i Markbacken. Det var fotografier på julmarknader, beachpartyn och discon i aulan, dagar med korvgrillning, fjällvandringar, kanotsafaris och en massa olika sportevenemang i sporthallen i källaren. Trots att jag var där i princip varje dag i flera år fanns jag knappt med på ett enda fotografi. Det var som att jag inte fanns, att alla mina minnen är falsarium. Jag var en person som fann mig i att stanna i bakgrunden och bevaka och registrera. Vilket jag egentligen fortsatt att göra och det har blivit något som jag är väldigt bra på. Att registrera och analysera. Det gäller inte bara fotboll.

Egentligen har jag på många sätt samma personlighet idag utanför mitt arbetsliv. Jag slänger mig inte in i nya sammanhang hur som helst, jag är väldigt blyg i otrygga sammanhang. Jag står där lite vid sidan om och ser på. Älskar att iaktta och memorera detaljer. Miljöer, dofter, känslor och händelser. Där har jag inget behov av att stå i centrum.
Men när det handlar om mitt yrke älskar jag att synas och höras. Livet har utvecklat den sidan av mig, livet har tvingat mig, så om någon ger mig möjligheten att växa, utvecklas och ta plats i min yrkesroll då jävlar tar jag den och jag älskar den. Har alltid gjort det hittills.
I TV, i radio eller i olika publikationer där jag får skriva. Eller som i fallet på universitetet, som föreläsare.

Just den sidan av mig skulle jag älska att få utveckla. Det påminner så mycket av att spela fotboll. Förberedelserna, nervositeten innan, kicken av att stå i centrum framför publiken och den sköna avslappnande känslan efteråt. Tänk, jag blir aldrig fri från den där känslan av att utsätta mig för obehagligheter. Det är min livsdrog. Låt mig få fortsätta med det. Kära någon…

Det är vardag i småstaden-Kanske blir det bättre i morgon

I full fart på motorvägen över Närkeslätten, snörök som blåser över asfalten, lastbilar i långa rader förbi Kumla och Hallsberg. Bilar i diket borta vid Brändåsen. Senare blinkande ljus i alla färger på en balkong i city, två duvor som trycker sig emot varandra utanför fönsterrutan i mitt trapphus. Människor som hukar sig i kylan och den lätta vinden, mössor, vantar och uppdragna luvor på sina tjocka jackor. Långa bilköer genom Örebro där det dova mullrandet bedövar mig. Unga kafégäster som sitter i matt varmt ljus i värmen bakom en julstjärna och skrattar och äter morotskaka från samma tallrik. Ett pensionärspar som sakta hasar sig fram genom snön och över halka med en dramaten i händerna som dom drar och ritar långa smala spår bakom sig. En tjej som står med ansiktet mot snöflingorna och plockar ut städverktyg ur en pickup och två andra fast yngre med varsin rosa plastkasse från en modebutik i sin händer som snabbt trippar över Stortorget. Å så den där tonåringen som stod vid Storbron helt för sig själv och såg ut över Slottet inne i sin uppdragna luva. Som om hon fastnat i en målning.

Det är vardag i småstaden och livet tuffar på som vanligt.

I min mage gnager denna vardag. Den gnager sliter och drar så att jag inte får ro. Jag skulle vilja ta på mig massor av kläder och bara gå ut och gå, gå, gå, gå. I mörkret mellan husen, över torgen och genom parkerna nu när staden har gått och lagt sig. Men jag sitter här inne i värmen. Med tre, fyra böcker tidskrifter och handskrivna anteckningar som försöker bringa någon sorts klarhet i sakernas tillstånd. Plötsligt va jag där igen. Dit jag bestämt mig för att inte gå.
Kanske blir det bättre i morgon…

På landet under vinterns första snöstorm…

Årets första snöstorm av mindre format lägger sig perfekt samtidigt som jag tar bilen, doggen och styr genom motorvägsslask ut till landet. Trettio minuter bort från stan ett annat tempo. Vinter och ett öde sommarstugeområde. Jag och doggen nästan helt ensamma i ett allt mer tilltagande snöfall som färgar marken vit.
Vi pulsar genom tung blötsnö på de små grusvägarna. I mörkret hör man vatten porla någonstans därute, siluetten av något som kanske är en räv springer hukande över fältet och långt, långt bort hördes landsortsbilar varva upp sina motorer och sladda runt i snöslasket.

Jag stannade mitt på vägen som jag brukar göra då och då när jag är ensam ute i obygden. Jag stannade och vände mitt ansikte mot vinden och blundade. Snön la sig hårt över pannan, ögonen, kinderna och min haka.

Å så tystnaden…

Det är så skönt att få stå så här ibland eftersom det fullständigt avdramatiserar hela ens person. I denna miljö inser man hur liten man egentligen är, hur lite det man gör egentligen betyder på riktigt, på allvar, på det djupaste djupet av vår existens. Om man just i den stunden skulle sjunka genom jorden och försvinna så skulle säkert en del människor i ens närhet bli ledsna och kanske sörja att man inte längre finns där men för övriga mänskligheten går livet vidare. Det är en sorts nedmontering av ens ego och det är så skönt. Man tror så ofta att det man håller på med är så viktigt, att man är oumbärlig. Egentligen är man bara en i en enda lång rad av individer som vandrat samma jord genom årtusenden. Det låter kanske som en sorglig känsla men är för mig stärkande.

Men det klart, ibland ger jag mig iväg av andra anledningar. Som den där gången för många år sedan i ett rött klassiskt torp med vita knutar någonstans mitt i Småland. Jag hade gjort bort mig under ett middagssamtal genom att som vanligt driva igenom en stark åsikt jag hade med resultatet att en person i vid bordet blivit väldigt ledsen. Jag hällde upp en stor whisky och vandrade iväg på en grusväg i den ljusa sommarnatten. Jag förbannade mig själv och min klumpighet. Jag ångrade inte själva åsikten utan enbart min brist att läsa av sällskapet och stämningen. Så jag drog iväg och ställde mig där mitt ute i ingenstans och såg upp mot den vackra himlen. Samma känsla av att kunna försvinna, samma känsla av att sugas upp av vegetationen och inte komma tillbaka.

Av någon anledning har jag samma beteende på fester. När fyllan värmer som mest brukar jag behöva samla ny kraft och komma undan det värsta livet och stöket. Då smyger jag iväg och ställer mig någonstans där ingen ser och låter tankarna dra iväg åt olika melankoliska fyllekvasifilosofiska håll. Efter en stunds kontemplation ger jag mig oftast in i partyt igen.

Det är i slutet av november och nu sitter jag här i soffan i min lilla stuga på landet. Det händer inte mycket just nu. Det är samma sak varje år vid den här tiden. Allting dör runtomkring mig. Men jag är van och vet hur jag ska ta hand om postfotbollssyndromet.
Först kommer paniken. Sedan kommer lugnet.
Det är när jag når lugnet som de här magiska stunderna uppstår.
Som idag i snöstormen vänd mot vinden och de våta flingorna som landade i mitt ansikte.

 

En kväll på Örebro Slott…

Det var när jag besökte några släktingar i USA som den där perfekta ursäkten kom flygande över matbordet. Jag var tretton år och hade lärt mig äta med gaffeln och kniven i fel händer mot vad seden gör gällande i Sverige.
-Det gör ingenting, sa min släkting på bruten svenska. Här i USA äter vi som du.
Hon sa det säkert bara för att vara snäll. Jag kommer inte ihåg hur dom i familjen hade sina bestick men jag har svårt att tro att dom åt på något annat sätt i fina sammanhang ”over there” än här hemma. Men det var en bra förklaring. Ett sätt att inte genera mig. Så jag säger fortfarande alltid det om ämnet kommer upp.
-Ja, ja, ni käkar så där…
Jag gör som jänkarna, käkar med kniven i vänsterhanden.

Tänkte på allt det här för någon månad sedan när jag efter att ha hållit en föreläsning på ett seminarium om Maskulinitet och idrott blev inbjuden på middag till Örebro Slott och landshövdingen Rose-Marie Frebrans residens. Det var en finmiddag med skålar, hummanden och titta varandra i ögonen och nicka lite grann efter att man sippat lite på drycken som inte innehöll alkohol eftersom nykteristen Frebran bestämt att det så ska vara.

Annat var det på Gerd Engmans tid då efterfester firades glatt i våningens stora kök.
Men det är en annan historia som inte bör berättas i denna text.

Här satt jag med just Frebran och Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber och ett par av de andra föreläsarna vid ett runt bord inne i en av de stora salarna. Vi skulle äta fisk och bordet var vackert dukat. Men fisk äter man med fiskkniv och den måste man hålla i högerhanden. Det gick upp för mig under förrätten.
Jag har sällan, eller aldrig, genom åren varit på tillställningar så fina att man inte kunnat smyga med mitt sociala handikapp.
Nu var det väl i och för sig inte Nobelfestnivå på denna middag heller men det var ändå Slottet och landshövdingen.
Så det har aldrig funnits någon anledning att lära om. Det är en kvarleva från min uppväxt.
I föräldranas gatukök behövdes inga bestick och hemma i lägenheten fanns inte mycket till finserviser som skulle dukas rätt vid vardagsrumsbordet och sedan sitta rakt i ryggen och föra tomma samtal om ingenting. Jag var en förortskille som lärde mig käka streetwise.

Så har det fortsatt och jag har lärt mig att lösa situationen om det behövs. Jag smög iväg med den där fiskkniven halvt gömd i tröjärmen, tog mig in i köket och ropade på husmor. Därute kände jag mig nästan mer hemma och med bedjande hundögon förklarade jag mig och undrade om jag kunde få en vanlig kniv till fisken. Husmor bara log och drog iväg runt hörnet för att hämta min kniv. När jag kom ut hade gästerna börjat hämta huvudrätten på bordet. Jag anslöt med min tallrik, hämtade maten och gick tillbaka till bordet där ingen märkte, eller möjligtvis inte brydde sig, om mitt omvända sätt att använda besticken. Jag skålade i mineralvatten och vi hade faktiskt riktigt intressanta samtal till slut.

Och jag behövde aldrig använda den där amerikanska ursäkten denna gång och det kändes bra och jag kände mig trots allt ganska trygg i sällskapet. Ingenting gick djupare denna kväll utan tvärtom. Det var hemmaplan för mig som en representant från staden som dessutom nyss föreläst. Jag var bland vänner. Å kanske lär jag mig för varje dag. Kanske når jag en dag fram till en känsla av att njuta på dessa sammankomster.
Jag hängde hur som helst kvar länge i Slottet och gick som en av de sista i sällskapet.
Några minuter till så hade kanske Rose-Marie Frebran sparkat ut mig ur residenset.
Å då hade jag kanske varit i mitt rätta element. Till slut…

På fotbollsgalans röda matta känner jag mig aldrig hemma…

Fotbollsgalan 2011 var slut. Konfettin yrde över den uppbyggda scenen där Zlatan Ibrahimovic precis tagit emot sin femte raka guldboll som ett bevis på att han är landets bästa fotbollspelare.
En lång kväll med trista charmlösa tal från scenen hade rullat förbi bord 64 där jag satt med kollegor från Canal Plus och TV4.
Inne i Globen satt det vackra fotbollsfolket tillsammans med mediaeliten
och en och annan utländsk fotbollscelebritet. 

Några timmar innan hade jag anlänt Globen och hälsat på högdjuret Lars-Åke Lagrell innan jag hade vandrat den långa röda mattan fram, förbi mediauppbådet vars blickar sökte de
största stjärnornas gunst.
Strax därpå plöjde jag mig igenom en svart massa av mingelfolk med champagneglas i händerna.
Svarta kostymer, mörka slipsar, svarta klänningar och byxor. Svart överallt.

Jag sökte inga blickar, plockade fram min mobiltelefon och läste fast jag inte läste. Olusten trängde fram som vanligt, jag trodde att jag kanske hade förändrats men inte. Hjärtat slog lite hårdare, svetten sipprade ut ur porerna längs med ryggraden och jag kände handsvetten som ett dåligt omen. Jag letade efter för mig kända ansikten, kollegor, ansikten jag skulle kunna ta rygg på för att slippa stå där ensam och naken.

För alla verkar ju alltid känna varandra på sådana där tillställningar.

Galor och kändisfester.
Jag har varit på ett antal sådana genom åren. Dom lockar och kittlar alltid.
På förhand.
Men inte under. Eller efter.

Det här med mingel och snicksnack. Lite skvaller bakom ryggen.
En drink i handen, lite mat och vindruvor och ost.
Flyktiga möten som svävar förbi. Som sommarhumlor som hoppar från blomma till blomma.
Jag har försökt njuta och känna mig som en i gänget men lyckas sällan. Den här typen av socialiserande skaver. Det mesta är nog inne i mitt eget huvud. Men det är så många som bara vill tillhöra.
Så få intressanta samtal. Mest yta och bekräftande av varandra.
Har så svårt att stå och böja verb med människor jag inte känner i miljöer som mest handlar om att visa upp sig. Det är nog inte så bra för karriären. Men vad ska jag göra?

På väg ut från Globen när jag bestämt mig för att vandra mot tunnelbanestationen och ta mig tillbaka till hotellet inne i stan stod en taxi där med några bekanta och kollegor på väg mot den hypade efterfesten.

-Ska du med Pelle?

Det bläddrades med VIP-biljetter, kanske va det även drinkbiljetter. Nån hade fickan full och det skulle nog vara tillräckligt för oss alla. Jag hoppade in i taxin och fick lämna mitt öde i andras händer. Kanske skulle jag komma in, kanske inte. Det brukar lösa sig men det värsta är att stå utanför med kepsen i handen. Men jag kom in. Till det förlovade landet.

Efterfesten på Undici. Spritbord och meningslöshet. Ytterligare mingel, visa upp sig att man är där. Det fanns en tid då jag tyckte att det där var roligt. Spritbord, vipbord och brudar. Eller har jag tyckt det på riktigt? Har jag inte bara hängt med för att man ska för att sedan sitta där med en klump i magen för att allt är så tomt och förljuget. Tomma konversationer utan riktning. Jag har varit med, försökt ingå i det där. Suttit och tittat ut över sjöslagen. Och funderat.

Vilka är det där?

Jag är en katastrof som mingelmänniska. Vet inte om jag tillhör det där längre. Fotbollsetablissemanget. Fotbollsfamiljen. Va är det egentligen? Har jag någonsin tillhört den på allvar?
Jag har alltid bara velat göra ett bra jobb. Vara seriös å proffsig. Köra in i vargens kula och dra igen. På fotbollsplanen, i TV-studion och framför micken. Jag är så naiv att jag tror att det ska räcka.

Som vanligt gick jag genom ett relativt öde Stockholm efter ett par timmar i krogens dimma och glaskross. Som vanligt med en känsla av utanförskap. Som vanligt tänkte jag att den här gången var nog den sista.
Men man brukar stå där om och om igen de gånger som en inbjudan dimper ner i mailen.

Idag är det fotbollsgala. Igen. Den lär sluta som den förra. Med konfetti över Zlatan som vinner sin sjätte guldboll. Kvällen lär ha kantats av en rad mer eller mindre ointressanta tacktal, god mat för dom som får plats vid borden, mest dricka för de andra. Lite artisteri från scenen, något för de yngre och något för de äldre, och en skvätt humor för alla.

Däremot kommer inte jag att vara där. Jag tackade nej. Ingen kommer förstås att sakna mig. Det är inte sagt med sorg eller bitterhet utan mer som ett nyktert konstaterande. En självklarhet.
Jag kommer inte heller sakna tillställningen. Den är lite som ett förhållande som aldrig fungerat.

Men visst, någonstans önskar jag att jag vore lite mer av ett partyproffs men vafan…
Man är som man är.
Jag har provat så många gånger att vara någon annan men det har aldrig gått bra.
Å är det inte där jag är nu i livet. Att bli mera jag än att vara han.

Slutet som aldrig blev av på boken som aldrig blev skriven…

Brevet ramlade ner på golvet hemma hos Anna en snöslaskig morgon i slutet av januari 2003. Postmannens steg klingade av när hon böjde sig ner för att plocka upp det något tilltufsade och skrynkliga kuvertet med adressen skriven i stora bokstäver mitt på kuvertet. Anna hade sovit länge och gnuggade bort lite trötthet från ögonen, hon tog sin kaffekopp och gick och satte sig vid köksbordet samtidigt som hon vände och vred på brevet i hennes hand. Anna satte sin lillfingernagel i ena kanten och började sprätta upp det noga igenslickade kuvertet, drog sedan upp ett par handskrivna pappersark och började läsa de inledande raderna, en text hon hade hoppats på att få slippa och som gjorde henne lika dyster som snöslasket var avgassvart ute på gatan nedanför hennes fönster.

Du måste förlåta mig Anna.
Jag misslyckades.
Igen…

Denna osedvanligt trista jävla gråkalla januaridag hånar mig som ett föraktfullt skri från vildmarken. Jag insåg plötsligt hur bedövad jag återigen blivit. Ingenting är längre något kul, allt har förlorat sin mening. Jag är tillbaka på ruta ett, den ruta du hittade mig på den där dagen ute på Eurostop.
De senaste veckorna har jag vandrat omkring på gatorna som en lobotomerad psykpatient, jag har suttit död i hemmet och stirrat på min dator och hoppats på en revolution. Men inget händer inom mig. Kvällstidningarna spyr ut ytliga meningslösa rubriker om ickemänniskors liv. Allt flöde gör mig paralyserad och jag orkar inte ta in all skit som vräks ut till Sveriges indoktrinerade befolkning…

Så inleddes brevet till Anna som Peter skrev en sen torsdag medan blötsnön vräkte ner utanför hans fönster. Han skrev det från sitt köksbord, två skator såg huttrande på från under en gren på en gran.
Paret såg bekymmerslöst ut, de såg lyckliga ut trots att vinden tryckte på från sidan.
Peters avundsjuka vällde fram inifrån kroppens urberg. Han ville också sitta där och invänta våren, på en gren, med sin älskade. Han ville vara lycklig.

… Det ställs inte längre några krav på att använda hjärnan i samhället. Målet från den nya statsmakten media och den gamla traditionella politikereliten är att smacka in all tomhet, kravlöshet och göra oss till passiva soffproppar. Sånna som inte ifrågasätter någonting utan kan styras in i dokusåpornas totala make over-värld. In i idolfabrikernas, pokerpuckotävlingarnas, insamlingsgalornas och uppviglande egotrippade blogghuliganernas cyniska samhällsherravälde. Vi föses runt som en skock får där vi inte längre reagerar på den verkliga världen som finns mitt framför oss. Vi orkar nämligen inte utan nöjer oss med tom förströelse via remotens miljoner zappknappar. Människorna har somnat in, medvetandet orkar inte bry sig om någonting i deras eget liv längre. Livet med såpapatrasket känns ofarligare och på lagom avstånd från sina egna känslor. Hanterbart och tröttnar man kan man alltid rösta bort nån eller zappa till något annat skit som kastas fram.

Jag orkar fan inte konfronteras med det här mer. Olustkänslorna exploderar i kroppen, irritationen växer över den låtsasvärld som rullar förbi våra ögon. Jag mår verkligen dåligt och behöver stänga av. Men för att leva i samhället måste man fan hänga med, annars hamnar man utanför. Jag vill inte hänga med men känner att jag måste. Det är som en inplanterad gen som makten i hemlighet fört in i arvsmassan. Jag lever i en livslögn som kastar mig till mina egna demoner, mina egna vargar som hotfullt vill få mig att må dåligt. Allra helst skulle jag behöva ett riktigt utbrott och rensa systemet i kroppen. Därefter skulle jag kanske ha kraft att rensa i allt det som finns runtomkring. Men utbrottet kommer aldrig. Det odlas istället en hopplöshet som gör mig nere och som gör att jag drar mig undan så mycket jag kan på de stunder jag har möjlighet att fly. Mitt liv har blivit en evig tristess, trots alla försök till motsatsen. Jag kan inte samla glädje någonstans ifrån.
Jag frågar mig själv: Är jag så förbannat bedövad och asocial att jag inte kan roa mig med någonting?
Kan jag inte identifiera mig med någon i min omgivning som levt och andats på min sida av samhällets planhalva?

Men Anna, fråga dig själv.
Du har ju lärt känna en del av den sociala ordningen som jag härstammar ifrån. Så vad gör de som lever i min värld egentligen? Spelar golf eller leker Las Vegas i den nya masspsykosen poker. Dom springer på Solvalla och lirar på hästar. Sedan lirar dom på hundar, eller fotbollsmatcher, hockey, bandy, curling, casting eller vad i helvete som helst bara det är spel. Resten av tiden ser man på schlager och applåderar amatörer på TV. Amatörerna är de som invaderat underhållningsbranschen med upprepade ytlighetsprojekt på dumburken i synergi med slafspressen på kvällspressen.
Allt hänger ihop i en enda skum konspiration för att döva folket och få oss till knähundar som ska konsumera skit. Den skoningslösa förstörelsemaskinen kallad underhållningsindustrin äter upp våra hjärnor. TV-mediet och kvällsdrakarna sitter i samma båt och ror som galärslavar åt varandra. Allt handlar om upplagor och tittarsiffror, inget jävla skit om kvalitet och bildning. Allt ska nuförtiden avgöras i enorma folkomröstningar men folket har fanimej alltid fel, folket har ingen aning om vad dom gör. Dom styrs enbart av känslor och ren propaganda. Folket skulle säkert acceptera offentliga avrättningar om dem bara paketerades i ett läckert teveformat med schysst pausunderhållning. Det går att lura i folket vad som helst.

Jag måste skrika rakt ut:

Människor är inte så förbannat dumma, människor är i grunden kloka varelser. Det måste man ju tro annars är det ju lika bra att spränga hela planeten i luften på en gång. Fan, jag måste i alla fall göra något för att spränga min egen planet. Precis som jag har försökt de senaste åren. Jag trodde jag var på väg mot ljuset ett tag. Det såg hoppfullt ut under en period men det där locket sattes på igen och det eviga mörkret vann matchen ännu en gång. Nu måste jag börja om och försöka hitta koden igen. Koden som väcker mig från slummern som är på god väg att döda livsgnistan. Jag vill inte vara en trött desillusionerad gammal gubbe när jag inte ens nått the big forty. Jag måste samla mig och hitta glädje någonstans.

Det är ju så det är Anna, jag vet det. Du klargjorde det för mig varje gång vi träffades men jag kommer ändå inte vidare. Jag klarar det inte. Jag ser inga vägar till ett nytt liv efter detta fotbollsäventyr. Alla dörrar jag velat öppna har varit stängda och låsta med tredubbla lås. Det liv jag levt de senaste tjugo åren har kidnappat mig. Jag har repet runt handlederna fastsurrade i den gamla rutinens tyranni. Jag försöker elda på mig själv med indignerade pep talk framför badrumsspegeln.

Peter för helvete:

Du måste ju fatta att det inte bara går att sitta hemma och läsa gamla dammiga böcker i din patetiska själasörja. Det blir man ju galen av om det pågår för länge. Du hamnar på hispan. Men det är det enda som bringar någon sorts välbefinnande in i kroppen. Bara i litteraturen kan jag fly ut i en värld där jag vill existera. Litteraturen är hela min värld, där finns det jag söker. Men just därför håller jag på att förvandlas till en eremit. Jag drar mig ur samhället som det ser ut idag och hoppas på att människorna vaknar ur sin mentala röta. Det är kanske det som är lösningen. Att fly bort till en ö någonstans där tiden vandrar fram i ett mycket mer behagligt tempo, som en sorts långsamhetens lov. Där västvärldens mediala vulkanutbrott ännu inte nått fram. Där tankarna kan få fritt utrymme att tänka och värdera omgivningen utan propaganda och åsiktsproduktplacering. Kanske är jag inte en man för den här världen, för den här tidsepoken. Ytan snurrar allt fortare och jag blir yr i huvudet. Jag vill inte vara yr. Jag vill se klart och finna min plats i det stora ekorrhjulet som kallas life. Att söka en djupare mening med det här livet man har. Att söka något äkta, något man kan ta på. En känsla av att man är inblandad i någonting som verkligen betyder nåt på riktigt.

Vad betyder fotbollen egentligen när man lagt av och alltid haft känslan av att inte passa in och acceptera dess begränsade värld av pseudovärden? Ingenting förstås!
Fotbollsindustrin äter människor, den suger ut människor samtidigt som den frälser människor på ett otäckt och sekteristiskt sätt. Allt mäts i medaljer och pengar. Så länge allt går bra möts man av breda vita tandrader men vänder lyckan eller att man säger fel saker vid fel tidpunkter då kastas man ut ur gemenskapen. Klappar på ryggen vänds till tystnad när man inte längre gör nytta inom verksamheten. Å andra sidan är det förtvivlat svårt att bryta sig loss. Till och med när man själv vill det, när hela ens hjärta ropar på det. Nätet sitter fast runt fotleden när man försöker simma bort från allt. Hela skiten blir ett vakum där jag just nu lever och förtvinar. Jag kommer inte loss och jag vill inte tillbaka.

Anna hör på nu och känn min förtvivlan i de här darriga raderna som jag släpper iväg till dig. Min förhoppning var att du skulle kunna hjälpa mig att kasta loss. Jag hade hoppats att du skulle kunna klippa sönder nätet och öppna porten till ett ställe där jag skulle vakna ur bedövningen och börja leva igen. Förlåt att jag inte levde upp till ditt stöd och engagemang. Jag förlorade på egna misstag på egen planhalva. Alternativet nu är att leva som en outcast i gränslandet, i skuggorna och på tomma torg när resten av befolkningen sjunger allsång på Skansen som en enda underbar stor kollektiv familj. Fotbollen tog mitt liv som gisslan, fotbollen försökte forma mig till massan. Det bästa hade varit om jag inte haft kraften att hålla emot utan klivit in i snus, travprogram i bakfickan och pling i rutan på lördagarna.

Nu finns jag ingenstans. Jag tillhör ingenting.

Anna:

Om bara den här jävla snön kunde försvinna… 

Lost in translation over and over again and again…

Jag brukar se på filmen ”Lost in translation” flera gånger per år. 
Om och om igen sitter jag där och sugs in i meningslösheten i tillvaron som filmen uppvisar. Det där glappet i livet där ingenting sker, där tiden tickar, som en lång tågresa.
Och förvåningen över en kultur man inte förstår. Varken språkligt eller socialt.

Jag känner så igen känslan från mitt år i Kina. Språkförbistringen, tomheten, udda tv-program, märkliga barer och nattklubbar. Hotellrum i natten då man inte kunde sova, längtade hem men till vad. Flimret från TV:n och whisky på på rummet. Folk överallt, trafik, hotellfoajéer, barer med usla amerikanska eller europeiska artister eller karaoke. Men framförallt ödsligheten. Ingenting kändes på riktigt, allt kändes artificiellt och på låtsas. En mycket konstig känsla som jag kan sakna då och då. Tomhet och tristess. En overklighet.

Min gamla tolk ringde från Kina idag och det påminde mig om filmen igen. Den där scenen där tolken pratar i flera minuter på japanska där rollfiguren enbart sagt någon enstaka mening.
Exakt vad som hände mig senast jag var på besök i Dalian. Intervjuer för TV och radio där min tolk ständigt tycktes förlänga mina svar och när jag frågade så svarade han bara:
-Don´t worry Pelle. I just make it a little better…
En annan värld, andra värderingar, en helt annorlunda kultur.

Precis som dansken jag mötte på försäsongen i Kunming 1996. Han var målvakt i ett sydkoreanskt lag och berättade lite om hans vardag i laget. Hur spelare som kom försent till bussen eller till middagar fick ställa sig i givakt framför alla lagkamrater och ta emot ett gäng örfilar av tränaren. Han berättade om hur lagledningen ständigt spionerade på honom och hans lagkamrater, de fanns spelare som sprang med information så fort någonting utanför ramen hände. Så hade inte vi det och det var jag glad för.

Så kommer nya minnen upp. Killen från forna Jugoslavien vars föräldrar hade en skinnaffär innan kriget bröt ut. Killen lirade i Shenzhen och var på läger i Kunming precis som vi i Dalian och resten av alla lag i ligan. Till lägret hade han med sig ett par schyssta skinnjackor.
En lokal maffiaboss och nattklubbsägare fastnade för en av jackorna och ville köpa den.
-Kom till min klubb så gör vi upp, sa maffiabossen med ett stort allvar i ansiktet. Jag skickar en bil som sedan skjutsar dig tillbaka till hotellet.
Killen som jag glömt namnet på tvekade att åka dit själv. Trots att han var jävligt sugen på pengarna. Så jag och en kille till följde med som stöd. Ut i förorterna till något som kan liknas vid en liten farm. Vi togs med in genom ingången och vidare genom flera rum tills vi nådde själva nattklubben. Våra värdar skrattade och pekade in i en liten gång och menade att där… Varsågoda! Jag gick fram och tittade in. Där satt det halvnakna tjejer med uttryckslösa ansikten på rad i små bås. Det var mörkt och skitigt. Så deprimerande att jag bara ville kräkas.
Jag vände och gick tillbaka igen. Där stod samma män och skrattade och pekade. Så ovärdigt.
Skinnjackan blev såld till en relativt billig penning eftersom killen var i behov av pengar och inte alls tjänade samma pengar som mig. Shenzhen var ett bottenlag, eller blev ett bottenlag, nykomlingar som dom var i proffsligan. Så snabbt vi kunde drog vi därifrån men minnena kan jag aldrig åka ifrån. Dom finns där hela tiden fast det är länge sedan och livet går vidare.